Det goda

Det goda med att bli tvungen att stilla ner sig, vila och vänta är att saker kommer ifatt. Och saker benas ut. Det goda med att ha hamnat i den situation jag hamnat i är att jag verkligen har sett vilka fantastiska vänner jag har. Vilket orubbligt stöd min familj är. Vilka underbara arbetskamrater jag har. Det goda med att ha hamnat där jag är nu är att jag har insett min styrka. Min egen power. Att jag fortfarande ligger däckad i influensa gör inget. Allt vänder. Det vet vi ju kära vänner. Vi vet bara inte när. Och därför koncentrerar jag mig just nu på allt det goda som den här jobbiga tiden ändå fört med sig.
   Vi mår lite bättre här hemma. Vi har sovit hyfsat. Jag gick till brevlådan idag. Första gången utomhus sedan julafton. Blev helt slut efteråt, men ändå. Älsklingen har börjat jobba lite smått, det är många fall framåt. Min svärmor mår lite bättre, hon är stabil men tungandad. Vi hoppas på att hon får göra kranskärlsröntgen snart och senare en ballongsprängning.
   Men jag kan inte summera mitt år just nu. Det har varit en enorm berg- och  dalbana och tankarna hänger inte riktigt med. Brukar tycka det är lagom med summering när det kinesiska nyåret kickar igång i början på februari.
Jag och min älskling har hunnit med många samtal här hemma, när vi fått avboka alla trevliga sammankomster med andra. Vi har även med sorg i hjärtat avbokat nyårsmiddagen med bästa vännerna. Vi orkar inte och vill verkligen inte smitta någon heller. Men vi har ju varandra. Mer och mer inser jag hur lång tid vi haft tillsammans, den är längre än vad jag levt utan honom, och det är både en bedrift och en gåva som jag ser det. För ingen relation står utan svårigheter och trauman. Och ibland förstår jag att man måste välja att dela på sig. Inget fel i det, om det är det rätta. För oss, har vi tagit oss igenom blindskär och stup och nu när jag pratar om min situation med honom så vet jag ju att han känner mig så otroligt väl, han vet allt jag gått igenom kring annat som varit svårt och han är också ärlig med mig. För det som hänt säger egentligen inget om mig, det säger allt om den som ljuger och anklagar. Det som hänt har återigen visat mig att de små rädda människorna är de som skrämmer mig mest. Jag har anklagat mig själv tusen gånger i andra relationer och varit självkritisk in till hjärtat, idag inser jag med tydlighet att det är inte bara jag som har ansvar, ansvaret ligger lika mycket hos andra. Jag har egentligen bara ansvar för mig själv och det är en befrielse. För efter snart två månader av tårar, sömnlöshet och jobbiga tanketrassel inser jag fullt ut hur stark jag är. Jag. Är. Stark. Och jag vågar säga det och jag vågar skriva det. Det är det goda. Vad som händer på andra sidan det nya året, går inte ens att spekulera kring, jag önskar bara att den situation jag befinner mig i snart ska lösas. Och jag väntar. Tids nog får jag veta vad som ska ske. Tills dess begrundar jag det goda. Och njuter av min kitschiga gran, som jag klär av i helgen. Ha nu fina dagar fram tills nyåret glider in.

Luften gick ur mig

Idag kan jag hålla mig för skratt. Julaftonsnatten fick vi influensa. Hela stora familjen. Småflickorna var ju dåliga innan och även min son. Kändes inte så tufft till en början. Men sedan bröt stora hostan ut. Jag har legat däckad och blivit sämre och sämre. Inatt tror jag att vi nådde kulmen, jag och min man. Vi hostade konstant och har inte sovit många timmar. Vi har skött om oss efter alla konstens regler, men ibland måste det helt enkelt värka ut. Har druckit en slags hostmedicin med timjan i, den har lindrat lite.

Det går inte att yoga, jag hostar bara.

Ute är det vykortsvackert och jag orkar inte gå ut. Även om hela jag längtar efter frisk luft och att röra på mig så går det inte.

Barnen har åkt hem till sitt och det är tomt.

Min svärmor fick lunginflammation med åtföljande hjärtinfarkt igår. Hon ligger nu på intensiven och är svag. Men väl omhändertagen. Hon är också så sjukt envis, ville inte åka in förrän hon blev jättedålig enligt hennes sambo. Och ja, det är så hon fungerar helt enkelt. Envis. Nu håller vi tummarna att ballongsprängningen de skall göra på sjukhuset i vår stad nu i början på veckan skall fungera. Och att vi blir friskare så vi kan hälsa på henne. Det går ju inte nu, när vi är i det här skicket.

Jag kollar min jobbmail och fortfarande inte ett enda beslut.

Idag gick luften ur mig helt enkelt. Det får vara så. Orkar inte så mycket. Är inte så tuff. Tror jag sätter mig i ett hörn och låter olyckan springa förbi. Det räcker nu. Jag har peppat mig själv rakt igenom allt men nu är jag less. Vad ska jag hitta på för att det ska vända? Inget förmodligen. Hoppas du har bättre dagar och önskar dig en god fortsättning även om jag är skruttig själv.
  

