Vänder ryggen till

Iskallt regn som blir blötsnö, vänder blicken inåt istället. Jag har grym träningsvärk men det är skönt. Mina pelargoner som jag så optimistiskt köpte för två veckor sedan och ställde ut, har frusit och blivit mörka. Men penséerna lever. De står ut med allt. Våren våren våren. Vi är ju många som skrivit om den,  skavet och tröttheten lämnar mig inte riktigt. Den där känslan av att det är för trångt. Och det är verkligen som den ska frysas in varje år. Som jag glömt hur trött jag blir. Som jag glömt hur ljuset känns som röntgenstrålar, när allt jag vill är att njuta. Jag vet att det lättar när det gröna kommer. Åker och klipper mig och vänder ryggen till den för trånga vårkoftan som sticks. Njuter av min frisörs alla diskussioner, hon är en klok människa. Och hon bjuder på kaffe och en chokladboll. Som jag glatt äter.
   Piggar upp mig och mina döttrar med en konsert. Imorgon reser jag till Stockholm för att se Adele på Tele2 Arena med dem. Det känns som nyss jag köpte biljetterna fast det är ett halvår sedan. Påminner mig själv om hur mörkt livet kändes just då och hur skönt det trots allt är nu. Jämförelsevis. Trots vårens hattande. Och jag ska få hänga med mina tjejer. Och vi ska sjunga, skratta och njuta helt enkelt. Hoppas du får ett skönt slut på veckan!

Tänka några varv

Vi har bestämt oss för att glasa in vår veranda. Med glas som går att dra åt sidan och öppna upp verandan med. Det är en idé jag fick för ett tag sedan och idag hade vi en hantverkare här som mätte och tänkte. Med betoning på tänkte. Han var långsam och hummade och sa till slut att han var tvungen att vara tyst för att han behövde tänka. Och vi stod tysta i snålblåsten och väntade. Jag som kan vara så otålig ibland, gillar också när människor tar plats med hur de fungerar. Som att vara tyst och tänka. Till slut hade han tänkt klart och skissade. Pirrigt och förväntansfullt! Vi har ju downsizat ordentligt med vårt lilla hus, både med utrymme och saker. Men på det här sättet får vi ett extra rum där vi kan vara när vi får besök av fler människor än två. Det känns så roligt. Vet ju att det sällan blir som man tänkt sig men det kan ju bli bättre. Framför allt när man vågat tänka några extravarv.
   Några som inte tänkt tror jag är ett par som köpte ett litet sagoliknande sommarhus med en vildvuxen trädgård, på vår lilla väg. På vägen finns en blandning av sommarhus och åretruntboende. De flesta sommarhus har blivit som vårt, ett permanent boende. Det allra första de gjorde var att fullkomligt demolera hela sin trädgård. Ja jag vet man är olika, men det här såg våldsamt ut. De drog upp gamla växter med rötterna och sågade ned gullregnet och högg ned träd. De avslutade det hela med att skopa ut jord över hela trädgården. Jord som hade grävts upp någon annanstans, den var full med rötter och kvistar. Det hela såg ödelagt och lite hemskt ut i mina ögon. Platt och hårt. Sedan har de inte varit här på hela vintern. När de kommer ut nu när sommaren kommer så tror jag att de tänker att de gjorde något väldigt förhastat. Jorden de skyfflade över hela tomten är också full med maskrosor, de är redan här, och tistlar, men inget gräs... Jag tänker att de inte tänkte. De bara gjorde. De hade säkert en smart plan men någonstans gick det lite snett tror jag. Tackar för den eftertänksamme hantverkaren vi hade här idag. Ibland ska man inte ha för bråttom. Tankarna måste få snurra några varv.

