Den här sommaren med trivsel och frid

Den här sommaren. Åh vad den har varit annorlunda. Och då menar jag inte allt regnande och det kalla vädret. Eller jo, kanske lite, för det har varit så oerhört kravlöst. Att låta dagsform och tillvaron styra. Att inte göra tusen planer. Att hitta planerna i det obestämda. Att få erbjudande om att disponera tid i en yogastudio, att jag kan undervisa mycket mer än jag valt, det känns ändå ganska fint. Att jag börjat skissa på mina föreläsningar och att jag vet att det är vad jag verkligen vill syssla med framöver. Hej universum! Jag vill gärna föreläsa om yoga, andning och sorg och hur vi kan lösa upp knutarna inombords med enkla verktyg men så oerhört välfungerande. Att jag gärna föreläser om min bok och har yoga ihop med det. Eller inte. Det kan se ut hursomhelst egentligen. Jag följer med. Jag väntar fortfarande på en del besked och beslut men det känns som hösten kommer att bli fin. Min bästa årstid dessutom!
   Idag vaknar jag av att solen faktiskt lyser. Trots att det hällregnade inatt och hela dagen igår. Det var så mörkt igår och pelletskaminen drog igång - bara så där. Idag har jag en dag av ingenting, igen,  så får vi se vad som bjuds och vart lusten letar sig. Jag är totalt förändrad när jag ser vad jag skrivit. Jag som har gjort tusen planer och haft hundra aktiviteter på gång. Jämt. Jag som alltid velat vara ett steg före. Inte bara för att kontrollera utan även för min oro över att alla ska få det som de behöver i familjen. Haft svårt att se vad jag själv behöver och förväxlat egna behov med att vara självisk. Yogan har verkligen tagit mig någonstans där jag trivs att vara. Trivs att vara jag. Och ingen prestation i världen kan vara viktigare än det. Jag tror också att åldern spelar in, energinivån är annorlunda. Men när jag tittade i våra album härom dagen så slogs jag av vilket stort umgänge vi har haft, alla fester och kalas jag fixat och alla resor vi varit på. Jag ångrar absolut ingenting men det gav mig en fingervisning om hur jag själv har fungerat också. När jag tycker att de så mycket yngre arbetskamraterna jag har, hela tiden planerar så inser jag att jag har varit exakt likadan. Och det är inte fel. Men det här jag har nu, det är så mycket skönare. Det är frid helt enkelt. Vare sig jag är ensam i två dagar, som jag varit nu, eller inte. Jag lullar runt. Skriver. Fixar. Och allt går liksom av sig självt på något vis. Igår fick jag lust att baka, några timmar senare står några pajer och ett bröd där. Och det var lustfyllt. Kanske är det just det jag vill åt ännu mer. Det lustfyllda, kravlösa som ändå skapar saker och händelser.
  

Så var det dags!

Äntligen har jag bestämt mig för hur min höst ska se ut. Jag håller i mig allt jag kan för att inte planera in för mycket. Samtidigt är jag glad och tacksam för att jag har hittat lösningar som liksom placerats i mitt knä egentligen. Jag kommer att ha yoga för de/dig som tränat för mig tidigare. Men i ett nytt format, en gång i månaden kommer jag att finnas i Yogalifes lokal City. Du kan läsa mer här

Jag kommer också att hålla en första föreläsning, under rubriken:

Finns det ett samband mellan sorg, andning och yoga?

Den föreläsningen kommer att vara en introduktion för den som väljer att fördjupa sig vidare. Den fördjupade helgkursen är inte satt med datum ännu.