Vad jag gjort och inte gjort

Vad har jag gjort den här julen? (Som för min del började i söndags när första ungen kom hem)
Pyntat med med ljus och stjärnor och en liten vit plastgran
Myst med familjen 24/7
Dragit i mig babygos och dofter
Ätit julmat EN gång
Vilat och läst
Pratat, pratat, pratat
Sett en del filmer
Fikat mitt i natten
Skrattat så jag storknat
Retats (lite lite lite)

Vad har jag inte gjort inför julen?
Inte storstädat 
Inte bakat
Inte gjort godis
Inte trängst i affärer för julklappar eller annat
Inte storhandlat
Inte haft ångest för något jag borde gjort
Inte brytt mig om att skriva julkort till avlägsna bekanta och släktingar

Och vet ni. Trots att jag nu ligger med en hosta där jag mest låter som ett skällande rådjur så är jag nöjd. Samvaron och ljuset spelar mest roll. Ärligt. Och det andra som var så viktigt tidigare har jag helt enkelt låtit bli. Och kanske roar det mig nästa år att baka, då gör jag det. Inte för att jag måste. För att jag vill. Och ja, min kropp klarade inte att stå emot sonens avgrundshosta och barnbarnens rosslande bröstkorgar. Småbarnens sjukdomar brukar vara giftiga för mig. Gör ingenting. Jag ligger i sängen och läser en julklappsbok och stormen dånar utanför.  Energin jag får från de här små människorna och den bubblande livsglädjen ger mig allt och lite till. God fortsättning kära ni!

Lugn och glad

Så rann det sista av mig i form av rannsakningar. Jag får tre goda telefonsamtal och känner hur jag fullkomligt höjer mig själv inombords. Går en långpromenad. Vi fikar och äter god choklad (som mannen fått från ett par i Schweiz, han fotograferade dem i Indien i höstas och nu kom en jättelåda med schweizisk choklad, en låda som vägde flera kilo!) Jag landar. Jag gör verkligen det. Jag kan inte påverka mer kring processen. Men jag kan påverka mig själv. Jag är så otroligt stöttad av många fler än jag hade kunnat ana. Orättvisan sticker i allas ögon, inte bara mina, och det är oväntat. Jag vet att många brukar kliva bakåt när sådana saker händer, men här har faktiskt människor klivit fram. Jag blir varm av all omtanke. Och sedan släpper jag taget mentalt. Och i samma stund börjar jag nysa. På en timme tjocknar halsen, huvudet börjar värka, jag får feber och ont i hela kroppen. Det är helt otroligt. Jag känner alla symtom breda ut sig i kroppen. Det är som en snitslad bana och jag känner precis allt :)
   Dricker min brygd på citron, hett vatten och ingefära och lägger mig tidigt. Jag sover i 12 timmar. Vaknar frisk! Och glad. På riktigt. Jag bestämmer själv hur jag ska må och agera utifrån det som händer. Andras handlingar säger allt om dom, inget om mig. Jag vet det. Jag vet det nu. På riktigt. Inombords. Och resan fortsätter. Jag förhåller mig så lugn och glad jag kan för det är mitt grundtillstånd. Lugn och glad. Jag äter långfrukost med dottern som är hemma från Göteborg. Ikväll kommer sonen. Och imorgon firar vi alla julafton hos den äldsta dottern med hennes lilla familj. Och jag vet att jag går hel ur det som händer. Och jag har min flock. Jag har dem. Och de har mig. Och den där flocken, den kan se hur annorlunda ut som helst. Måste inte vara blodsband. Kan vara hursomhelst, bara människor som står en nära. Och det mina vänner är det som betyder något. När allt annat kokats bort. Och med det sagt så önskar jag er alla En fröjdefull jul. Så att det glänser och glittrar inombords även om vädret är trist. Att vi får vara med dem som vi älskar. Att vi tänder ljus och njuter av god mat och god choklad. Lyssnar på Adelsohn och Falk Må väl ♥♥♥

Allt går

Status quo. Inget är löst. Inget har hänt. Inte ett steg närmare en lösning, bara olika åsikter. Jag har en stor klump i min mage som sedan smälter när jag pratar med min familj och vänner. Varför är människor så rädda? Rädsla måste vara en sådan otroligt stark styrmekanism att det är overkligt. Det är också motsatsen till kärlek. Försöker mitt allra bästa i att vara i nuet, inget annat går ju egentligen, och så löser det sig längre fram. Jag vill ta julledigt från mina svarta tankar och bara vara glad. En unge kom hem igår och nästa kommer på onsdag. På julafton är vi alla samlade och då ska jag bara vara glad. Jag äter soppa och ikväll kommer sista avsnittet av Homeland på Svt play. Allt går.