Yogavilsen

Jag läser det senaste numret av en svensk yogatidning. Jag läser om yogagames. Och jag blir bara trött. Nästintill vemodig. Alla tillbehör. Den perfekta mattan. Alla  som uttalar sig om yogan. Alla som tipsar och fixar och ordnar. Jag blir trött. Kanske är fed up ett bättre uttryck men det låter så hårt. Men egentligen känns det så. För mig. Ju mer jag yogar. Ju längre jag färdas in i det nya landskapet, ju mer funderar jag på kommersen. Ja ni som läst mig ett tag vet ju att jag varit här tidigare. I tankarna kring pengarna och yogan. Miljardindustrin. All virtuell yoga. Alla experter. Jag hör inte hemma där. Jag är en tjej från the old school utan att känna mig gammalmodig. Jag vågar låta bli att ha bästa greppvänliga yogamattan. Helst yogar jag på mitt golv utan matta. Jag vågar låta bli att ha yogasockor på mig och låter mina nakna fötter möta mitt golv. Hur kallt det än är. Jag vågar låta bli att ha de bästa vackraste lägst skurna yogapantsen som kostar en förmögenhet. Jag har hittat flera perfekta yogabrallor på min ICA-affär, det är sant. Jag har inga bilder på mig när jag utövar yoga, där jag ler eller tittar in i kameran. Jag har inga sådana bilder på mina lärare heller. De utövar sin yoga och så fotograferas de under tiden. De poserar aldrig. Kanske är det just det som jag vill åt. Poserandet. Alla glada stort leende yogakvinnor, ja det är mest yogakvinnor jag ser i mitt flöde.
   Och samtidigt. Är det inte fint det då? Att människor ler? Att man hittar sin drömmatta? Att man blir tipsad av "gurus" på Yogobe, vår svenska kommersiella yogakanal? Att det finns så vackra tajts att man bara smäller av? Att man kan få testa olika sorters yoga på ett event?
   Jo. Det är säkert bra. Jag hade kanske älskat det om det hade varit så när jag började. Men det var det inte. Och det här som pågår nu, det känns som en utklädd yoga. Inte var sak för sig. Men när man klumpar ihop det. Så blir jag mätt innan jag börjat. Proppmätt helt enkelt. Eller fed up. Jag känner mig lite ensam i det här och lite kluven. Jag vet vad jag behöver. Jag behöver få träffa mina lärare igen. De som ger min yoga näring och som ser rakt igenom. Shandor, min lärare, som många gånger öppnat sin kurser med att prata om vad yoga inte är. För att yogan kläs ut till en mängd saker. Reduceras till dels ett muskeltöjande, dels en stressreducering.
   Men om yogan i det allra mesta handlar om hur vi lever våra liv och hur vi utvecklas som människor, hur kan då allt runtomkring den fysiska yogan vara så viktigt? För att vi premierar ytan i våra liv? Jag känner mig lite vilsen idag och längtar efter en lärares öga. En lärares enorma vishet och vägledning. En som kan sortera och som kan ge råd. Jag får helt enkelt låta bli de här yogatidningarna, jag orkar inte med dem riktigt. Nej jag är ingen snobb, det är bara så jag fungerar. När man mött yogan som förändrat liv, inte bara hos mig utan hos alla de jag mött på mina kurser, då går det inte att få ihop. Tänker på Yogagirl också, som har gått från att publicera oräkneliga handstående bilder på sitt IG-konto, till att idag poängtera det inre arbetet. Vad säger du? Hur känner du dig när du kring yogahypen? Blir du peppad?

Jag måste verkligen inte köpa en yogatidning bara för att den är svensk om jag inte gillar det jag läser!

Huller om buller

Helgen blev fin. Ungarna lever sina liv och har det bra. Jag gläds åt att vi får vara så delaktiga som vi är med dem. I med- och motgång så lättar de sina hjärtan och det är skönt. Nu har vi har bara varit. Käkat ute. Varit på utställning där Bob Dylans tavlor hängde!! Elva gallerier i världen får visa dem och vi var på ett av dem. I lilla Göteborg. Coolt. Gillade hans stil och hade gärna köpt en kopia med äkthetsintyg men den kostade 25000 kr. Ökar förmodligen i värde. Men vi avstod :) I lördags var vi helt slut allihopa, vi sov på hotellrummet, en skön tupplur och sedan hämtpizza och mys tillsammans. Jag älskar det kravlösa operfekta livet vi har de här helgerna när vi rest ner för att helt enkelt bara vara tillsammans. Vi pratar mycket, promenerar en del och så vilar vi huller om buller. Lite hurtigt hade jag tagit med mig träningskläder, det finns ju gym på hotell, men jag tittade inte åt dem när jag var där. Allt har verkligen sin tid!

Lite pyspunka

Två steg fram och ett steg bak. Ungefär så. Men det är ok. Jag har från början lagt i en hög växel när det gäller min gymträning. Och gått varannan dag. Men den här veckan var det som luften pös ur mig. Lite pyspunka så där. Men på något vis välkomnar jag det också. Man kan inte bara köra på, ibland måste man pausa. Det jag gjort är mina mjuka övningar för min psoas och pyttelite yoga, allt får stå på vänt för att de inre musklerna ska bli mjuka och följsamma igen. Jag har jobbat lite i trädgården, kanske en timme per dag och sedan vilat. Tagit tupplurar. Det har i ärlighetens namn varit helt underbart. Inga deadlines finns för min träning, bara ett välkomnat välbefinnande. Så pyspunkan finns där, men jag tar det lugnt. Snart vänder det. Igen. Loggar ut lite inför helgen och tar det ännu lugnare och träffar familjen. Önskar dig sköna dagar också!