Varmt välkomna att höra av er ♥

Varje bildruta

Pappa var elitgymnast

Som jag aldrig sett mamma tidigare

Söndagen var en ren orgie i ösregn. Det verkar ha varit så över hela landet. Jag vaknade av ett hysteriskt trummande på taket och sedan svepte regnridåerna fram och dränkte allt i trädgården för en stund. Och så regnade det. Oupphörligt. Inget att göra åt. Jag hade en nostalgisk dag och hemföll åt att frossa i bilder. Att vara gift med en fotograf och att själv vara road av att fotografera, ja det har gjort att vi har haft hur mycket pappersbilder som helst. Men inte de sista 8 åren faktiskt sedan den digitala revolutionen var ett faktum och pappersbilderna försvann. Men innan dess. Jag har gjort ett tjugotal album till oss, sedan vårt liv startade tillsammans. Och barnen har var och en också fått ett femtontal egna album. Man kan ju undra vad allt detta står för. Ett tag kände jag mig jobbig, som om jag var tvungen inför mig själv att dokumentera något. Men idag är jag så glad att jag lagt ned alla dessa timmar på album, klippa och klistra. Långt innan något som kallas scrap booking startade. I hela mitt liv har jag klippt, klistrat och sparat. Självklart inte allt men en hel del. Och mycket mer än de flesta. Min pappa var likadan. Han tog bilder och framkallade i en garderob hemma. Och då var filmen dyr, han skrev upp exponeringar på varje filmruta. Varje bildruta. Det går inte att föreställa sig det nästan idag.
   Och när jag bläddrar och letar så hittar jag riktigt gamla bilder på mina föräldrar, när de var unga och inte så länge hade varit ett par. Jag blev helt kär i de två foton som jag delar här. Och när jag såg alla bilder på dem, på mig som liten och så vidare så inser jag att de hade en kärlek tillsammans. De var så olika och kanske träffades när de var för unga, mamma var bara 15 år. Det jag kommer ihåg mest är två människor som var väldigt olika varandra hade och liksom tappat energin längs vägen. Det var så upplyftande att faktiskt se de här gamla bilderna och då tänkte jag för mig själv - mina barn kommer att vara glada åt alla dessa album de fått släpa med sig när de flyttat. Någon dag, när jag inte är kvar så sitter de en regnig söndag och inser att det är en bildskatt de har i sitt knä.

 Hur tänker du med bilder? Sparar du några i pappersformat eller är allt digitalt för dig? Jag har faktiskt tänkt att jag ska framkalla lite bilder från mannens och mitt liv och fortsätta som jag gjorde tidigare. Jag blev inspirerad och glad.

Bekräftelsefälla eller stödja sig själv?

Shandor Remete, Zhander, en bild från min yogastudio

Det är så mycket diskussioner i omlopp kring yoga och äkta yoga att man inte vet vart man ska vända sig. Jag kan inte ha synpunkt på någon annans utövande eller var man hittar sin inspiration. Vad är äkta och vad är inte? Det vet nog bara den som utövar. Men jag tror att man också ska vara vaksam på hur man närmar sig yogan. Måste man delta i utmaningar, challenges kanske man ska fundera på varför. Vad triggar vad? Yogagirl säger att hon aldrig gör det för att hon har skadat sig och att hon vet att hon i dagsläget inte kan göra huvudstående... Som jag ser det handlar allt om att vara varsam med sig själv och faktiskt veta att yogan är så kraftfull och alla effekter märks inte direkt.
   Att titta på yogabilder kan vara inspiration för mig. Men inte så att jag måste göra det varje dag, jag har en bild jag tittar på varje dag däremot - min lärares ansikte. Min inspiration sträcker sig till att jag ser hans ansikte och jag hör hans röst i mig. Jag vet att det inte är så många som har en lärare de följer. Många har aldrig träffat en yogalärare IRL. De yogar till filmer, youtubeklipp eller på andra sätt via nätet. Det är så långt ifrån min yoga man kan komma, men jag säger inte att den är fel eller oäkta, jag säger bara att så ser det inte ut för mig. Med så många stilar och så många lärare och utövare, nog finns det en väg för alla att gå? Och nog kan man ändra sin yoga, sitt beteende och hitta det som är rätt för en själv? Det jag däremot värjer mig mot är att så många lägger ut så många bilder på sig själva i yogapositioner. Att bekräftelser äger så stor makt. Att man vill visa hela världen om man uppnår något, det kan jag förstå någonstans. Men inte att det sker varje vecka. Gör det det, då tror jag att man tränar det man redan kan. Då tror jag att fällan som heter göra det jag har lust med inte det som gagnar mig har vägt tyngst. Fällan vi alla går i ibland.
   Själva belöningen när man inte trampar för ofta i bekräftelsefällan är ju att plötsligt så händer annat. I kroppen. I sinnet. I hela flödet. Igår hade jag mitt bästa yogapass på hela sommaren. Kände mig lite piggare och hade ett flow och ett andetag som gjorde mig mjukare och jag kom längre. Det värmde mig hela dagen. Däremot kände jag inte att jag skulle ta en bild på det. Att jag skulle försöka visa hela världen (nåja, Instagram räcker ju långt :) ) vad jag gjorde. Det måste räcka att jag har den övertygelsen i mig. Inte att andra ska ge mig den. Förstår ni hur jag menar? På något sätt överlåter vi ju åt andra att ge oss det vi kan ge oss själva. Igår fick jag en inre värme, en inspiration att ta till dagar då det känns hopplöst och oöverkomligt. Idag känner jag mig sliten och trött - infektionen finns fortfarande där. Men det gör även inspirationen.

