tisdag 26 april 2016

Yogavilsen

Jag läser det senaste numret av en svensk yogatidning. Jag läser om yogagames. Och jag blir bara trött. Nästintill vemodig. Alla tillbehör. Den perfekta mattan. Alla  som uttalar sig om yogan. Alla som tipsar och fixar och ordnar. Jag blir trött. Kanske är fed up ett bättre uttryck men det låter så hårt. Men egentligen känns det så. För mig. Ju mer jag yogar. Ju längre jag färdas in i det nya landskapet, ju mer funderar jag på kommersen. Ja ni som läst mig ett tag vet ju att jag varit här tidigare. I tankarna kring pengarna och yogan. Miljardindustrin. All virtuell yoga. Alla experter. Jag hör inte hemma där. Jag är en tjej från the old school utan att känna mig gammalmodig. Jag vågar låta bli att ha bästa greppvänliga yogamattan. Helst yogar jag på mitt golv utan matta. Jag vågar låta bli att ha yogasockor på mig och låter mina nakna fötter möta mitt golv. Hur kallt det än är. Jag vågar låta bli att ha de bästa vackraste lägst skurna yogapantsen som kostar en förmögenhet. Jag har hittat flera perfekta yogabrallor på min ICA-affär, det är sant. Jag har inga bilder på mig när jag utövar yoga, där jag ler eller tittar in i kameran. Jag har inga sådana bilder på mina lärare heller. De utövar sin yoga och så fotograferas de under tiden. De poserar aldrig. Kanske är det just det som jag vill åt. Poserandet. Alla glada stort leende yogakvinnor, ja det är mest yogakvinnor jag ser i mitt flöde.
   Och samtidigt. Är det inte fint det då? Att människor ler? Att man hittar sin drömmatta? Att man blir tipsad av "gurus" på Yogobe, vår svenska kommersiella yogakanal? Att det finns så vackra tajts att man bara smäller av? Att man kan få testa olika sorters yoga på ett event?
   Jo. Det är säkert bra. Jag hade kanske älskat det om det hade varit så när jag började. Men det var det inte. Och det här som pågår nu, det känns som en utklädd yoga. Inte var sak för sig. Men när man klumpar ihop det. Så blir jag mätt innan jag börjat. Proppmätt helt enkelt. Eller fed up. Jag känner mig lite ensam i det här och lite kluven. Jag vet vad jag behöver. Jag behöver få träffa mina lärare igen. De som ger min yoga näring och som ser rakt igenom. Shandor, min lärare, som många gånger öppnat sin kurser med att prata om vad yoga inte är. För att yogan kläs ut till en mängd saker. Reduceras till dels ett muskeltöjande, dels en stressreducering.
   Men om yogan i det allra mesta handlar om hur vi lever våra liv och hur vi utvecklas som människor, hur kan då allt runtomkring den fysiska yogan vara så viktigt? För att vi premierar ytan i våra liv? Jag känner mig lite vilsen idag och längtar efter en lärares öga. En lärares enorma vishet och vägledning. En som kan sortera och som kan ge råd. Jag får helt enkelt låta bli de här yogatidningarna, jag orkar inte med dem riktigt. Nej jag är ingen snobb, det är bara så jag fungerar. När man mött yogan som förändrat liv, inte bara hos mig utan hos alla de jag mött på mina kurser, då går det inte att få ihop. Tänker på Yogagirl också, som har gått från att publicera oräkneliga handstående bilder på sitt IG-konto, till att idag poängtera det inre arbetet. Vad säger du? Hur känner du dig när du kring yogahypen? Blir du peppad?

Jag måste verkligen inte köpa en yogatidning bara för att den är svensk om jag inte gillar det jag läser!

13 kommentarer:

  1. Bryr mig inte så mycket om det. Jag skulle inte köpa en tidning om yoga nu eller gå på en festival med olika yogasorter. Det är inte för att jag inte gillar det men jag vill bara utöva och läsa om kundaliniyoga just nu (gäller inte bloggar för jag läser ju gärna hos andra yogisar:-). Träffar gärna yogisar från andra traditioner och pratar men för min del vet jag att det bara är kundaliniyoga som gäller. Jag är kanske lite trist.. men jag gillar snygga tights (även om de är från ica:-). Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du och jag är så lika. Du har din Kundaliniyoga och jag har min Shadowyoga. Det är ju inte så att jag letar andra stilar. Men när jag prenumererat på Yoga för dig så har det också handlat om att stödja en svensk yogatidning, men den ger mig absolut noll just nu. Därav mitt lilla utbrott :) Jag älskar snygga tajts, ville bara ställa lite frågor och undrar hur andra tänker. När jag läser hos yngre tjejer som yogar så är det otroligt viktigt med märken på både mattor och yogabrallor och det känns sorgligt eller kanske är det bara en naturlig utveckling och så svänger det åt andra hållet igen.
      Ja jag träffar gärna andra yogisar, oavsett tradition, har väl tänkt att yogatidningen skulle kännas lite så. Så platt tänkt!
      Kram!