Blå sammet

När jag åkte buss sist så var det en kvinna som talade i telefonen hela tiden. Hennes röst var som blå sammet. Hon guidade någon, hur denne skulle göra i situationen. Jag brukar avsky att höra andras samtal. Jag vet, inget att bry sig om, men jag kan fastna på sådant. Men den här rösten. Åh. Jag ville egentligen inte att hon skulle sluta prata. Förmodligen hade hon någon slags jour utifrån det hon sa. Rösten var varm, mjuk och trygg. Det fanns inget av knarr i den rösten. Eftersom jag har en logopedstudent i familjen har vi pratat en del om knarr i rösten. Ni vet vad jag menar tror jag. När det inte är mjukt och fint. När inte rösten kommer från roten av oss. Karin Björkegren Jones har en väldigt varm och mjuk röst också. Jag tror att det handlar om att hon jobbat så mycket med knipet, som kommer från botten av oss eller roten, eller hur man ska säga. När Karin läste en dikt för oss på avslappningen, på en helgkurs jag gick för henne för något år sedan, då ville jag aldrig att hon skulle sluta läsa. Ni vet. Varmt och tryggt i rösten. Idag längtar jag efter att höra en sådan röst berätta något för mig idag. Någon som har en makalös historia att ge. Känner du någon som har en sådan röst?

Ju mer jag hittar resonansen i min botten och utgår från centrum ju skönare och mjukare röst får jag

Pepp

Ramlade över ett tv-program Lugna gatan, som jag aldrig sett tidigare, för en vecka sedan. Som en miniversion av Så mycket bättre. Två osannolikt olika artister sammanförs och gör varsin låt av varandra. Igår såg jag hur Nordman och Cleo, en sjukt begåvad rapptjej möttes. De hade fördomar om varandra som smulades ner och sedan gjorde de helt otroliga versioner av en låt av varandra. Jag hade gåshud hela programmet. Peppad till tusen av vad som går att göra. Speciellt av Cleos låt, Tagga ner.
   Och så den här tjejen då, Laleh, kan man få nog av henne? Svar nej. Hon är allt på samma gång. Mjuk. Stark. Vacker. Så jag lyssnar på hennes senaste låt, om och om igen. Vissa textrader betyder mer än andra. (typ, jag ska aldrig ta skit igen, jag ska bara vara mig själv :) )
Så peppa dig du också!

Idag vaknade hon

Hon har slumrat länge nu, det lilla barnet. Hon har försökt vara till lags när det inte behövts. Hon har försökt passa i ett fyrkantigt hål fast hon är en rund plupp. Hon har så länge stängt in sina åsikter och bara sagt det som människor orkat med, därför att hon tagit ansvar för andras reaktioner. Hon har gäspat och somnat om ibland. Och så idag. Idag kände hon att nä, jag behöver inte gömma mig. Jag behöver inte gömma mig för någon i hela världen. Ingen är viktigare än någon annan. Och att skratta högt och vara tokig, det älskar hon. Hon tycker också mycket om att ta en diskussion, helst när man tycker olika, så det blir mer av ge och ta än att alla ska stryka varandra över ryggen och tycka lika. Idag sträckte det lilla barnet på sig i sin fulla längd och stormen slängde runt korgen med fågelmat och välte på soptunnan och hon skrattade förtjust. Barnet insåg att den raka kommunikationen är det som skrämmer allra mest, när saker kallas för sitt rätta namn, men hon har ju som det barn hon är bara sagt saker rakt ut. Hon har inte insett att det skrämmer så. Hon har fortfarande svårt att förstå det. Det där lilla barnet kröp ihop som en kattunge, som om hon hade sovit länge, kanske lite för länge och insåg att hennes sätt att vara är just det som många säger att de önskar, när barnet säger en sanning som vuxenvärlden inte vill höra eller låtsas om, men blir lättad när någon vågar. Idag insåg hon att hon måste ingenting. Idag införlivade jag henne helt i mig. Och jag är lycklig. För idag träffade jag en prinsessa från Bali, som hade alla nycklarna.