Snopen och febrig

Vi packar ryggsäcken med badkläder, fina koppar och vattenflaskor. Förbereder kaffebryggaren och ställer fram termosar. Vi ska äntligen gå en liten sväng, någon mil i skogen och tillsammans med våra vänner. Ställer klockan för ovanlighetens skull och känner mig glad och förväntansfull.
   Vaknar med en äcklig och skrällande hosta. Lätt febrig undrar jag vad detta är. Mitt i sommaren. Mitt i semestern. Jag vill inte ha detta nu lika lite som annars eller som någon annan. För första gången i mitt liv (ja jag tror faktiskt det) så böjer jag nacken direkt. Tjafsar inte med mig själv om att jag nog visste orkar, tjafsar inte med min man om att jag kan om jag vill. Jag bara blundar snällt när han packar upp allt och kokar citron- och ingefärsvatten till mig. Jag kör alla huskurer jag kan. Ställer in med vännerna. Och så ligger jag och ser klart The Fall, säsong 2, bara sådär, på Netflix.
   Nej det är verkligen inte synd om mig (eller jo, lite grann) men det är bara att ta emot. Och lite udda sådär när jag/vi tränat hela sommaren nu faktiskt med långa yogasekvenser och mycket lek och träning utomhus. Känt mig stark. Tja. Jag är snart på banan igen hoppas jag men snopen idag.

Tacksamheten svallar

Nästan exakt lika mycket semester till, dvs nästan två hela veckor som är mina. Jag är så tacksam över att leva i ett land där man får så mycket semester. Jag känner mig faktiskt bortskämd med mina 7 veckor när jag jämför med yogisar runtom i världen som har cirka 2 veckor per år. De tror knappt sina öron när jag säger hur mycket ledigt jag faktiskt har. Betalt. Och att säga att det finns andra yrkesgrupper som har ännu mer tid borta från jobbet, det tror de inte på :) Så tacksamheten genomsyrar mig idag lite extra mycket.
  Jag var i Indien för ett år sedan och när jag tänker på hur bra jag mår efter den sista resan dit och hur stark jag känner mig idag så kan jag inte vara annat än tacksam. Även om kroppen naturligtvis inte är ett självspelande piano så behöver man hjälp ibland.
   Ramlade över en blogg där en kvinna med nyligen diagnostiserad ALS ska testa LCHF, ketogen kost för att se om det går att stärka hennes immunförsvar och kanske häva sjukdomen. Jag läser bävande. Min mamma dog i ALS för 28 år sedan och jag bloggade lite om det här. Men tänk om kosten kan hjälpa till! Så många människor som då skulle slippa den helvetiska sjukdomen. Jag håller alla tummar jag har för Christina och följer på avstånd. Tacksam för att jag är frisk.
   Vad är du tacksam för idag?

