Som en knuten näve

Jag har tränat. Jag har yogat. Jag har mediterat. Men har ändå fått tillbaka så mycket trassel med min höft och högra sida igen. Allt hänger ihop med det som hände för ett halvår sedan. Inte klokt egentligen. Smort mig med liniment. Suttit med varm vetekudde. Men egentligen har jag bara väntat på att få komma till min osteopat. Han som hjälpt mig tidigare och som senaste gången sa att han knappt kunde förstå att det var samma kropp som han hade behandlat tidigare. För att så mycket bra hade hänt i kroppen efter sista yogakursen. Men... Sedan hände det andra. Och jag behövde träffa honom. I morse hade jag äntligen en tid hos honom, han är så bokad. Han blev nästan bekymrad över hur traumat liksom knutit ihop hela höger sida. Eller som han sa; - som om du gick med en knuten näve fast näven är hela din högersida. Ja, så är det. Nu får jag inte göra något på 3-4 dagar. Inte ens sitta i någon längre meditation som han sa för att höften är inflammerad och allt har dragit ihop sig. Som det kan göra vid känslomässiga trauman. Egentligen är det inte konstigt, kropp och själ är ju ett. Men jag blir ändå paff. Men också lättad. Han behöver själv gå på behandling ibland för allt kan man inte lösa själv. Även om jag ibland tänker att jag ska göra det så inser jag också när jag ska låta bli. Nu blir det böcker i kastanjens skugga. Och nej, jag klagar inte. Jag bara inser att rehab är rehab. Inte bara ett ord. Jag vilar mig från allt nu. Och ja, yogan är ju mitt förhållningssätt i tillvaron, inte "bara" något fysiskt jag gör, så den är ju med mig hela tiden egentligen. Och faktiskt den som räddade mig när skitstormen brakade loss. Min osteopat sa också att han har många klienter som fastnar i det jobbiga. Det har varit ett av mina mål att inte fastna i det. Det gagnar absolut inte. Men svårt att släppa tankarna ibland. Men jag har ändå gått en bit. Men kroppen har inte följt med riktigt. Så. Jag vilar nu och tar emot det jag får.

Snabbt upp ur diket

Jag vaknar med  någon slags känsla av otillräcklighet. Plötsligt känns det som jag måste göra en massa saker, fast jag egentligen är i min rehabfas. Som är klar i augusti när det är helt slut med jobbet. Och ändå vaknar något slags dåligt samvete över en massa borden och måsten. Vet inte riktigt om jag gör så med mig själv för att helgen har varit extra allt. Avskedspartyt i fredags på min mans studio var en riktig höjdare. SÅ kul. Och så familjehäng hela helgen med jordgubbar och grädde-avslutning igår på Mors Dag. Och jag vaknar med tomhet. Tomhet och krav. Något så oförenligt på något sätt. Jag är tom. Och jag har krav på mig själv.
   Jag tar min medicin, det vill säga, jag gör min yoga. Mediterar en lång stund. Drar upp mig själv på banan från diket jag kört ner i en sväng. Inser att jag bara skapar hjärnspöken för mig själv. Jag får ha det bra. Jag får njuta nu. Solen kommer och vi äter lunchen under kastanjen. Lunch som är asiatiskt inspirerad med sjögräsnudlar, bladspenat, sesamfrön, kyckling och en underbar marinad gjord på färsk ingefära, vitlök, honung, lime och sesamolja. Jag har blivit så inspirerad av maten jag lagar nu att det är en ren fröjd att laga mat. Det var länge sen jag kände så. Och vi kör in på vår tredje vecka med Ulrikas kickstart, som vi följer. Jag kan verkligen rekommendera den. Man får inköpslistor, menyer och allt är enkelt att laga och jättegott. Verkligen jättegott. Vill du så byter du ut proteinet mot fisk, skaldjur eller något vegetariskt alternativ. Så mycket goda grönsaker. Så många olika blandningar och kombinationer som jag inte gjort tidigare. Inser också hur mycket energi jag får från att äta bra. Jag hoppar snabbt upp ur diket och inser att jag inte alls måste vara kvar där. Önskar dig en fin måndag!