Gråtmild

Vaknar glad men det är en tunn yta, snart är jag i lågheten igen. Jag är gråtmild. Ser på Musikhjälpen #MH15 ungefär hela tiden. De är rörda i glasburen och jag gråter varje gång som Gina och Linnea gör det. Jag läser hos fina Hannis och börjar stortjuta. Dels för att hon skriver så otroligt bra, dels för att jag känner igen. För väl. Jag tänker på allt och ingenting och det bara svämmar över. Kanske den tiden på året. Kanske inte. Jag har ju fortfarande inte fått något besked. På måndag är det MÖTE och jag ber till alla goda krafter jag känner till att det ska innebära ett avslut. Samtidigt är jag ju den jag är och står för mig själv och är rak i ryggen, så vad som helst går inte. Helt enkelt. Jag läser gamla meddelanden, mail och sms och försöker peppa mig. Men blir ändå mer gråtmild. Min man sms:ar och frågar om jag är ok för att han någonstans har fångat upp att jag är lite liten just nu. Svängningarna går snabbt och skulle jag bara blogga varannan dag skulle det antingen bara bli en stark och glad blogg eller också precis tvärtom. Men jag försöker visa hela mig. Då blir det som det blir. Det är lerigt och grått ute och jag sitter ändå här i mitt varma ombonade hus. När så extremt många människor är på flykt så är det bara att vara nöjd för det. Jag vet det. Men jag har min egen tillvaro och allt står på vänteläge. Jag står inte ut med att vänta! Jag är otålig, låg och liten. Halsen är svullen och jag är lite hes. Klär mig inte på hela dagen tror jag. Musiken är det enda som får mig att lyfta lite just nu.

Min underbara kropp

Min kropp. Min alldeles underbara kropp. För den är faktiskt det. Den vägleder mig. Den orkar. Den är stark. Jag är tacksam över att ha en frisk kropp som i tider av vånda och sömnproblem eller vad det kan handla om, också visar mig vad den behöver. Jag och kroppen är mer en enhet än tidigare. Kanske låter flummigt, men för mig är det verkligt. Jag levde så många år uppe i mitt huvud. Och bara där. Förutsatte att kroppen skulle köra på. Orka. Det jag ville göra. Det började med ett diskbråck i nacken för snart 12 år sedan, året efter kom två diskbråck i ländryggen när jag låg och sov och några år senare fick jag två i bröstryggen när jag landade fel i en skidvurpa. Det jag lärt mig via de här skadorna och problemen som följde, det hade jag nog inte kunnat lära mig på annat sätt. Nej, jag glorifierar inte mina skador, jag har förbannat dem många gånger men inser också att utan dem hade jag nog blivit sjuk på något annat sätt. För jag lyssnade inte inåt. Jag fick mina lektioner på mitt sätt, eller hur man ska uttrycka det.
   Idag har jag en mjuk känsla för min kropp. Mina ben må vara smala, men de är starka. Ryggen och armarna är starka och ryggen är numera rak och axlarna nersläppta. Fötterna små men stadiga. Min mage styr min andning och näsborrarna drar in syret. Hjärtat får sin dos av glädje och magen säger direkt till om det är något som den inte vill ha. Jag har varseblivit min kropp på det sättet att när jag mentalt, känslomässigt är lite ur balans så känner jag det direkt i kroppen. Och på bestämda platser. Jag vet numera var jag lägger mitt obehag och ledsenhet. Det är mäktigt. Och jag tar emot den kunskapen. Men trots den här skittiden som varit sedan början av november och där jag stundtals känt mig liten som en myra så har jag ändå haft mig själv. Och min kropp. Och igår kom jag helt tillbaka till yogan. Jag har försökt sköta om kroppen lite extra. Har gått på fotvård och lackning av tånaglarna, jag har fixat håret och ögonbrynen. Jag har varit på ayurvedisk massage och idag var jag hos min "vanliga" massör. Och hon sa precis som osteopaten sa för en månad sedan - oj, vad det har hänt saker i din kropp! På ett väldigt positivt sätt. Så den temporära stelheten som kom med tårarna den är borta. Både massör och osteopat är helt övertygade om att det är yogan jag var på i Frankrike som rätade ut det sista av trasslet kring rygg och bäcken efter alla bråck. Och där ligger jag på britsen och bara njuter. Njuter av massagen och av klangerna som kommer in via bröstbenet och de stämgafflar massören använder ibland.
   Och tacksamheten över min kropp är stor, jag vill ju leva länge och vara frisk.  Jag lyssnar ännu mer på kroppen och är så glad över den. Den är perfekt för just mig.