Tecken?

I hela mitt liv har jag letat tecken. Tecken på allt möjligt. På andevärlden. På val jag gör. Om jag gör rätt. En slags tecken som visar att jag gör det jag ska. Som jag ska. Ja jag vet, det låter så barnsligt men så har det varit. Samtidigt är jag en otrolig skeptiker och kan nästan vara cynisk. Men när en vacker glänsande tordyvel kommer för tredje dagen i rad och snurrar runt mig på verandan och liksom "letar" efter något så funderar jag. Vad är det ett tecken på? Nästa dag kommer en gigantisk geting, säkert 5 cm lång flygande rakt in i huset. Den låter som ett flygplan. Den flyger upp på övervåningen och sedan blir det tyst. Jag springer upp, vill inte ha en gigantisk geting krypande någonstans där man minst anar det. Jag ser den ingenstans. Jag tittar och tittar. Så fångas mina ögon av den minsta lilla buddhan i huset, som står i en bokhylla. Runt den buddhan slingrar sig getingen. Liksom runt runt. Helt tyst. Jag har aldrig sett något liknande. När den är klar flyger den rakt ut genom fönstret jag öppnat åt den. Var det ett tecken? På vad i så fall? Letar du tecken? Eller är det bara jag som är ovanligt begåvad med magiskt tänkande...

Bästis

Vänskap. Det ordet rymmer så många associationer, förväntningar och tankar. Stig "Slas" Claesson sa Om vänskap funnes vore vi vänner. Det uttalandet provocerade mig. Då. För länge sen. Idag förstår jag lite mer vad han menade. För tänk så blåst jag blivit på vänner. Av vänner. Baktalad. Sviken. Vänner? Nej. Egentligen inte. Bara något som jag tolkade som det. Något vi lekte. Eller hur man ska uttrycka det. Ett slags game.
   Jag vill inte vara negativ, bara berätta om mina erfarenheter och de rymmer ju som bekant båda delarna av tillvaron. Jag har nästintill varit torsk på vänner. Sagt att jag samlar på originella människor, sagt att jag gillar alla sorter. Tja. Det hela har kokats ned till ett fåtal människor som jag kallar vänner. Som i ordets rätta bemärkelse. För mig. Samtidigt är jag social, gillar människor helt enkelt om man kan uttrycka sig så svepande.
   I sommar har jag inombords stött och blött en relation. En relation där en människa kallar mig för sin "bästis", jag presenteras som det här och där. Själv använder jag väldigt sällan det ordet. Om någon. Jag har känt att det har varit en ojämlik relation, vi har helt enkelt haft olika intentioner med både relationen och orden. Har jag kommit fram till. Och när jag släpper det så kommer annat in från sidan.
   Igår träffade jag en vän. En riktig vän. Från förr. Vi växte upp i samma hyreslänga, delade det mesta från skolåldern och framåt. Jag är ett år äldre så vi gick aldrig i samma klass, men samma skola. Hon är kanske den person jag betraktat mest i mitt liv. Ni vet det där tonårsbetraktandet. Vi konkurrerade faktiskt aldrig. Var aldrig kära i samma killar. Hade inga problem med att lyssna på problemen eller skavankerna vi upplevde i våra kroppar framför allt. Hon är den som jag nog varit allra ärligast inför. Den jag aldrig drog upp några skygglappar för eller kände mig mindre än. Vi var obönhörligt ärliga om våra familjer och vilka problem vi båda upplevde. Tiden går och vi gled isär. Både geografiskt och relationsmässigt. Konstigt egentligen.
   Igår sågs vi. Det var 29 år sedan sist och då hade hon en nyfödd på armen och nu sitter vi här mitt i livet, med utflyttade vuxna barn och med några fler streck i ansiktet. Och hela jag sköljs inombords av värme. Jag gråter när vi kramar om varandra. Hon gråter. Jag känner igen varenda rörelse hon gör och som är så oerhört välbekant. Min vän. Min VÄN. För hon är det. Hon är på riktigt och det är liksom bara att ta vid där vi slutade. Jag skulle kunna prata med henne hela natten. Vi fyller i varandras meningar, delar minnen och har tusen frågor. Hon finns i mitt liv igen. Det är något som känns bra. Rätt. Som det ska. Och hur tacksam är jag inte. Att få släppa något jag ältat när jag möter det äkta. När jag ser hennes kärleksfulla ögon titta på mig. När jag vet att hon känner mig. Från början och hit. Och när hon säger att hon tyckte så mycket om min bok för att den var så mycket jag, då kunde jag inte ha fått en finare komplimang, för hon känner mig. Hon vet vem jag är. När hon säger att det är den Annika jag känner i boken, den starka och glada tjejen. Då drar jag i mig den raden. Då landar jag i den. Då vet jag att jag faktiskt har en bästis :)