      Radera
  2. Jag yogar ju inte, men förstår förstås vad du menar. jag tänker att det bästa för dig är nog att lägga yogatidningarna åt sidan och ägna dig åt det du tycker är viktigt. Så får väl de som uppskattar yogapants och dito sockar ägna sig åt sånt. Man befinner sig ju på olika nivåer, och jag tänker att det kanske är onödigt att slösa energi på att reta sig på andra som har en annan väg att gå. Och tänk så lycklig du är som har dina visa lärare att tillgå, men andra - som är fullt upptagna med att le in i kameran på sina tjusiga yogamattor - skulle kanske inte ens förstå vad det är de lärarna försöker förmedla.
    Förresten är det precis likadant i hästvärlden. Det finns en uppsjö med svindyra prylar och utrustning medan jag alltid hade samma gamla, enkla grejor. Each to his own, som de brukar säga, engelsmännen ;)
    Kram Carina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Carina, jag förstår att det förekommer i alla olika världar och branscher. Men jag retar mig inte på det, jag blir mest... trött. Och lite ledset vemodig, att den är förklädd till oigenkännlighet för mig. Å andra sidan är det nog som du så klokt påpekar, allt har sin tid. Ja jag är lycklig över mina lärare men nu är det ett år sedan jag gick kurs för dem och ja, det känns att jag behöver lite påfyllning. Inte så att jag tror att en tidning fyller det hålet, men lite mer att fundera över. Trodde jag. Men jag har ju en lång kurs inbokad i höst, jag har allt att träna på så, bara att ta tjuren vid hornen helt enkelt. Kram och tack!

      Radera
  3. Jag känner precis dom dej! Blir bara less av allt ståhej! Kram
    M

    SvaraRadera
  4. Jag kan inspireras, det sticker jag inte under stol med. MEN så är jag också väldigt bra på att stänga ute det jag inte vill ha. Kan inte riktigt förklara, men jag läser både yogatidningar och online communitys väldigt selektivt :) Plockar de guldkorn, som gör skillnad för mej. Sen vet jag att det nog behövs lite yoga i bagaget för att man ska kunna det, lite krasst sådär. Jag sörjer absolut att branschen (bara det ordet!) blivit minst lika kommersiell som vilken mellanmjölk som helst, samtidigt finns det alltid någon som den vägen hittar till yogan och tar sig förbi vilket mattmärke som gäller, vilka armband som är inne och vilka tights som är dyrast. Lite så.

    Vart jag vill komma är väl att det tar lite tid och massor av yoga innan man vågar (är det inte så?) se förbi ytan?!

    Sat Nam & Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hittar inga guldkorn längre. Kanske är jag kräsen eller också har yogan tagit mig hit där jag inte kan kompromissa med vissa saker :) Absolut, det krävs mycket yoga för att se förbi! Kram kram

      Radera
    2. https://www.facebook.com/awakenwithjp/?pnref=story

      Den här säger det mesta :)

      Radera
  5. Jag plockar också guldkorn. De där tajta pantsen passar ändå inte min stora rumpa så det får bli vanliga mjukisbrallor. Fast visst poserar du. Din blogg är full med bilder ;) Sat Nam

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, nej du Marika. Jag poserar aldrig när jag gör yoga. Däremot på andra bilder, som den i förra inlägget till ex. Jag gör min yoga och så fotograferar min man under tiden. Han gör exakt likadant med alla han fotograferar i yogan, eller rättare sagt, vi alla Shadowyogis har gjort så. Mina lärare och gurus, min första lärare och en hel drös med andra lärare som han fotograferat. Och jag kan inte tänka mig det på något annat sätt. Det blir helt andra yogabilder än om man poserar. Faktiskt. I alla fall de jag sett. Om du tänker på ena bilden i min header så står jag och väntar på att han ska ställa in ljuset, så knäpper han utan att jag vet om det. Så nej, där yogar jag inte, jag väntar. Som du hör så är detta väldigt viktigt för mig.
      Som bilden som illustrerar det här inlägget, där gör jag yoga och tittar inte in i någon kamera eller ler.
      Kram!

      Radera
    2. okej, du har övertygat mig. Kram

      Radera