Yogar igen och två app-förslag

Så hade jag min sista yogalektion på ett tag. Eller så. Och allt var sådär självklart som det bara är ibland. Mina yogaelever och jag är en enhet helt enkelt. Och idag vaknar jag tidigt och yogan bara är där. Den bara drar mig upp och får mig att göra en sadhana, angaharan jag inte gjort sedan slutet på sommaren. Och det finns där. Alltihopa. Och jag kommer längre och stannar längre i armbalanserna. Och ja, bekräftelsen på att jag gör det som är rätt för mig ramlar in. Det vänder och vänder igen, väldigt fort nu, jag följer bara med helt enkelt. Allt svänger i min tillvaro. Ändå håller yogan mig på banan.
   Jag som inte är något stort fan av av tekniska hjälpmedel när det gäller yoga måste ändå tipsa om två appar, utformade inom  Shadowyogan. Den första heter just Shadowyoga, visar uppvärmningen och de tre så kallade preludes, förberedande serierna inför asana-arbetet. Inget att använda om man inte är bekant med rörelserna eller kan förflyttningarna och andningen. Men är genial i sin utformning för den som tränat Shadowyoga och som en liten påminnelse om vad rörelserna heter och vad som kommer efter vad. Jag som inte gjort den tredje serien regelbundet känner mig tacksam i att hitta det. Serierna är tecknade, informativa och geniala i mina ögon. Man kan pausa och hoppa fram och tillbaka.
   Den andra appen är för den lite mer hardcore-yogautövaren. Den heter Time in men jag lyckas inte göra en skärmdump på bilden eller hitta den här på datorn. Det är en app med månens faser, position, swara och vilket organ som är påverkat och influerat mest just den dagen. Där finns också plats för anteckningar, vilket är coolt och väldigt stor hjälp för en själv, om man vill följa sin form utifrån månen. Man måste inte vara Shadowyogautövare för den, du kan använda den hur du vill. Fiffigt eller hur?!

Och ändå

Jag känner det ibland som jag utmanar ödet när jag skriver att jag är glad och mår bra. För sedan går det ner igen. Jag mår så bra emellanåt. Skrattar och ser en annan framtid för mig. Känner tillförsikt och tillit. Så rasar jag ner igen. Eftersom inget är klart. Väntan förtär. Och som den känslomänniska jag är så åker jag med i svängarna. Inte fullt ut hit och dit. Men det räcker för att rubba min jämvikt. Men jag sover. Jag sover och sover. Tänker att kroppen läker sig själv när den sover. För kroppen. Den har aldrig någonsin varit så stel. Det är overkligt. Men den har dragit ihop sig, skyddar sig, inget konstigt egentligen, men ändå blir jag häpen. Jag vilar med den fysiska yogan för samtidigt är det ju så att allt som hänt mig i höst, ja det här året, är ju yoga på ett större plan.
   Förändringarna har varit gigantiska i mig som person, men även i mitt liv. Ikväll har jag min sista yogalektion utan att ha planerat för något nytt. Och det är en ovan känsla. En känsla av tomhet även om jag vet att det är rätt. Annat väntar. Och ändå. När jag fokuserar i centrum, när jag befinner mig i nedre delen av magen, när jag proppar hjärtat fullt med goda ord då är jag stabil. Men sen. Vemodet sköljer över mig. Jag vet att jag är bra på det jag gör. Och ändå har jag valt bort det. Nu. Men jag vet ändå att det är rätt. Fast jag älskar det. Kan ni förstå? Att jag undervisat mer än 7 år och ändå är jag klar med det. På det här sättet. Undervisning kan ske på så många sätt. Men just ikväll har jag min grupp för sista gången. Jag har medvetet valt bort att planera in något för att låta annat komma till ytan. Jag har fått en del erbjudanden som jag tackat nej till. Jag har inte satt mig ner med min kalender och prickat in datum och tänkt tankar kring fördjupning. Jag har låtit bli. Kanske det allra svåraste för en sådan person som jag.
   Just idag när solen är där och frosten kvar så ryms det mest vemod i mig. Jag får låta det vara så. Jag orkar inte peppa mig själv mer just nu. Svackan får finnas där och ikväll står jag där på mattan som jag gjort hundratals gånger tidigare. Jag vet att det är rätt. Och ändå. Förändring kostar. Alltid. Just för att man inte vet vad som kommer så kan det kännas svårt. Och ändå. Jag gör mina val utifrån mitt hjärta, mitt inre. Det som viskat så länge till mig.

Lyckodag

Sover djupt och gott. Luciamorgon och kallt med frost i trädgården. Glitter och glans i gräset. Solen vinkar lite försiktigt precis över skogsbrynets kant. Vi startar långsamt. Allt känns lugnt i min mage. Allt känns lugnt i mitt hjärta. Allt ordnar sig. Why worry? Vi ser på skidåkning på tv. Vi tar det stillsamt. Några av våra godaste vänner kommer förbi på en luciafika och vi pratar direkt om väsentligheterna i livet. Som det blir med riktigt goda vänner. De åker hem till storstan där de bor och jag och min älskling går en långpromenad och kylan biter i kinderna. Vi går i skymningen, kanske den stund på dagen som jag tycker mest om. Det har alltid stått för en slags försoning i mig. Ljuset faller sakta och alla hus är så vackert pyntade med ljus och stjärnor. Gult varmt ljus. Vi går sakta, höfterna är stela, men vi går. Jag fylls till bredden av en god känsla. När vi kommer hem ser jag att Stina Wollter, en av mina förebilder, har skrivit på mitt Instagramkonto att hon snart har läst ut min bok! Jag svämmar över av glädje. Det är faktiskt sant. Och så börjar Musikhjälpen #mh15. Allt är så fint det kan vara. Jag sjunger så högt jag kan  när Mary J Blige och Bono drar igång One och sedan kommer Florence and the Machine och jag fryser över hela kroppen. På ett bra sätt. Ibland är det extra härligt att bo i eget hus, när jag kan skriksjunga och spela så högt apparaten förmår. Min man ställer sig i köket och lagar kvällsmat. Om en vecka kommer ungarna hem och hjärtat sväller. En lyckodag helt enkelt. Hoppas du har samma goda känsla!

