Lyssnar som aldrig tidigare

Idag blommar dessutom mitt lilla persikoträd!

Yogan har varit som en kringelkrok det här senaste halvåret. Att gå från en supermjuk kropp och ett vidöppet sinne och bröstkorg i slutet av oktober till att bli baktalad och smutskastad en vecka senare gjorde att min kropp drog ihop sig till ett skal. Ett skydd mot attack helt enkelt. Sedan dess har jag boostat mig, kämpat för min glädje och att inte låta andra styra hur jag mår och känner. Jag är verkligen på god väg. Men kroppen har inte helt hängt med. Jag är mycket starkare eftersom jag tränat i några månader på gym. Allt det där jag inte ville göra innan har jag gjort och böjt nacken. Och det har varit en stor glädje att hitta styrkan på andra sätt än yogan. Men. Men. Men. Yogan är mitt hjärtas röst. Yogan är ju i mig på ett sätt som jag inte kan hitta på något annat vis. Det andra är utanför, det här är inuti. I mitt system och väsen. Och jag har inte orkat göra min yoga varje dag. För situationen har varit så speciell. Jag har varit snällare mot mig själv än någonsin, dvs jag har låtit bli att kämpa med yogan. Jag har bara klivit ur vägen helt enkelt. Det har också varit ett slags böja nacken över det. Att låta bli den fysiska yogan till förmån för meditation, stillhet och att öppna mitt sinne för förlåtelse och kärleken jag fått från alla möjliga och omöjliga håll.
   Att öppna hjärtat och mjukheten även fast kroppen är stel och lite rädd fortfarande, det är ett konststycke. Svårt men det lär mig obegripliga saker om mig själv. Jag hittar in till kärnan. Jag förstår lite mer den svåra läxan jag fick i Frankrike i oktober. Den som satte tankarna i brand och motståndet som  ställde sig rakt upp inombords som en enorm klippvägg. Och nu. Efter allt. Efter min egen krasch eller hur jag ska beskriva det kan jag sitta i min berså med en god vän och berätta, utan ilska, utan hämnd och nästan förundras över var jag befinner mig nu. Trots det så har inte kroppen hängt med. Det är bara så. Varken plus eller minus. Det ena lär mig något som det andra inte förmår. Hjärtat summerar och tar alla viktiga beslut. Tar emot insikter, omvandlar dem till ljus formbar energi som når ända ner i cellerna. Längs kanalerna. Motståndet nedslipat till en mjuk liten gråsten. Och glädjen spränger gränsen för vad jag egentligen gör. Det spelar ingen roll hur det ser ut. Det är inuti allt sker. Tacksamheten för min yoga idag, den får mina ögon att tåras och hjärtat att pumpa. Allt finns där. Bara jag släpper fram det. Bara min kropp släpper den där skyddsmekanismen och låter mig vara så fri och flexibel som jag är. Egentligen. Sinnet som förändras av andetaget. Där ligger läxan. Och som jag gör. Och som jag lyssnar. Som jag aldrig tidigare gjort. Faktiskt. Jag har tagit ett kliv. Det är helt enkelt så. Min närvaro har aldrig varit tydligare för mig själv. Den här resan. Den här yogan. Den här varseblivningen. Tack.