Bilden har jag lånat

Tillsammans

För exakt ett år sedan stängde jag min blå dörr för sista gången till min egna yogastudio. Mycket har hänt sedan dess och jag  hyr in mig här och där när jag vill undervisa i yoga. Passar fint. Idag stänger min man dörren till sin fotostudio som han har i city för att fokusera på sin andra studio. Det är 10 år sedan han valde att ha en studio centralt i stan, efter många år som bildjournalist och frilans. Här har han haft sitt kungarike. Så många planer, projekt och vackra bilder som kommit till där. Det är ett snyggt ställe, högt i tak,  rutiga stengolv och med alla bilder  i olika format längs väggar och fönster. Jag känner mig alltid hemma där. För två år sedan hade jag mitt boksläpp där och ja, väggarna andas det han skapat, det vi har hittat där. Men det är dags att gå vidare. Vi fortsätter med vårt alldeles nya liv, som är allt vi har velat ha. Tillsammans. Men först en rejäl AW, Rakt och rått som hans evenemang heter. Blues och bira. Skratt och musik. Och som grädde på moset kommer sonen hem med sin flickvän och stannar hela helgen. Det spelar ingen roll att regnet vräker ner, vi ska fira och njuta. Lite nostalgi, vemod men mest glädje. Det kostar alltid något att stänga en dörr men när man är redo så är lättnaden större. Jag blir lite imponerad över vart vi har tagit oss det här året. Tillsammans. Man måste påminna sig att man faktiskt tar sig någonstans också, trots eller tack vare svårigheterna. Att få stanna upp ibland och faktiskt tillåta sig att känna det. Att vi går vidare.

Glöm inte att se dig om ibland för att se att du har tagit en lång sträcka, fast det inte känns så alla gånger

Det är dags nu

Just nu behöver jag uppbåda alla goda tankar och självkänsla jag har. Jag har en bokidé som liksom tränger sig före den jag håller på med. Så mycket att jag igår började skriva lite grann på den. Och jag vet, VET att jag vill göra det här. Men den känns också så utmanande och vem tror jag att jag är liksom? En sprudlande enhörning? Men vadå. Allt sker nu. Jag måste göra det här. För mig själv. För de som jag tror vill läsa det. Vågar inte säga mer än så. Just nu. Håll tummarna snälla du! Skicka lite kraft och tankar och annat gott du har i väskan. Jag ser ut mot regnet och vet att det är dags  nu. Helt enkelt. Stigen jag trampar är min. Jag måste ta nästa steg, kan inte stå på ett ben i evighet. Punkt.

Lite lätt livrädd men jag vill ju det här

Medmänniska

Var på fest igår, himla mycket festande i maj. Träffade en vän som jag inte sett på några år. Vi följer varandra på sociala medier och då har man ändå lite koll på vad som händer i varandras liv. Det är en av fördelarna som jag ser det. Hon visste ju vad som hänt mig och vi kom direkt in på det som är svårt i livet. Utan att det kändes tungt. Vi stod precis invid en gigantisk syrén och väldoften smörjde in oss i själen på något vis. Ett av hennes barn tog livet av sig för 5-6 år sedan. Den smärtan som jag förstår invaderade henne, den kan jag aldrig förstå. Däremot kan jag förstå det stora tabu som omger vissa frågor. Mobbningen, som jag själv skrivit om. Självmordet som hon bär med sig varje dag. Och andra stigmatiserande händelser som man inte kan värja sig emot. Som man inte valt själv. Och ändå. Som hon sa; - om saker ändå händer, då måste man ta sig igenom dem. Annars är ju allt förgäves. Allt förgäves. För om man stannar i det svarta, om låter det vinna, så blir smärtan dubbelt så stor. Om ni förstår? Och vi stod där i väldoften, tittade in i varandras ögon som har fått några fler rynkor runt sig sedan sist, och ändå skrattade vi och pratade om allt det goda. Också. Men utan mörker, inget ljus. Och jag hävdar med min egna envishet att det som skadar och sårar är nog allra mest tystnad. Den tystnaden när människor vänder bort blicken, inte säger något eller låtsas som om inget har hänt. Men idag kan jag till och med tycka synd om de tystas skara. De som inte visar någon som helst solidaritet med de som drabbas av olyckor eller övergrepp. Eller andra hemskheter. De som vill stänga dörren för att de tror att de själva kommer undan, liksom. Och så de andra, de som öppnar hjärtat. Som lagar mat till en vän i skilsmässa, som tittar en in i ögonen och vågar stå för en reaktion som är solidarisk. Som helt enkelt är medmänniskor. Finns det ett vackrare ord på svenska? Medmänniska. Vi är människor med varandra. Vi hjälper och stöttar. Bär och lyfter när den andra inte orkar. Så mycket kärlek som väcks av kärlek. Jag älskar mina medmänniskor och tycker synd om de bortvända ryggarna. För en dag, kommer de också att inse att de behöver andra. Att det inte finns något att skämmas över när det gäller saker som drabbar en. Och att det alltid finns en väg ut ur tunneln.