Vårda ditt hjärta ♥

Det finns så många sätt att meditera på, så många skolor med olika sätt att använda sig av mantran, musik, dristis (koncentrationspunkter) eller you name it. Men det behöver inte vara så heller. Man är där man är och att bara sitta 10 minuter rak i ryggen och stilla, utan att röra något, sluta sina ögon och bara låta flödet av tankar flyta förbi och eventuellt stanna upp fungerar också. Jag har mediterat på många olika sätt men för mig är det tysta, stilla det som fungerar bäst. Det som ger mig mest kraft och stabilitet i min kärna. Sanna Ehdin skriver om Happy heart-meditationen i sin senaste omarbetade bok av Den självläkande människan. Den är enkel och den är lätt. Sitt eller ligg bekvämt i några minuter. Några minuter några gånger om dagen. Sitter du i en stol, ha båda dina fötter i golvet. Slut ögonen, andas via näsan och låt magen styra (precis som i min yoga) och lägg ditt medvetande i ditt hjärta, nästan mitt i bröstkorgen, lite lätt åt vänster. Fyll nu ditt hjärta med ord. Inga meningar, inga mantran, inga affirmationer utan bara enkla ord. Ord som står för glädje och harmoni i dig. I ditt alldeles egna hjärta. Jag har börjat med den här meditationen några gånger om dagen. Jag gör den också liggande i sängen när jag ska sova. Jag gör den liggande efter min savasana och jag använder ord som; frid, värme, gemenskap, familj, kärlek, kramar - ja ni förstår. Det skänker ett lugn. Det är enkelt. Det fungerar. Det är fint helt enkelt. Ibland orkar man inte mer och då är det här perfekt. När man går från stora vyer till den lilla platsen i sitt egna starka hjärta. Härom morgonen när jag låg efter min yoga och laddade mitt hjärta så tänkte jag plötsligt KAFFE :) Jag kunde inte annat än skratta åt mig själv, det var helt klart dags för kaffe då och kroppen ville inte vänta längre. Tror jag. Har du testat det där? Om inte, det är lätt och enkelt och inte komplicerat på något sätt. Och det fungerar. Även rent vetenskapligt. Så här skriver Sanna;

Hjärnan och hjärtats olika roller
Hjärtat är som en stor knytnäve, med ett eget nervsystem som alltså kan uppleva, känna, lära och minnas. När hjärtats rytmer är i harmoni och koherenta (samstämmiga) får kroppen och hjärnan direkt en rad fördelar, som exempelvis mental klarhet, ökad intuition och bättre beslutsförmåga. När vi upplever äkta, positiva känslor blir också hjärtats rytm mer harmonisk och koherent.

Hjärtat kommunicerar med alla celler i kroppen med ljusets hastighet och kan därför mycket snabbt influera alla processer. Det scannar konstant av både kroppen och omgivningen. Hjärtat är alltid närvarande i nuet, ser till helheten, har överblick och därför en alldeles unik intelligens.

Hjärnan är däremot upptagen med tankar (processar och integrerar) på vad som har skett och på planering om vad som ska ske. Hjärnan kan koppla samman, lagra, skapa mönster och göra sinnesintrycken begripliga. Den kan lätt fångas av rädslor, negativt tänkande och oro – och den är inte i nuet.

Det är därför som principen i meditation och medveten närvaro-träning (mindfulness) är att öva sig på att låta hjärnan tystna och bara vara närvarande i nuet. Att stänga av den mentala papegojans tjatter och kontakta djupare och visare delar inom sig själv. Att skifta fokus över till hjärtat och be om guidning i en viss situation eller i sitt liv. Det vet vad som är rätt för dig.

Ditt hjärta är därför mer än kroppens viktigaste organ, det är själva essensen för ditt känslomässiga och andliga väsen – och därmed centralt för ditt välmående. Det är som kungen i kroppen där hjärnan är kungens rådgivare. Kungen kan be sina rådgivare om råd och sända ut dem för att samla information, men det är kungen som avgör och fattar besluten. Det är därför viktigt att lyssna och lita på sitt hjärta – hur ologiskt eller irrationellt det än verkar – för det har vanligen rätt. Går man emot sitt hjärta (sig själv), blir det ju oftast fel.