Jag vill bejaka barnet i mig ännu mer

Visst är det logiskt?

Jag har mest halkat runt här hemma  i mjuka kläder. Så otroligt trött. Men som en god vän sa till mig idag; - det är som du egentligen gått in i väggen - du behöver återhämta dig och det gör man inte med aktivitet hela tiden. Jag har aldrig i hela mitt liv haft så stort behov av vila. Så visst är det logiskt, har bara haft väldigt svårt att svänga mig själv 360 grader och inse att jag på vissa sätt måste skynda väldigt långsamt. Även roliga saker gör mig trött på ett nytt vis. Att träffa människor gör mig lite saktfärdig. Det är som mycket av det jag gör tar längre tid. Jag glömmer saker och tappar bort. Men nu utökar jag mitt eget svängrum för mig själv och nu har jag har orkat läsa en hel roman! Jag som har läst hela mitt liv har plötsligt inte orkat med det. Jag läste när barnen var små, jag läste när jag pluggade och jag läste fast jag jobbade så mycket. Men inte nu. Inte nu när jag haft tid... Men jag är expert på att köpa böcker! Någonstans i november tog det tvärstopp med romanläsandet. Så skönt att känna igen mig själv igen. Jag samlar ihop mina delar och är mig glad över det. Allt går i olika faser. Fortsätter läsa om psoasmuskeln och att den inte ska stretchas när den är svag och tight. Ändå är det många som föreslår det. Har man en muskel som är stark och tight då är det ok, men annars blir det fel signal. Jag förstår mer och mer att min psoas har dragit ihop sig maximalt och att den idag ett halvår senare är svag. Därför behöver varsamheten finnas.
"Om en muskel är hämmad det vill säga svag och tight då är det direkt olämpligt att stretcha muskeln. En svag och hämmad muskel tycker definitivt inte om att bli stretchad! Att stretcha en hämmad muskel kommer skapa panik i nervsystemet och kroppen kommer reagera med att dra ihop den svaga muskeln ännu mer och den kommer kännas ännu tightare."
Tänk att jag hittade det här, läser och läser och inser att en del övningar som finns på nätet är helt förkastliga för just mig. Men hittar en länk till en återhämtande vila och läser det här;
Höftböjarna aktiveras vid all form av stress och påverkar nervsystemet och hela kroppen, ut i armar och ben.  När dessa muskler är stressade så fattas full funktion.  Många säger att muskeln är svag.  Liz Koch (en av mina lärare) som jobbat med dessa muskler i över 35 år, säger att musklerna är utmattade. Visst är det logiskt?  

The muscle of the soul

Jag är fortfarande i pyjamas och det är eftermiddag. Det är faktiskt första gången sedan allt hände för snart ett halvår sedan, som jag inte klivit upp, bäddat och tränat eller rört på mig något. Jag är kraftlös helt enkelt. Men glad. Och tillåter mig att ligga ner. Igår var jag i Stockholm och träffade en mycket god vän, som jag inte sett ordentligt på länge. Vi hade hela dagen på oss att hinna ikapp. Tänk vilken god energi det är med vänner. Och att man tar sig tid för varandra. Så nu ligger jag här. Och njuter av att jag kan det. Kaffe i sängen. Tidningen. Liten tupplur. En god bok. Och så läser jag på nätet. Jag hittar något som jag tror kan vara svaret på min strävhet och liksom stelhet på höger sida. Jag läser och måste sätta mig upp för det är ju mig själv jag läser om. Eller rättare sagt, min kropp. Ibland känner jag mig jobbig som alltid vrider och vänder på allt, att jag alltid är på väg, att jag alltid letar efter svar. Men ibland känner jag mig glad och stolt över att jag faktiskt är sådan. Att jag inte ger upp. Kalla mig gärna detektiv!

 Jag kom ju från yogakursen i slutet på oktober med omtumlat sinne men med en väldigt mjuk kropp. Sedan hände skitstormen och hela min kropp drog ihop sig. Den blev hård och kantig. Jag kunde inte yoga. Jag tog mig inte ut på promenad alla dagar. Jag hittade något varje dag som var fint, men det var inte rörelsen. Sedan började jag träna för 6 veckor sedan och har insett att den där drömsquaten, den är inom räckhåll. Men ändå. Höger sida är liksom hopdragen och jag har haft ont i ryggraden, mitt i ryggen i midjehöjd. Benen har varit olika långa. Ont i knäet på ett odefinierbart sätt. Ont som på den här bilden.