Aldrig skämmas över det som drabbar en ❤️

Frälsningen

Han är stor, ser ut som en bjässe, full av tatueringar och lite skeva tänder. Skallig. Första gången han pratade med mig så fattade jag inte att det var mig att han talade med eller att det faktiskt var han, rösten var så mild och lite ljus. Han frågar mig varje gång jag är på gymmet hur det går. För han är alltid där när jag är där. Han peppar. Han är trygg och familjär utan att vara klistrig. Han berättar frikostigt om sitt liv. Om sambon som hellre syr lapptäcken och så flinar han lite. För honom är träningen rent bokstavligt räddningen. Han berättar att han varit drogfri i 5 år för att han började sin träning då. Han tar i. Han lägger på vikter som jag aldrig någonsin kommer att vara i närheten av, svetten rinner. Han stönar och stånkar och ändå så verklig. Om ni förstår? Han berättar om sitt missbruk, kriminaliteten och så frälsningen. Som inte finns i kyrkan, nej som han sa en söndag när vi tränade - det här är min kyrka. Frälsningen i tyngderna, i att använda kroppen som den är utformad att användas. Bli starkare. Åh vilken förebild. En slags antihjälte men en som står där. Varje gång jag är där. Det är tryggt. Och nej, jag ville inte träna någonstans idag, har känt mig lite svag sedan vi stramade upp kosten lite, men herregud, jag orkade allt jag brukar göra och ja la på ett extra hack överallt. Lite mera och kroppen var trött efteråt. Liten uppmjukning inför imorgon då jag träffar min pt igen! Ha en fin fredag!

Fysisk träning är ett måste för en hälsosam kropp, oavsett hur det sker

Tredje steget

Först av allt, tack för fantastiska kommentarer, mail, sms och meddelanden som droppat in hos mig sedan inlägget igår om att resa sig efter att ha blivit utsatt för mobbning. Jag har förstått att vi är alltför många som varit i samma situation. Att det sedan var över 500 som läste det inlägget känns fint.
   När jag haft det lite tajt och tufft i livet har mitt behov av planer och struktur alltid varit extra stort, jag har behövt ha en slags byggnadsställning att hålla mig till.  Så också i denna skitstorm. Jag bestämde mig för en trestegsraket.

1. Hitta glädjen i mig, i vardagen, i allt som gör mig glad. Mediterade även när jag inte orkade yoga.
2. Hitta tillbaka till rörelseglädjen, börja träna styrka med hjälp av en pt och dansa Bollywooddans med en indisk danslärare.
3. Äta rätt och bra för mig igen. Bestämde mig för att när avtal och annat var klart så skulle jag prioritera maten. Och använda mig av en "pt" även där. Ett lyckokast!

Jag är så på väg. Lättnaden efter att jag skrev igår både här i bloggen, delade på FB och IG och var öppen med min situation plus att vi i måndags påbörjade vår kickstart, det ger mig frihet inombords. Jag vill vara stark.  Jag vill vara hälsosam inifrån och ut. Jag vill faktiskt också kunna ha mina favoritjeans utan att köpa nya. Nu äter jag alltså en slags lågkolhydratkost där kolhydraterna består av grönsaker, massor av just gröna grönsaker, lite frukt och bär och sedan fyller jag på med protein av fisk, kött eller kyckling. Lite mejeriprodukter. Mat som jag lagar från grunden. Inga tillsatser. Inget halvfabrikat. Inget mjöl eller socker. Äter precis det jag mår bäst på. Enkla och lättlagade recept. God mat.
   Igår var det tredje dagen av mitt tredje steg, den dagen som alltid utmanar mig. Jag klarade den och idag känner jag att jag är över puckeln. Så skönt det känns att ha menyer och inköpslistor att använda och sedan bara följa.  För trots allt är maten medicin. Eller gift. Vi väljer själva om vi vill äta inflammatoriskt skapande kost eller inte, valet är vårt.

Medicin eller gift?