Om hjärnan har hand om detaljer och analyser så ser hjärtat till den stora bilden och helheten. Hjärtat är inte utsatt för kaos eller begränsas av smärta, rädsla eller neuroser, utan det är glädjefyllt, kreativt och kärleksfullt. Genom att lyssna med hjärtat befinner vi oss i en zon av kärlek. Det märker omgivningen av, det är avslappnande och höjer människor kreativitet och vilja att knyta an till varandra.

Förenklat uttryckt är det så att när du lyssnar på ditt hjärta, så talar det från dina genuina känslor. Det är ditt autentiska jag, närvarande i nuet. Hjärnan talar istället utifrån åsikter, rädslor och inlärda tankemönster, med ”borde” eller ”måste”. Det kan låta som om hjärta och hjärna är separerade men allt hänger givetvis samman; hjärtat och resten av kroppen behöver varandra såsom fågeln behöver sina vingar för att flyga.

Känner du dig provocerad av detta? Vi är ju inlärda att tro att det är hjärnan som är det överordnade och viktigaste, men tänk om det inte stämmer… Tänk om hjärnan istället lurar oss med ett förvrängt tänkande och fångar oss i tankebanor och mönster som inte är bra för oss?

Många lider också av stress och oro i vardagen och har svårt att bryta negativa tankemönster trots att man vet att det sliter på kropp, sinne och relationer. Det är svårt att slappna av och njuta utan att få skuldkänslor eller känna ångest.

Men det går att hantera och bli av med dessa negativa tankemönster genom att träna en ny enkel metod som jag utvecklat, Happy Heart-metoden. Det är en praktisk övning som gör att man bjuder in ett fridfullt sinne, även när livet är som mest prövande, stressigt eller svårt.

Utvecklingen är ingen rak linje

Här skrev jag om mellanrum och en cirkelrörelse som jag kan känna av så tydligt. Hittar en bild som illustrerar det jag försöker säga. Och den förklarar också väldigt tydligt vad det är som händer. När man utvecklas, tänker att man lämnat saker och så dyker de ändå upp. Som om man inte var klar, men utifrån en annan vinkel. En slags fördjupning av lärandet i en spiral där man ser på allt från olika håll. Som om man gick djupare in i snäckan. Den man kan lyfta till öronen och som gömmer havets brus. Spiralen som finns i öronen också och som finns på alla möjliga ställen i kroppen också. Rättså finurligt. Och ja, jag känner igen mycket av det som händer mig nu. Samtidigt ser jag det väldigt annorlunda. Och det är skönt. För när allt kommer omkring är rörelse det som sker. Även om det känns stillastående ibland. Förstår du vad jag försöker säga?

Även stjärnor kolliderar

Hittade ett fantastiskt poem  av Charlie Chaplin som han skrev vid 70 års ålder. En man som lärt sig av livet och som elegant formulerar allt det som är mitt mål och dit jag strävar. Allt det som inte går att rent intellektuellt lära sig utan helt enkelt genom att leva och ta emot det som kommer och hantera det. Visst är det vackert?

As I began to love myself - Self love poem by Charlie Chaplin

As I began to love myself I found that anguish and emotional suffering
are only warning signs that I was living against my own truth. Today, I know, this is “AUTHENTICITY”.

As I began to love myself I understood how much it can offend somebody as I try to force my desires on this person, even though I knew the time was not right and the person was not ready for it, and even though this person was me. Today I call it “RESPECT”.

As I began to love myself I stopped craving for a different life, and I could see that everything that surrounded me was inviting me to grow. Today I call it “MATURITY”.

As I began to love myself I understood that at any circumstance, I am in the right place at the right time, and everything happens at the exactly right moment. So I could be calm. Today I call it “SELF-CONFIDENCE”.

As I began to love myself I quit steeling my own time, and I stopped designing huge projects for the future. Today, I only do what brings me joy and happiness, things I love to do and that make my heart cheer, and I do them in my own way and in my own rhythm. Today I call it “SIMPLICITY”.

As I began to love myself I freed myself of anything that is no good for my health – food, people, things, situations, and everything that drew me down and away from myself. At first I called this attitude a healthy egoism. Today I know it is “LOVE OF ONESELF”.

As I began to love myself I quit trying to always be right, and ever since I was wrong less of the time. Today I discovered that is “MODESTY”.

As I began to love myself I refused to go on living in the past and worry about the future. Now, I only live for the moment, where EVERYTHING is happening. Today I live each day, day by day, and I call it “FULFILLMENT”.

As I began to love myself I recognized that my mind can disturb me and it can make me sick. But As I connected it to my heart, my mind became a valuable ally. Today I call this connection “WISDOM OF THE HEART”.

We no longer need to fear arguments, confrontations or any kind of problems with ourselves or others. Even stars collide, and out of their crashing new worlds are born.Today I know THAT IS “LIFE”!