Jag läser om psoas, muskeln som också kallas för själens muskel, eller the muscle of the soul. Och här kommer förklaringen till att jag hamnat där jag hamnat med kroppen. När jag blev utsatt för skitstormen så drog hela min kropp ihop sig. Den blev som en hård fyrkant. Och jag har inte lyckats mjuka upp mig överallt. För jag har inte hittat den muskeln. Och för att den är den som också reagerar när man utsätts för ett emotionellt trauma. Som jag blivit. Via reptilhjärnan. Då spelar det ingen roll i världen att man kan yoga och meditera. Saker händer ändå i kroppen. Jag läser också att om psoas inte fungerar som den ska så kan allehanda problem uppstå i kroppen med bland annat mensen, inre organ och annat där man inte hittar orsakerna. Det är också väldigt intressant. Jag läser på många ställen och det är typiskt att ena benet blir för kort, att man har ont just i mitten av ryggen att det känns som det är höften eller sidan fast allt kommer inifrån. Tack internet för dagens aha. Nu ska jag varsamt stretcha ut mig igen. Ha en fin helg!

Vill du läsa mer:

http://www.coreawareness.com/

https://bodydivineyoga.wordpress.com/2011/03/23/the-psoas-muscle-of-the-soul/

http://www.yogajournal.com/article/practice-section/the-psoas-is/

http://www.yogajournal.com/article/practice-section/release-your-psoas/

Utan förbehåll

För ett tag sedan såg jag en intervju med Danny Saucedo. Bland det han sa kring sin egen resa och utveckling så fastnade några ord om glädjen. Han menade att vi också är lite fast i Jante när det gäller att uttrycka vår glädje. Vi kan uppfattas som vi skryter med glädje. Också! Jag har tänkt på det där och det ligger mycket sanning i det tror jag. Men härifrån och framåt så vill jag uttrycka min glädje. Utan förbehåll. Jag vill vara så glad som jag faktiskt är. Utan att oroa mig för vad som kommer sedan. För kanske är det just det som styr oss, oron för vad som kan komma sen.
   Träffade en vän jag inte sett på väldigt länge när jag sneddade över torget igår. Hon sa - Oj, har du vunnit på lotteri? Du ser så lycklig ut! Och det har jag ju inte direkt :) Men jag är glad. Ja jag är lycklig. Jag är fri i mitt sinne och det var som helgen i Finland gav mig sista pusselbiten i min helande process sedan skitstormen. Jag blev så boostad. Jag fick mer än jag liksom hade kunnat föreställa mig. Och jag tar det till mig. Jag bortförklarar inte det inför mig själv. Och när jag i ett mail läser;
Du har ett ljus i din blick som lyser upp dig, det har jag inte sett i din blogg. Kanske för att du ofta skriver om svåra saker men du ser väldigt lycklig ut, nu menar jag inte att din blogg är mörk. Men det var det första jag tänkte att du lite strålade. 
   Då tänker jag att mina ögon avslöjar att jag mår så fint. Kanske har jag varit rädd för att uttrycka det. Kanske har jag haft lättare att skriva om det som jag upplever som lite tuffare, än att bara skriva rakt ut att just nu mår jag så gott. Kanske för att problematisering är en del av min intellektuella sida, den som arbetat i en akademisk miljö i 14 år? Kanske finns det någon vidskeplighet kvar i mig, ungefär som i Kina förr i tiden, man ska inte dra på sig gudarnas vrede genom att visa sin lycka. Kanske har jag också haft svårt att släppa min orättvisa behandling och oförrätt för att det var just - orättvist. Men jag vill inte ge mer energi till det som inte är bra. Jag måste ingenting. Jag måste inte prata för andra längre. Det räcker att jag pratat för mig själv. Att jag står upp för mig och det jag representerar ska härifrån och framåt vara - glädje. Den rena. Den ljusa guldgula känslan som flyter i mitt sinne. Den som får mig att skratta högt och länge åt saker jag tänker, fast jag sitter ensam i soffan. Att låta mitt mullrande skratt flyta ut i både bäckenet och rummet, nog är det en skön känsla? 
   Så ser jag just nu en intervju med Eva Dahlgren som beskriver hur hon i moll har haft lättare att skapa än i dur. Att det har varit lättare att se alla känslorna när hon är i vemodet, eller moll, eller det lite mörkare, gråare. Och då slår hon an en ton i mig. Det är ju så jag också fungerar! Att jag i det jag upplevt som svårt eller hårt haft lättare att uttrycka mig. Är jag glad - är jag glad - och det kan få mig mer återhållsam i det jag beskriver. Kanske för att jag känt att jag minsann inte ska skriva folk på näsan att jag har det så himla bra. Jag vet ärligt inte var det kommer ifrån men nu när jag fått syn på det i mig så kan jag ju förändra. Tidigare har jag inte sett den ljusa sidan av mig i skrivandet. Om ni förstår? Många ord idag för att uttrycka att jag helt enkelt mår fint. Hoppas du också gör det!