De spirituella principerna

Lite här och där har jag läst om de fyra spirituella principerna på senaste tiden. Har tidigare aldrig hört talas om dem. Jag har tänkt igenom dem och de är så otroligt befriande och tänkvärda. Inte för att ta bort något ansvar men däremot för att ta bort skuld. Att känna att allt är som det ska. Och det bir bra i slutänden. Vi gör ju verkligen så gott vi kan, eller hur? Med de här visdomsorden önskar jag dig en skön lördag!

De fyra spirituella principerna

Princip 1
Whom so ever you encounter is the right one. This means no one comes into our life by chance. Everyone who is around us, anyone with whom we interact, represents something. Whether to teach us something or to help us improve a current situation. 
Princip 2
Whatever happened is the only thing that could have happened. Nothing, absolutely nothing of that which we experienced could have been any other way. Not even in the least important detail. There is no ”if I had only done that differently, then it would have been different”. No. What happened is the only thing that could have taken place and must have taken place for us to learn our lesson in order to move forward. Every single situation in life that we encounter is absolutely perfect, even when it defeats our understanding, and our ego. 
Princip 3
Each moment in which something begins is the right moment. Everything begins at exactly the right moment, neither earlier or later. When we are ready for it, that something new in our life, it is there, ready to begin. 
Princip 4
What is over is over. Its that simple. When something in our lifes ends, it helps our evolution. That is why, enriched by the recent experience, it its better to let go and move on.

Just den här texten har jag hittat här 

Utåt med fötterna?

När jag har undervisat i yoga har jag upptäckt en hel del saker och samband. Förstås. När man tittar på kroppar och rörelser så kan man se så otroligt mycket. Bara av att titta. "Bara". Det är inte riktigt lika lätt att liksom titta på sig själv. Ibland helt omöjligt förstås om det handlar om baksidan av kroppen men jag har ju min högra höft. Den ser jag. Den var så bra efter yogakursen senast men har sedan den stela varianten av kroppen från Italien inte varit som den ska. Jag gör min yoga, varje dag och den är bara så kraftfull och liksom vidunderlig. Men höften protesterar så jag måste stanna upp då och då. Korrigera mig själv mjukt.
   Idag upptäckte jag att jag vinklar ut höger fot när jag går, för att underlätta för höften, det gör dock paradoxalt så att jag då måste vinkla ut den mer. Det korta hopknutna blir bara kortare och kortare. Ja, jag pratar i bilder nu :)
   Vet inte om ni går utåt med fötterna, men det brukar ofta hänga ihop med tajta höfter. Att man gör andra saker för att underlätta, knäna kan ta stryk eller till och med axlarna. Allt eftersom vi sitter ihop och inget går att egentligen skilja från något annat. Allt beroende på var själva "problemet" sitter.
  När jag håller min högra fot rakt fram då stramar det på framsidan av höften in mot ljumsken, precis där jag är "stel" eller vad jag är. Och jag har funderat så länge på vad det är jag gör med min kropp som gör att den kan gå från mjuk till stel. Det som jag kan påverka själv. Och idag märkte jag det! Nu har jag gått som på nattgammal is för att verkligen gå rätt. Rakt med båda fötterna. Jag vill ha tillbaka min höft i sitt ursprungsläge och där jag inte är för tajt eller "kort". Är det någon som förstår vad jag menar?