Tanken får fäste, ljuset finns

Jag kom från min yogakurs på natten, eller tidig morgon 2/11. Försenat flyg och en stor förvirring i kroppen och sinnet. Allt som jag hade fått och som osorterat skavde och rullade runt inombords. Sov två timmar och gick på ett katastrofmöte där hårda ord och beskyllningar slungades mot mig. Jag blev ledsen, ställd och oförstående. Nu såhär en månad senare har en del klarnat. Beskyllningarna var falska och inget finns kvar. Noll substans. Men i och med detta så hände annat. Som det brukar. Det drog igång en process och kanske var det tvunget att ske. Men jag är inte bruten, jag är stark. Saker händer. Som en vän skrev så klokt till mig: For something new to come in we have to let go of the old. Remember - Shiva is the destroyer. It may feel painful at the time, but loss is the precursor to a new cycle. Och det kan inte bli sannare för min egna del just nu, just där jag befinner mig. Och nu tar jag strax steget som tar mig vidare till något helt nytt.
   Men som jag skrivit om den här månaden, smärtan och de tuffa tankarna har varit en process och där har jag inte mäktat med mer än min meditation. Jag har gjort väldig lite av min fysiska yoga. Samtidigt har jag saknat den smärtsamt mycket. Min kriya, min alldeles nya sadhana som jag inte fått fatt i eller vågat göra för att den är så utmanande. 
   Så vaknar jag och känner det direkt, idag sker det. Idag börjar jag med yogan igen. Idag återerövrar jag mig själv fullt ut. Ljuset inuti finns där. Jag låter det lysa ordentligt. Det är mäktigt när man har den inre övertygelsen om vad som är rätt och vad som ska ske. Jag gör. Fullt ut. Alltihopa. Svetten rinner. Min man hjälper mig med någon del och ja, det känns ju, hysteriskt mycket och samtidigt så oerhört skönt. Padmasana forward, där sitter jag inte ännu 10 minuter på varje sida, även om det är målet, men jag sitter. Och jag sjunker utan kollapsen. Jag bugar mig för storheten. Igen och igen. I yogan. I min lärare. Och jag är i mig själv. När jag tackar för min stund så får jag en idé. Eller rättare sagt, en tanke som fladdrat mellan andra tankar får ordentligt fäste och jag känner, - Men det är ju just det här jag ska göra! Det jag vill. Det som är rätt. Jag låter idén och tanken lysa. Jag pratar med min älskling, för det hela involverar honom lika mycket som mig. Och ja, han säger att det känns rätt direkt jag berättar. Så nu har jag en plan. Vi har en plan. Nu ska den förverkligas. Jag har tre år på mig. Det borde räcka. 
   Och utanför min bubbla, mitt hus och mitt egna lilla liv så stormar det. Vinden kastar sig mot huset, mot skogen. Så mycket att alla stora evenemang är inställda i vår stad. Den stora julmarknaden ställs in, men framför allt den stora julkonserten som brukar hållas i centrum och som brukar dra 25 000 människor (!) och där man idag inte kan garantera säkerheten. Inställt. Helt enkelt. Så, naturen ryter till, stormar till och vi får vackert böja oss för det. Precis som i min egen tillvaro, saker händer, stormar drar in och lämnar annat efter sig. Men vänner, jag vädrar morgonluft, jag vet att något gott väntar mig, låt mig bara få rätt besked den här veckan. Håll tummarna med mig! Och du, ha en fin andra advent!

Berget inombords

Ösregn och ösregn. Det regnar så mycket så det nästan skummar på rutorna. Men jag har sovit. Det är faktiskt det viktigaste för mig. Sömnen. Har inte riktigt insett det tidigare hur otroligt mycket den påverkar mitt mående. Jag har pyntat huset med ljus och ljusslingor överallt. Jag måste mota mörkret. Både i och utanför mig. Jag gör bara gladsaker och sådant jag mår bra av. Känner extremt tydligt i kroppen var min känslomässiga berg- och dalbana placerar sig. Jag skulle kunna rita en karta på min högra sida exakt var det sitter. Varseblivningen som kommer med yogan. Kroppens medvetenhet. Det som jag tidigare upplevt som tillkortakommanden är nu information. Jag kan inte pressa mig där jag befinner mig rent emotionellt. Jag kan stödja mig själv. Jag kan göra det jag mår fint av. Så jag gör det. Inga extremt utmanande serier, inga rannsakningar just nu. Inget av grävande eller letande. Jag lyssnar. Jag tänder ljus. Jag vårdar mitt välbefinnande. Jag är stark. Inuti allt detta som är min kropp känner jag min styrkas berg. För det är faktiskt så det känns. Alldeles under huden. Som ett ljust berg. Eller en stadig fjälltopp. Jag har alltid älskat berg. Sten. Jag har alltid gillat att klättra. En god vän som bodde med ett stort berg bakom sitt hus, under en lång period, tänkte jag på som den lyckligt lottade. För det där berget. Den här processen visar olika delar. I mig. Men också i andra. När jag höjer mig över allt och ser på allt ovanifrån, som jag lyckas med ibland, känns allt som ett game. Och jag inser hur mycket mitt inre arbete skonar min själsliga hälsa. Nu kommer ett slags kvitto. Och att jag kan hitta andra vinklar. Jag är stark. Jag vet det. Nu ännu mer.