Rök utan eld

Igår låg ett efterlängtat bokpaket i min brevlåda. Duggregnet kändes plötsligt inte alls när jag slet upp paketet. Bland annat fanns där en bok som jag blivit tipsad om (tack Carina!). Brinna för mycket av Rigmor Tjerngren är en dokumentärroman som handlar om hur hon blev mobbad på sin arbetsplats, Malmö högskola och hur hon slutade, kände att hon blev bestulen på sin identitet och fråntagen sin glädje och sitt yrke. Hon startar sedan en förening, MASK och har varit väldigt aktiv i media. I styrelsen sitter en socialsekreterare, en specialpedagog, en präst, en läkare och så hon som jobbade som studievägledare. Det visar på bredden i yrken, alla kan bli mobbade, vad de än jobbar med. Jag var lite rädd för att öppna den, eftersom jag själv blivit mobbad av min chef, tänkte att jag skulle kastas tillbaka till det där svarta hålet jag ramlade ned i, i höstas. Men inte.
   Jag läste och läste. Det som står klart är att mobbare i vuxenvärlden verkar följa samma slags manual. De pratar skit, de pratar om andra och alla som beskrivs i boken hade fått samma besked, någon har baktalat någon men man får aldrig veta vad som sagts (det hänvisas till någon slags sekretess i alla lägen) och man kan inte försvara sig för man vet inte vad som sagts. Man bryter systematiskt ned människor. Tystnaden som urholkar människor. Det är mycket vanligare i offentlig sektor än i det privata näringslivet och ofta är det dynamiska, starka och självgående människor som blir mobbade. De som jobbar för mycket. Har för många idéer. Är för handlingskraftiga och starka. Kort sagt, allt det som premieras i näringslivet men som inte passar mellanmjölkens offentliga förvaltningar. Och. 300 människor tar livet av sig varje år för att de utsatts för kränkningar. Det är 300 för många.
   De människor som hon beskriver i boken är alla knäckta, inklusive henne själv. De är offer. Det är så sorgligt att läsa. Därför att vi kan alla bli offer. Men vi måste inte stanna i det. Ett faktum som är övertydligt för mig idag är att alla kan råka ut för trauman, svåra händelser, övergrepp och annan skit. Man behöver hjälp att ta sig vidare. Och den finns. Men man måste våga stå upp för sig själv. Det är väl där det svåra kommer in. Att när man kastas mot avgrunden behöver man ha en stark förankring inuti sig själv. För vem man är. Utanför jobbet. Bortsett från sitt yrke. Att bli mobbad är något som det är tabu att prata om. Något som jag själv genast tänkte när det hände mig var att människor skulle säga; Ingen rök utan eld. Men jo, det finns rök utan eld. Jag har själv blivit baktalad och fått höra märkliga lögner om mig själv som när de kokades ned inte hade någon som helst substans. Men jag var ett hot. Och jag var för stark. Jag vågar säga det utan att darra på rösten. För jag vet att det är sant. Jag behöver inte ursäkta mig. I mångfaldens Sverige är vi extremt icke-tillåtande för olika personligheter. Avundsjukan göms i de som känner sig utmanade.
   Men var står jag idag, ett halvår senare? Jag är inte bitter. Jag tänker inte på mitt jobb eller min chef. Jag tänker framåt. Jag är till och med tacksam för var jag är nu. Allt går att vända. Inte för att de ska få "rätt" som utsatt mig för saker, utan för att jag månar mer om min sinnesfrid. Jag har lärt mig otroligt mycket under resans gång. Jag har inte en enda gång varit aggressiv under alla otaliga möten, det har däremot den andra parten stått för. Jag har varit lugn.

Blicken när man vet att man är stark, trots allt

Är jag en övermänniska? Nej definitivt inte. Men jag är en människa som utövar yoga. Svaret, kvittot, pusselbiten - det är yoga. När det stormade som mest och jag satt här mitt i natten och grät, ynklig och liten och undrade varför detta hände så steg också något annat fram. Ja jag har min familj som är min livlina, jag har mina vänner som är mina livbojar, jag har hela tiden haft mina kollegor som varit ovärderliga i att visa mig situationernas verkliga ansikte.
   Men mest av allt har jag min yoga. För den har byggt mig, jag har den att luta mig mot, att veta att jag aldrig är ensam och att jag är stark inombords. Ingen kan knäcka dig, om du inte ger tillstånd till det. Ja det låter så hårt, men tänk om det är sant? Tänk om allt du har är dig själv? Egentligen? Vad gör du då med dig själv? Valet har vi alla. Min lärares pappa satt i fångläger under andra världskriget. Där lärde han sig yoga. Visst är det mäktigt? Och tänk att vi alla har chansen, hela tiden, att utveckla oss vidare.
   Då blir en mobbningssituation en avgrund du kan kliva bort ifrån, en avgrund där du lär känna både dig själv och din omgivning lite mer, en avgrund som du kan göra ett avstamp ifrån och hoppa över för att livet helt enkelt fortfarande är mäktigt. Att allt finns i allt. Alla svåra situationer kan också ge oss något. Detta sagt från djupet av mitt hjärta, utan cynism eller ironi. Jag är glad att jag läste boken, för jag har inte stannat i det svåra. Jag har gått vidare. Ja man måste släppa sina hämndtankar, sitt behov av upprättelse och annat. Det kommer inte att komma som vi tänkt oss det. Men de som utsätter andra för detta, de kommer också en dag att möta något de inte räknade med. Sorgen jag känt har jag bearbetat eftersom alla sorger går att bearbeta och hitta läkning i. Verktygen jag ändå har. Vad spelar då en stel kropp för roll? När allt det andra har gett mig min inre kärna, min ljuspelare inombords och där jag vet att jag är viktig, lika mycket som alla andra. Har du inte testat yoga ännu? Du har allt att vinna ❤️

Yogan har skänkt mig all styrka inombords och det här var det ultimata testen som visar att jag håller hela vägen!