Tillsammans

Solen lyser starkt. Ändå var det frost inatt. Jag köper några pelargoner och dristar mig till att ställa dem ute. Jag får väl ta in dem inatt. Jag åker och tränar sådär självklart som en som tränar gör! Jag är en som tränar helt enkelt :)
   Helgen var ju sådär genomfin. Och jag tänkte på många saker när jag gjorde mina dips idag. Att jag är så otroligt glad i att träffa människor. Jag gillar folk helt enkelt. Det här sista halvåret har jag varit mer med mig själv än någonsin tidigare. Och det är inte sänkande, inte alls, alla behöver sin egentid med sig själva, det är jag övertygad om - men när jag träffar människor som jag dessutom delar min stora passion med, då blir allt så enkelt. Och att få prata och prata. Det blir mer helt enkelt. Summan blir större än delarna. För i samtalet, i diskussionen så skapas nya tankar. Jag reste hem med två nya idéer i mig. Två som jag stött och blött för mig själv och som jag nog måste diskutera vidare. Med någon som förstår. Vi är ju här tillsammans och delar det mesta, vet inte hur många gånger jag skrivit det. Egentligen. Men ibland blir det extra tydligt.
   Och solen lyser vidare. Jag är lyckligt lottad.

Tack. Åh tack.

Vaknar i ett hotellrum med lila gardiner. Jag har sovit djupt. Igår var en solskensdag rakt igenom. Från början till slut. Jag är i Finland. Jag är i Nykarleby och allt har känts genombra. Och lätt surrealistiskt. Att träffa människor jag känner genom bloggvärlden. Människor jag sett på bild och läst texter av. Och det är liksom självklart när vi ses. Vi pratar och skrattar. Pratar om livets väsentligheter direkt. Och vi känner ju varandra redan! Det är helt enkelt så. Lätt och okomplicerat. Vi vet liksom. Direkt. Nina min vän har jag ju träffat tidigare och allt blev bara bättre. Jag undervisade en yogalektion, med headset på för första gången. Många nyfikna och dedikerade. Åh vilket fint jobb ni gjort Marica, Nina och Susanne som hade peppat sina elever att komma.
Men främst har ni lärt ut det där som gör att alla följer. Allt jag sa. Det var kroppar som hade gjort yoga, även om den inte sett ut som det jag lär ut. Det där gemensamma andetaget är oslagbart, det är en kraft att rida på. Och solen vräker ner från alla håll och kanter och himlen blå rakt igenom. Men kanske störst intryck på mig gjorde dialogen vi hade efter min föreläsning. Alla deltog med själ och hjärta, fniss och skratt och allvarliga frågor. Den sortens gemenskap kommer av yogalärare som släppt fram allt och varit tillåtande samtidigt som de lärt ut sin yoga och där skapat det följsamma.
Jag vet inte riktigt hur jag ska sortera allt, det rumlar runt i en stor värme i mig. Jag var lite orolig när jag åkte, var det kanske för tidigt, utifrån hur dåligt jag mått. Men det var precis vad jag behövde. Tack. Jag fick så mycket och jag tror att de som var med också fick det. Vi värmde varandra helt enkelt. En sådan dag som igår, den sparar jag i mig, djupt inne i bröstkorgen och jag tackar för allt jag fått. Idag har jag en hel dag till innan jag reser hem. Med mina yogasystrar. Rikedom - hur stavas det egentligen? I min värld skrivs den äkta gemenskap, vänner och dialog.