Vänskap, skratt och en sommarnatt

Bjuder på en glad morgonbild

Jag älskar att skratta. Vem gör inte det egentligen? Men trots att jag ofta skrattar så kan jag faktiskt inte skratta åt något som jag inte tycker är kul. Helt enkelt. De som inte känner mig, de tror att jag skrattar åt vad som helst men det gör jag verkligen inte! Jag skrattar alltid åt det som jag tycker är komiskt. Viss typ av humor går mig helt förbi. Förstås. Vi är ju självklart olika. Men när jag skrattar från magen, när ansiktet stramar och jag är varm då bubblar det glada i mig, i hela mitt system.

Vägen mitt i midnattens sommarhimmel

   Vi åt middag igår kväll på fina Sjökrogen och skrattade oss igenom middagen. Våra vänner är lätta att vara med och hon och jag skrattar samstämmigt. Ni vet när man i exakt samma ögonblick spricker upp i ett asgarv. Nog är det medicin om något? Att ha några som man kan skratta med. Att ha några att äta och fika med. Förr var det viktigt för mig att det var många, idag känner jag nästan tvärtom. Det räcker med några. Mer behövs faktiskt inte.
   Och när vi kör hem i den småfuktiga natten och kommer hem vid tolvslaget så svävar dimman över ängen, skogen och vägen. Den kommer som i långa sjok och jag fylls av en närvaro som vänskap, skratt och en sommarnatt kan ge. Önskar dig samma sköna känsla!

Välfärd

På väg ner i yogamudrasana

Idag vaknade vi tidigt både jag och älsklingen och vi har sovit hela natten. Det tog ett tag att hamna här. Att somna, sova och vakna. I rätt tid och inte mitt i natten. Pigga och glada. Det här att inte planera mer än för dagen det är något som passar oss perfekt just nu. Och vi gör yogan. Den tar lång tid och det är så skönt att kunna breda ut sig i tid och inte ha något som man måste iväg på. Vi kan prata teknik och teori också och hitta in i vissa asanas som man ibland tappar. Tappar så att man liksom inte tänker på dem i själva flödet när man är på kurs. Jag är så tacksam för den här tiden. Jag är så tacksam för att vi har yogan tillsammans och jag är så tacksam för att jag faktiskt inte ger upp i det stela utan att det har vänt. Igen. Ibland känns det som en utopi bara att tänka att man ska ta sig vidare och ibland är man plötsligt där. Det regnar till och från hela morgonen och förmiddagen. Det gör ingenting. Jag hoppas bara att det blir uppehåll så vi kan ta oss en tur i skogen idag. Och så fina Sjökrogen till kvällen med goda vänner. Välfärd som den stavas för mig.

Planerna

Jag och planerna. Så många planer jag gjort upp i mitt liv. Om jobb. Om plugg. Om relationer. Om resor. Om äventyr. Om om om. Jag har definitivt inte alltid hållit mig till planen jag gjort men den har varit något att utgå från. Planerna har också gjort att jag drömt och längtat. De har varit som en slags byggkonstruktion och där jag sedan har kunnat sväva ut och bygga torn och tinnar lite här och där. Eller riva ett parti.
   Nu. Nu har jag ingen exakt plan för vad som skall ske de här resterande semesterveckorna. Vi har stillnat ner. Vi har landat i att ta emot det som kommer istället för att planera för det som skall dyka upp. Vänner hör av sig. Vi vilar. Ligger i skuggan en hel dag utan att fundera på om vi borde ha gjort något annat. Det känns som frihet. Så här smakar frihet för mig. Att jag när jag än vaknar kan välja att göra min yoga direkt (vilket oftast händer) eller spara den till lite senare. Hursom, resten av dagen, tiden, veckan kan bli lite som det blir. Det är så skönt. Det är ganska långt ifrån hur jag har fungerat tidigare. Det är skönt. Vi låter både dagsform och väder avgöra vad som händer och vi kan bestämma oss direkt för något, med kort varsel kan vi vara på väg någonstans. Eller inte. S E M E S T E R.