Yrsel

Var i Stockholm över dagen igår. Jag och mellanungen var på musikal. Matinéföreställningen på Göta Lejon av Hedwig and the Angry Inch. Matinéföreställningar en en smart sak. För mig som inte bor i storstan så är det möjligt att åka fram och tillbaka samma dag. (speciellt som det var Eurovision i Stockholm igår och typ alla hotell var fullbokade) Hon och jag såg filmen för ett tiotal år sedan av en slump, det blev liksom vår film så nu när musikalen också skulle spelas i Sverige och med Ola Salo i huvudrollen som Hedwig, var det givet att vi skulle försöka få till det. Och det fick vi. Den var fin och man hade  fått ihop både historia och översättning och Ola Salo var som klippt och skuren för den karaktären.
   Men trots myset och att dottern följde med hem innan hon reste vidare idag så blev jag så oerhört trött. Jag var på riktigt, helt yr i huvudet igår kväll. Och tyvärr vaknade jag med yrsel. Den har hängt i hela dagen och när nästa dotter fyllde år idag så bet jag ihop, lite yrsel liksom, vad kan hända? Men faktum är att nu är klockan 19 och jag ligger i sängen. Med min yrsel. Och min trötthet. Jag blir överdrivet trött av många människor, resor och att sova för lite. Dags för en rehabvecka igen. Det finns ingen annan väg.
   Och klart att det är så värt att få hänga med mina ungar nu när allt exploderar i maj och allt händer samtidigt. Men jag måste bromsa mig själv lite också. För jag mår inte optimalt och jag är inte riktigt som jag var före skitstormen. Måste påminna mig att trots energiboost med döttrarna så är jag lite svag och trött. Hoppas du haft en fin helg!

Jag måste lära mig att ta hänsyn till mig själv även om jag gör roliga saker

Pollen

Jag cyklade till jobbet. Kom fram och fick inte luft. Hela bröstkorgen rosslade, visslade och pep. Jag sprang en trappa ner till medicinmottagningen och blev sjukskriven. Jag jobbade på sjukhus då. Den äldre läkaren tittade på mig strängt och sa övertydligt; Du har astma! Och allergi! Sedan fick jag allergimedicin så stark att jag sov i ungefär 3 veckor. Det var år 1977. Sedan dess har jag haft måttliga besvär, aldrig som första gången, men de har funnits där.
   I år, när pollensäsongen är 4 veckor längre än den varit tidigare (hörde det på nyheterna), har jag inte haft något problem. Det är helt otroligt. Jag sopar bort pollen från både veranda och bil. Och det besvärar inte. Jag har medicin på apoteket som jag inte tagit ut. Jag hör var och varannan människa ha besvär. Och jag vågar knappt skriva det här, för lite skrockfull är jag allt, men jag har det inte. Så efter nästan 40 år har jag det inte.
   Vad beror det på? För det är ju jätteintressant när man tänker på det. I min värld. Jag har ätit lågkolhydratkost några år och det är mycket som förändrats i min kropp. I mig. Ja jag "slarvar" ibland, när jag väljer det eller när jag inte vill krångla. Men i stort sett äter jag det jag mår bra på. Och jag är ganska övertygad. Det är kosten som hjälpt mig. Den antiinflammatoriska kosten som läker och stärker inifrån och ut. Nog är det fantastiskt?

Mat är medicin

När det släpper

Både körsbär och kastanj slår ut

Tänk så viktigt det är med vänner. Som kan dela det man går igenom. Som förstår. Jag pratade i telefon i några timmar igår kväll med en yogavän på andra sidan Atlanten. Som jag behövde det. Vissa saker måste delas med den som har samma lärare. För mig är det så. Och jag fylldes som en ballong. Av glädje. Vaknade och gjorde yogan och något hade släppt. Min själ är glad. Jag är glad. Jag har allt att vinna, allt att jobba med och allt finns där. I mig. Ingen annanstans. Och min lärare som så tålmodigt visar mig vägen och som jag just idag förstod. Låt oss hoppas att det stannar :) Min man kom hem inatt  från sin lilla resa och balansen är återställd här hemma. Jag är lyckligt lottad. Och jag rider på den glädjevågen. För mina vänner, vi vet ju - att det vänder! Men jag är ingen olyckskorp, jag bara följer med i det som sker. Och jag vågar vara så lycklig jag är just nu. Just idag. Utan att känna att det svider i någon annan som läser det. För det är ju aldrig meningen. Idag släppte något. Tack.

Mitt liv vore fattigt utan vänner. Men ännu fattigare utan yogan.