Hemmagymmeri

Det hällregnar. Jag menar verkligen HÄLLregnar. Det går inte att se ut för det är som en stor stålgrå gardin har dragits ned. Och det är vatten överallt i hela trädgården. Jag överdriver inte. Portarna har öppnats helt enkelt. Jag har lite att fixa med idag, reser ju till Finland imorgon och hemifrån tidigt för att ta en bekväm buss till Arlanda. Jag är både glad och pirrig.
   Men träningen då? Jag tar det jag har. Jag står på verandan och småhuttrar innan jag kör igång. Munkjackan är på och luvan uppdragen. Ser nästan ut som Rocky. Jag tar vår kvast och börjar med mina breda knäböj. Kvastskaft på riktigt :) Jag gör det jag fick göra senast med min pt, stanna där nere några sekunder innan jag trycker mig upp igen. Från höfterna faktiskt. Och det mjukar upp direkt. När jag fyllde år för ett tag sedan fick jag både kettlebell, hopprep och ett elastiskt band. Är min familj glad åt att jag tränar?! Regnar det idag?
   Så egentligen har jag mycket av mitt gym här hemma. Och kvasten. Jag gör ett litet pass med allt det där. Och att hoppa hopprep, det är ingen lek. Tänker på tjejen i Mästarnas Mästare (kommer tyvärr inte ihåg hennes namn) som hoppade 300 varv. Flera gånger. Hoppar jag någon minut så är det bra så. Helt slut. Men som sagt, allt finns att förbättra. Och jag är nöjd. Med mitt lilla hemmagymmeri. Men så snyggt som Nina har det, det lär det dröja till jag har, men alltid något att sträva efter :)

Jag är ju stark

Under en av de första kurserna jag gick för Shandor sa han Your biggest problem is your strong heavy mind. Den meningen har följt mig av och till. Jag har tolkat, läst in betydelser, tänkt om och sådär. Som man gör när man får något som man inte riktigt vet om det är bra eller inte. Men det är varken bra eller inte bra, det bara är. Något som jag behöver förhålla mig till. Det har jag gjort. På ett sätt. I höstas på yogakursen i Frankrike fick jag mycket att hantera av honom. Igen. Och idag föll insikterna ner ännu ett hack inombords.
   Idagvar jag och älsklingen och tränade. Vi går varannan dag och jag kan gott säga att jag nästan aldrig längtar dit. Men jag mår så bra när jag går därifrån. Vill heller inte rucka på den planen så länge inget tillstöter är det helt enkelt bara att göra. Det är min filosofi. Idag testade vi några nya övningar. Bara han och jag. Och jag orkar. Jag kommer långt. Kraftpaketen bredvid mig får inte upp sina ben där jag glatt svingar upp mina högt mot taket och frågar  - Är det verkligen rätt så här? Då säger min man med emfas; - Du är så stark. Det är bara det att du inte tror det. Shandor hade rätt, jag bara tänker och tror att jag inte klarar och att kroppen inte är stark. Sedan säger han - Du är mycket starkare än jag. I benen. Nä. Säger jag, jag har ju alltid varit svag i benen. Jasså säger han. Det är du i alla fall inte nu.
   I omklädningsrummet där jag sjunkit ned på bänken med ett kokt ägg i ena handen och min vattenflaska i den andra så faller orden som klara glaspärlor mot mitt pannben. Jag har gjort det igen. Jag har egentligen motarbetat mig själv. I tanken. Min föreställning om mig själv stämmer inte. Inte när andra beskriver mig, tränar mig eller observerar mig. Dags att flytta mitt fokus och helt enkelt inte motarbeta mig själv längre. För det är ju det jag gjort! Men min kropp övertrumfar mig hela tiden nu. Och idag kände jag hur smärtan i höger ljumske och höft smälte undan i min bänkpress. Tänk om det "bara" är min föreställning som blockerat mig?! I så fall är det fantastiskt.
   Kommer hem och våren gör en liten smekning. Solen glider fram. Två gäss seglar högt uppe i skyn med varandra och skriker. Jag hänger ut tvätt. Jag är stark. Jag är stark. Jag är stark.

Ser ni gässen på bilden? De två prickarna högt upp.

Uppgraderad träningsvärk

Hundraåringen som gick upp ur sängen. Jag har grym träningsvärk. Jag stapplar upp. Det känns som träningsvärken uppgraderar sig själv efter varje pass. (Pt:n säger att jag gör helt rätt i så fall) Tappar upp ett bad med bikarbonat och efter badet är jag nästan som vanligt igen. Bikarbonat har ett högt Ph-värde (alkaliskt) och för mig är det en mirakelkur i vissa lägen.
   Bikarbonat innehåller väldigt mycket koldioxid, som vidgar blodkärlen. För att ta upp det kan man både dricka och ha det i badet.  Man säger att bikarbonat i bad sägs vidga blodkärl, förbättra syreupptagningsförmågan och öka cirkulationen till musklerna. För mig stämmer det. Och det behövde jag idag. Har du testat?