Mellanrum

Eftersom jag är en doer, en snabb person så har det sällan funnits pauser i mitt liv. Där jag stannat upp. Yogan och den andliga disciplinen har fått krypet i kroppen att stillna ner. Men samtidigt är jag ju den jag är. På språng. Där jag är nu så har jag fått en ofrivillig (?) paus. Ett mellanrum. En lång tid till eftertanke och framåttanke. Vart är jag på väg? Mailen från min lärare är mer än kryptiska. Det kan ta mig något år att deschiffrera dem och att till fullo inse vad det betyder för mig. För just mig. Jag sover hattigt. Jag är stundtals tom och märklig till sinnet. Annars riktigt upprymd och ser en annan framtid inom räckhåll. Jag försöker vara open minded och tänka lite men inte för mycket. Att stanna upp för att ta emot. I yogan har jag ibland känt att jag får ta emot så mycket att jag blir rörd. Andra gånger har jag mest velat resa mig och aldrig mer ställa mig eller sätta mig där igen. Men cirkelrörelsen är också en framåtrörelse. Länge kände jag tvärtom. Som om jag bara blickade inåt, bakåt och där fokus låg på mer bearbetning eller hur jag ska säga. Där jag är nu, där har jag inte varit tidigare. Det är allt jag kan säga. Landskapet är som en regnskog full av överraskningar. Jag vill ta emot med min öppna famn, men jag är också den där strukturgillande analytikern som funderar för mycket ibland, för mitt eget bästa. Helt enkelt. För det är inte så att mellanrummet är tomt. Det är fyllt av olika delar. Möjligheter stavas det under mina goda dagar. Andra dagar som just idag, känns det meningslöst. Och processen rullar på. Ungefär som när det stora vemodet rullar in. Jag dricker kaffe med min man och äter lussebullar. Det goda med dagen är just morgonstunden. Men också att min bil gått igenom besiktningen (yeay) och att jag ska träffa en god vän idag. Igår sprang jag på en god vän, jag inte sett på flera år. Och alla dessa möten jag har just nu i mitt liv, de är ingen slump. Jag väljer att se dem som en enda stor pepp för mig att kliva ur gropen, mellanrummet jag befinner mig i. Snart så...

Jag kan flyga

Min son berättar om hur han hade fått gå i snöglopp några kilometer och leda cykeln för det var 2 dm vatten på vägen och hur han kom hem till sitt hus och det var kallt och katterna skrek för de ville ut. Men sen ville de fort in igen. Han säger; - På något konstigt sätt så gillar jag det. Att det är så strävt i tillvaron ibland. Att jag klarar det fint och att jag är stark. Det känns så skönt att jag skrattar rakt ut när han berättar om sin dag när de hade storm och snö i södra delen av landet. För jag är precis likadan. Jag gillar ofta när det är lite hårt och strävt. Som att man får mäta sig själv på något vis. När man har kämpat och känner den där urkraften inombords. Vad det egentligen handlar om. Men jag tänker också att kanske har jag varit för hård med mig själv ibland. Kanske har jag pushat och pressat mig för långt för att det ska vara bra. Det har aldrig varit ett problem i mitt liv att jag har vilat för mycket. Det har ju varit precis tvärtom. Men kanske ska jag vända på det nu. Min lärare skriver till mig att jag ska vara glad för att jag är den jag är. Och då kommer lättnadens suck. För ja. Jag kämpar mycket. Men jag får också göra precis det andra. Jag får ju vara skrattande glad trots att det finns elände. För hur ska man annars möta det? Men om njutning ska få vara högre upp på agendan? Kanske till och med högst? För det hindrar ju inte att jag ser andra för att jag njuter. Eller hur? När pressen från mig själv till mig själv stillnar ner. När jag är precis lika viktig som de andra i min familj. Som mina vänner. Kanske är det just det hela den här turbohösten har handlat om? Att jag ska landa i mitt egenvärde? Utan att på något sätt förhäva mig eller känna att jag är bättre än någon annan. För det har jag aldrig känt. Utan att tycka synd om, utan att bara ge sig hän. Det är som jag känner ett par vingar som varit hoptryckta på ryggen, nu vill veckla ut sig. Som om jag rent bildligt och bokstavligt haft ett par vingar hoptryckta vid mina skuldror. Hopvikta. Och nu vill de där vingarna veckla ut sig. För ja, jag kommer att flyga. Jag kommer att flyga över ställen och till platser jag inte hade en aning om att jag skulle göra. Det är bara att släppa kontrollen. Släppa taget om strävheten och ge sig hän. Njuta av mitt egenvärde och vad det är jag jag vill göra. Och kan. Jag kan rent fysiskt känna något röra sig vid mina skuldror, dags för mina vingar att veckla ut sig. Det stavas tillit. Tilliten till mig, till tillvaron, till att allt ordnar sig på bästa sätt. I slutänden.