Ur och i balans

Det älskade gosedjuret

Glitterskorna - hennes stolthet

Min bil gick sönder igår. För några dagar sedan bytte vi batteri i den, den har hackat och det gamla batteriet var slut. Och allt har känts bra i bilen. Åkte och tränade. Och sedan till en av våra mest beryktade förorter i min stad,  för att hämta ett paket. När jag kommer tillbaka ut så fungerar inte bilen. Helt död. Jag ringer min svärson som kommer med båda barnen och vi laddar batteriet, tror någonstans att det är felet. Men det är det inte. För den vill inte. Vi skjuter tillbaka bilen på parkeringen och han kör mig hem. Jag blir irriterad. Är det något som jag bara vill ska fungera så är det bilar. På kvällen är jag barnvakt åt den minsta av mina barnbarn, lilla W som är 13 månader. Och hon sover när han lämnar henne på eftermiddagen. Hon sover länge. Magen rör sig långsamt och hon andas precis som vi är designade åt att andas och som många tycker är en slags tvärtom-andning, för att de är så ovana att använda magen i andetaget. Vilken rofylld stund. Och jag bara sitter med henne. Ser henne långsamt vakna. Förvånad över var hon är och jag låter henne ta sin tid. Det tar 15-20 minuter innan hon är helt vaken. Jag gör ingenting, jag bara sitter med henne och jag säger ingenting, hon kollar noga på mig. Länge. Så ler hon sådär oförbehållsamt och visar alla små risgrynen i munnen och nappen ramlar på sned. Hon blir så glad när hon ser mig och det är värt vad som helst.
   Vi fikar och byter blöja. Jag tar vagnen och vi går en riktig långpromenad. Vi ser hästar - många, katter - några stycken och så några små bjäbbande hundar nere vid stallet. Och hennes storögda nyfikenhet. Att för en stund uppleva världen via henne. Att hon tittar på den röda katten som malligt spatserar på ett staket. Hon är orädd, för hon har inget att vara rädd för. Där hon är, där vill jag vara. Jag tror ett tag att katten ska hoppa ner i vagnen, men det gör den inte och W hon bara ler mot kissen.
   Och en icke-startande bil, vad är det egentligen? Egentligen? Jag har inga måsten, jag har inget jag måste passa. Det löser sig. Och jag känner att den där kvällen med en liten ettåring, den ger mig balans. Den ger mig tillbaka det som jag strävar efter hela tiden. Det finns ju där. Bara jag öppnar ögonen lite. Och när hennes pappa och storasyster hämtar henne sen kväll, efter fotbollen här i stan, så känner hennes glädje inga gränser. Hon är ofta  tystlåten och säger inte mycket men då ropar hon sin storasysters namn. Den där tryggheten att de har varandra. Så fint. Balansen.

Att leva utan rädsla, som ett tryggt barn.

Gröna pulver

För precis 30 år sedan kom jag i kontakt med Spirulina, ett grönt algpulver. Vi bodde på Gotland och Tjernobylkatastrofen hade precis hänt. Jag sökte information som en galning om radioaktivitet och halveringstid och Bequerel, alla nya ord vi lärde oss, och hittade då att det enda som kan "kapsla in och föra bort" radioaktivitet i kroppen är alger. Sagt och gjort. Jag inhandlade en stor burk. Vi bodde i ett litet kollektiv och jag fick alla att äta pulvret på filmjölken. Tills vi inte stod ut längre och det vände sig i magen bara jag kände lukten.
    Sen har olika gröna pulver passerat mitt liv. Chlorella. Som sades göra mig pigg. Inget hände. Vetegräs som ska vara så otroligt nyttigt, ja men vet ju inte riktigt var det gör nytta om man inte har ett labb eller känner av effekterna. Det har jag inte gjort. Mer än att smaken slår rakt igenom allt. Men skam den som ger sig. Nu har jag inhandlat nässelpulver, bland annat bra för de som är pollenallergiska. Jag har inte känt av min allergi i år och det har inte hänt sedan 1977! Men jag vet inte om det är tack vare pulvret direkt, för det köpte jag för en vecka sedan :) Själv tror jag att det är min lågkolhydratkost som spelat in, mat som är utan tillsatser så långt det är möjligt.
   Men det smakar som en mildare variant av Spirulina. Och nej, det är inte enkelt att få ned. För mig. Så är jag en lättlurad människa? Som vill tro att det går? Som trots kräkkänslor ändå försöker få i mig allt?? Ja jag vet. Det rekommenderas Spirulina och Vetegräs till var och varannan smoothie. Men seriöst, finns det någon som verkligen gillar smaken? Att det sedan kanske är bra är ju en annan femma. Vad säger du? Använder du något grönt pulver? Känner du av någon effekt? Eller har du gjort som jag, dvs bara hoppats på att det ska funka? Nej jag är inte cynisk, jag är bara smått road av mig själv. Som kan vara en så oerhörd bakåtsträvare när det gäller tekniska saker, men när det gäller nyheter inom träning, kost och annat så är jag den första att testa. Intressant det där, vad man går igång på!

Lyssnar som aldrig tidigare

Idag blommar dessutom mitt lilla persikoträd!

