Ur och i balans

Det älskade gosedjuret

Glitterskorna - hennes stolthet

Min bil gick sönder igår. För några dagar sedan bytte vi batteri i den, den har hackat och det gamla batteriet var slut. Och allt har känts bra i bilen. Åkte och tränade. Och sedan till en av våra mest beryktade förorter i min stad,  för att hämta ett paket. När jag kommer tillbaka ut så fungerar inte bilen. Helt död. Jag ringer min svärson som kommer med båda barnen och vi laddar batteriet, tror någonstans att det är felet. Men det är det inte. För den vill inte. Vi skjuter tillbaka bilen på parkeringen och han kör mig hem. Jag blir irriterad. Är det något som jag bara vill ska fungera så är det bilar. På kvällen är jag barnvakt åt den minsta av mina barnbarn, lilla W som är 13 månader. Och hon sover när han lämnar henne på eftermiddagen. Hon sover länge. Magen rör sig långsamt och hon andas precis som vi är designade åt att andas och som många tycker är en slags tvärtom-andning, för att de är så ovana att använda magen i andetaget. Vilken rofylld stund. Och jag bara sitter med henne. Ser henne långsamt vakna. Förvånad över var hon är och jag låter henne ta sin tid. Det tar 15-20 minuter innan hon är helt vaken. Jag gör ingenting, jag bara sitter med henne och jag säger ingenting, hon kollar noga på mig. Länge. Så ler hon sådär oförbehållsamt och visar alla små risgrynen i munnen och nappen ramlar på sned. Hon blir så glad när hon ser mig och det är värt vad som helst.
   Vi fikar och byter blöja. Jag tar vagnen och vi går en riktig långpromenad. Vi ser hästar - många, katter - några stycken och så några små bjäbbande hundar nere vid stallet. Och hennes storögda nyfikenhet. Att för en stund uppleva världen via henne. Att hon tittar på den röda katten som malligt spatserar på ett staket. Hon är orädd, för hon har inget att vara rädd för. Där hon är, där vill jag vara. Jag tror ett tag att katten ska hoppa ner i vagnen, men det gör den inte och W hon bara ler mot kissen.
   Och en icke-startande bil, vad är det egentligen? Egentligen? Jag har inga måsten, jag har inget jag måste passa. Det löser sig. Och jag känner att den där kvällen med en liten ettåring, den ger mig balans. Den ger mig tillbaka det som jag strävar efter hela tiden. Det finns ju där. Bara jag öppnar ögonen lite. Och när hennes pappa och storasyster hämtar henne sen kväll, efter fotbollen här i stan, så känner hennes glädje inga gränser. Hon är ofta  tystlåten och säger inte mycket men då ropar hon sin storasysters namn. Den där tryggheten att de har varandra. Så fint. Balansen.

Att leva utan rädsla, som ett tryggt barn.