Småtjafset pulvriseras

En avig dag. Vaknar tidigt men ändå trött. Inget vill sig. Jag är liksom lättirriterad. Vill äta. Men ändå inte. Har en bokad tid på eftermiddagen med min pt på kraftsportklubben och åker iväg. Lite sent för att vara jag. Och så är det fotbollsmatch idag. I stan. På fotbollsarenan precis bredvid mitt gym. Tror ni att alla gator är avstängd runtomkring? Japp! Poliser och vakter överallt. Tre timmar innan matchen... Och jag snurrar länge innan jag hittar en parkering. Och blir sen. På riktigt. Det stör mig oerhört, jag avskyr att inte vara i tid. Och Richard, min pt, retar mig när jag kommer. Och jag vill egentligen inte alls träna. Men jag gör det ju. För jag är ju en goody girl, jag gör det jag bestämt. Och det vänder. Där och då i mina breda knäböj och med bänkpress för framför allt mina höfter, där jag faktiskt ser hur mjuk jag är så blir jag glad. Genomglad. Han är så bra för mig. Han är glad och kunnig. Retas lite men är framför allt superpeppande. Han säger gång på gång att min teknik är perfekt, det gör mig oerhört glad. Han säger också att han ser en stor skillnad mot första gången vi tränade. Det är en månad sedan. Och jag känner ju själv. Men det är alltid extra roligt att höra det. Han säger också att jag måste börja öka vikterna nu när jag har tekniken. Han säger att nästa gång jag tränar med honom ska vi börja med vikter för knäböjen. Hjälp! Jag har ju någon mental spärr där men ser ju att det går. Att höften liksom gnisslar igång sig varje gång spelar ingen roll för när den är uppvärmd så är jag där. Där jag ska vara. Allt småtjafs inombords flyter bort med värmen jag får i kroppen. Jag får några bonusreps för att jag var sen :) På varje övning. Det tar jag gärna. Jag behöver hans unga energi och kunskap. Idag var det som mental medicin för kroppen. Hurra!

Som sagt. Jag gillar olika.

När jag skrev mitt inlägg igår så tänkte jag att ingen skulle kommentera. Lite så blir det ibland när man sticker ut hakan lite mer, som jag tänkte att jag gjorde. Men det var tankar som funnits i mig länge. Tack för alla långa kommentarer, det måste verkligen ha berört, det var långa fina reflektioner. Skönt också att inte alla tycker lika, jag tror som sagt på det som är olika.
   Jag är tacksam för dialogen, det är ju den jag vill ha, även om den skrivna aldrig kan mäta sig med den uttalade öga mot öga. För det är lätt att misstolka och missförstå ibland, det som är självklart för en själv är ju inget som läsaren vet eller ens kan ana sig till. Det är så lätt ibland att läsa in saker som faktiskt inte står där, och som vanligt, jag upprepar mitt favoritmantra - allt finns i betraktarens öga - precis som den där lilla turbulensen som blev i slutet på sommaren här på bloggen. När en bloggvän plötsligt tolkade allt helt annorlunda än vad jag tyckte att jag skrivit, något som den personen aldrig hade gjort tidigare. Hon blev så upprörd att hon tog bort allt hon skrivit, aldrig mer kommenterat hos mig, tog bort mig på Facebook med kommentaren "jag visste aldrig vad jag skulle förvänta mig där". Tja Facebook är ju inte direkt kanalen som jag använder för att ta upp svåra saker. Det är nästintill omöjligt där som jag ser det. Men återigen, vi tänker olika. Men det som slog mig var hennes rädsla för att vi skulle tycka olika. Men som sagt, jag gillar olika.
   Igår kom min bästa vän och hennes man. Vi lever 30 mil från varandra så det blir inte så ofta vi ses. Det gör inget. Att få skratta till långt inpå natten, äta gott och ha samtal som betyder något, det kommer jag att leva på ett tag. Vår vänskap har tagit en lång paus, vi fick barn och de blev vuxna, där emellan sågs vi inte. Men när vi ses nu så vet jag att vi ändå har varandra. Det är mäktigt. Och jag inser att det är just den sortens vänner jag vill ha i mitt liv. Inte de som inte vågar ta ett samtal eller vågar tycka olika. För om inte olikheterna finns - hur ska då utvecklingen föras framåt? Av att alla tycker lika? Som sagt. Jag gillar olika.