Yogan har varit som en kringelkrok det här senaste halvåret. Att gå från en supermjuk kropp och ett vidöppet sinne och bröstkorg i slutet av oktober till att bli baktalad och smutskastad en vecka senare gjorde att min kropp drog ihop sig till ett skal. Ett skydd mot attack helt enkelt. Sedan dess har jag boostat mig, kämpat för min glädje och att inte låta andra styra hur jag mår och känner. Jag är verkligen på god väg. Men kroppen har inte helt hängt med. Jag är mycket starkare eftersom jag tränat i några månader på gym. Allt det där jag inte ville göra innan har jag gjort och böjt nacken. Och det har varit en stor glädje att hitta styrkan på andra sätt än yogan. Men. Men. Men. Yogan är mitt hjärtas röst. Yogan är ju i mig på ett sätt som jag inte kan hitta på något annat vis. Det andra är utanför, det här är inuti. I mitt system och väsen. Och jag har inte orkat göra min yoga varje dag. För situationen har varit så speciell. Jag har varit snällare mot mig själv än någonsin, dvs jag har låtit bli att kämpa med yogan. Jag har bara klivit ur vägen helt enkelt. Det har också varit ett slags böja nacken över det. Att låta bli den fysiska yogan till förmån för meditation, stillhet och att öppna mitt sinne för förlåtelse och kärleken jag fått från alla möjliga och omöjliga håll.
   Att öppna hjärtat och mjukheten även fast kroppen är stel och lite rädd fortfarande, det är ett konststycke. Svårt men det lär mig obegripliga saker om mig själv. Jag hittar in till kärnan. Jag förstår lite mer den svåra läxan jag fick i Frankrike i oktober. Den som satte tankarna i brand och motståndet som  ställde sig rakt upp inombords som en enorm klippvägg. Och nu. Efter allt. Efter min egen krasch eller hur jag ska beskriva det kan jag sitta i min berså med en god vän och berätta, utan ilska, utan hämnd och nästan förundras över var jag befinner mig nu. Trots det så har inte kroppen hängt med. Det är bara så. Varken plus eller minus. Det ena lär mig något som det andra inte förmår. Hjärtat summerar och tar alla viktiga beslut. Tar emot insikter, omvandlar dem till ljus formbar energi som når ända ner i cellerna. Längs kanalerna. Motståndet nedslipat till en mjuk liten gråsten. Och glädjen spränger gränsen för vad jag egentligen gör. Det spelar ingen roll hur det ser ut. Det är inuti allt sker. Tacksamheten för min yoga idag, den får mina ögon att tåras och hjärtat att pumpa. Allt finns där. Bara jag släpper fram det. Bara min kropp släpper den där skyddsmekanismen och låter mig vara så fri och flexibel som jag är. Egentligen. Sinnet som förändras av andetaget. Där ligger läxan. Och som jag gör. Och som jag lyssnar. Som jag aldrig tidigare gjort. Faktiskt. Jag har tagit ett kliv. Det är helt enkelt så. Min närvaro har aldrig varit tydligare för mig själv. Den här resan. Den här yogan. Den här varseblivningen. Tack.

Inte snällt

Vi vaknar alltid utan klocka nu för tiden. Hur skönt är inte det? Inte för att vi sover längre men för att vi inte behöver sätta den. Vi sitter ute och dricker kaffe strax efter klockan 8. Jag sitter i pyjamas, dvs långa brallor och en långärmad tröja, som är svart. Det värmer skönt. MEN. När jag kommer in ser jag hur mitt vänstra bröst, det som varit vänt mot solen är alldeles rödflammigt. Och nej, jag är inte varm eller svettig. Det är solen som gjort det! På morgonen. Genom tröjan. Och nej, jag brukar inte bli bränd men den här vårsolen är ju inte snäll mot den bleka vinterhuden. Faktum är att jag inte vet när något sådant hände mig sist. Och utslagen jag haft vid halsgropen den sista veckan och i pannan får sin naturliga förklaring. Det måste vara solen. Har heller aldrig hänt tidigare. Smörjer mig med SPF 50 över hela kroppen och ändå får armarna färg! Är ozonlagret extra tunt här nu?
   Vi var i Australien hela familjen för 15 år sedan och då förstod vi vikten av att smörja oss och ofta. Samtidigt är det ju lite skillnad på den kontinenten och vår sol här i Norden. Men idag fick jag mig en tankeställare. Ibland har jag känt  att jag inte vill smörja mig med krämer för att det är bättre att solen får lysa en pyttestund på skinnet och så vänjer man sig. Men just nu tror jag inte att det går.
   Vid elvakaffet slår vi till på en wienerbröd och en liten liten flaska bubbel. För att hålla kvar firandets glädje en stund. Vi gör som vi vill! Känns helt rebelliskt fast det egentligen inte alls är det, mer olikt just oss. Sedan rensar jag maskrosor på huk, klipper hela gräsmattan och pustar sedan ut. What a day!
  
Jag vill njuta av solen och får helt enkelt smörja mig då när solen är som starkast nu på våren och jag är som mest oskyddad och vit

Här

Igår fick vi ett efterlängtat besked. Det handlar om min mans jobb och studio och ett beslut vi egentligen tog för ett år sedan. Faktiskt. Sedan har mycket hänt och mycket ställts på ända men vi och främst han har vetat vad han vill. Jag vill inte skriva mer detaljerat än så, men det handlar om att vi planerar för livet tillsammans på ett nytt vis. Att jag inte jobbar som jag gjort och att han inte heller ska göra det. Det vill säga för mycket. Han kommer att jobba mycket mindre i och med det som gick i lås igår. Jag är så enormt glad. Och lättad. Det har varit en process på några månader. Och vi har inte haft det lätt. Sovit dåligt. Varit irriterade och helt slut stundtals. Ni vet det där man inte rår över, omständigheterna i tillvaron. Och så igår - skrevs det papper. Och jag är mer än glad. Jag är befriad. Tillsammans med min darling. Nu kan vi leva fullt ut och igår kom vi plötsligt igång med helt nya planer över vad vi vill ägna tiden åt. På något vis är allt möjligt. På riktigt. Och ingen bestämmer vad vi ska och inte ska. Min svåra upplevelse och process tog mig hit. Han har en annan process och den tog honom också hit. Här vi vill vara. För min del handlar det om att släppa oförrätterna helt. Trodde jag hade gjort det, men rätt som det är så poppar de upp. Många säger till mig att det tar ett år efter att man råkat ut för det jag gjorde, för att återhämta sig. No way har jag tänkt. Men kanske har de rätt. Det går i vågor. Jag tar emot, släpper och går vidare. Och sitter på min veranda och jobbar lite. Skriver. Och tänker att jag har det fint. Vi är där vi vill vara. Här.

Växtkraften

Konserten med Adele. Jag måste bara skriva om den för det var något av det mäktigaste jag varit på. Som mina döttrar också tycker. Vi tre tillsammans har varit på en mängd konserter av olika kvalitet, olika musikstilar och artister men vi var totalt golvade av det vi upplevde i fredags på Tele2 Arena. Ena dottern skriver Gåshud! Vilken jävla röst. En käftsmäll rakt in i hjärtat. Den andra skriver Vilken kvinna, vilken röst. Hon golvade mig totalt på det bästa av sätt. Vi har skrattat och vi har gråtit. Ja. Så var det. Allt var storslaget och bedövande vackert. Lovorden räcker liksom inte till och gör det inte riktig rättvisa. Samtidigt tog hon med oss i sitt vardagsrum. Det var publikrekord för sittande publik och ändå var det nära och varmt. Hon är generös med det hon gör. Hon tog upp människor på scenen, ropade med sin brittiska stämma - I love you too darling! när någon fick överslag av känslor och bara vrålade rakt ut att de älskade henne. Det gjorde vi nog alla som var där. Att sjunga, stå upp och dansa, sitta ner och tårarna som en kaskad och ändå känna sig ren och klar när man tassar ut tillsammans med alla andra tusentals människor. Glädjen. Sorgen som hon på något sätt förlöser med sina textrader och när hon verkligen ber oss sjunga med så gör vi det. Så hårt och högt det bara går. Jag hör ändå inte min egen röst, men ljudet är inte för högt, det är i mig. I oss. Första låten slår an allt, vi börjar gråta av rörelse alla tre, har aldrig hänt mig tidigare på en konsert. Hennes enorma röst fyller upp, fyller ut och mjukar upp när hon inleder med Hello. Sedan när allt två timmar senare knyts ihop av Rolling in the deep och jag skriker, sjunger med armarna mot taket och av glädje då har hon på något sätt hjälpt mig släppa något. Vad det än var. Musik - så otroligt välgörande. Sprängfylld växtkraft när den är som bäst.
   Idag första maj sitter vi med varandra länge i soffan och dricker vårt kaffe. Jag värms inombords av konserten. Fortfarande. Den kommer alltid att finns i mig. Planen var att åka och träna men gymmet har haft en vattenskada så det saneras för fullt. Politiken intresserar mig inte idag. Inte som den gjorde tidigare även om den är viktig. Det är grått och snålblåsten susar runt huset. Jag gläds åt allt ändå. Och jag har burit upp fikonträdet från jordkällaren. Det var kallt och kalt och har stått där nere hela vintern utan ljus och näring. Och idag så har den börjat veckla ut sina kjolar. Det får stanna inne lite till, det är fortfarande för kallt, vi hade snö härom morgonen. Men åh vilken växtkraft. Samma som konserten. Allt finns där. Under ytan. Glad första maj på er!