Hjärtekanalen ♥

Lite då och då kan man läsa om att bloggarna är utdöende. Man säger att ingen vill eller orkar läsa bloggar längre. Men det är inte helt sant. Det vittnar mitt läsarantal om. Även om det är färre kommentarer idag så läser fler. Och jag vet att många läser på plattformar där det kan vara svårt att kommentera. Men det gör inget. Och jag läser, inte många men några innerliga bloggar. För att jag vill. Jag gör det. Inte så många men en del. Men med en blogg följer också en människa. Och jag har nu träffat några människor som jag lärt känna via bloggarna och jag kan ärligt säga att det är människor jag är bekväm med direkt. Som jag kan vara mig själv med. Som jag känner lite mer under ytan. Som jag tycker om. Där det är tillåtet att ha olika synpunkter, olika sorters yoga och ändå mötas. Idag har jag fikat i bersån med Magdalena. Jordgubbar, grädde och svart kaffe. Och ett prat som hamnar direkt på väsentligheterna. Det är underbart! Jag är berikad. Med människor och med bloggar. Och för min del är det här min hjärtekanal även om jag finns på Instagram och Facebook också. Och det är mest där jag håller kontakten med Magda idag.  Och nu sågs vi. Jag är hjärtinnerligt glad. Nätet är inte bara hat. Eller upprörda tankar och känslor. Det är massor med kärlek också. Det är möten. Dialoger. Diskussioner. Och människor ♥

Övergiven, transformerad och tom

För en månad sedan var jag i Italien. Jag skrev ett blogginlägg där och då men lyckades inte publicera det. Sedan tänkte jag att det var för privat. Men det är det inte. Det är något som säkert andra kan känna igen. När jag läser hos Hannis och det hon så vackert delar så blir jag modig.

8 juni i Levanto

Min yogamatta är klistrig och på gränsen till jobbig. Fötterna lyfter inte riktigt där de ska och mattan drar ihop sig. Den är grön, otroligt grön och jag ser på den och samtidigt inte. Jag sitter i en svår asana och jag är på vår lilla terrass som ligger så finurligt inbyggd med berget i ryggen och havet långt nedanför. Vi är på plats rent fysiskt i den lilla byn Levanto men är fortfarande ändå inte riktigt här. Själen är lite långsammare.

Min yoga tar mig rakt in i mig. Jag gråter lite för att höften är så omedgörlig. Jag kommer ingenstans i min asana. Så känner jag doften. Jasminbuskarna som fullkomligt översållas av blommor, skickar ett stråk av medlidande. Havet långt där nere brusar och ger mig tillförsikt i att allt är som det ska. Jag hör min lärares röst inombords och min mans röst utanför. Han säger att jag ska sjunka längre ner. Det är svårt men jag gör det. Jag slutar gråta och känner att jag har tillförsikt till både min lärare och mina yogarörelser men rädslan vill åter in i höften.

Tomheten jag känt efter sista yogakursen är min trans-formations kvitto. Det viktiga är att stanna i det tomma. Det som ofta förväxlas med ensamhet. Det är inte samma. Och det är ingen övergivenhet jag befinner mig i. Men jag inser att jag på sätt och vis växt upp som ett övergivet barn. Jag hade allt rent fysiskt som jag behövde. Och två föräldrar som nog gjorde sitt bästa. Men jag kände aldrig innerst inne att jag dög som jag var. Jag blev bäst i klassen och snällast hemma. Allt fanns kring olika villkor. Jag blev vännen som alla ville ta hem, den som alltid var artig och rolig. Jag blev något som jag ändå delvis var men kärnan av mig, den har jag inte hittat förrän nu. Hela mig. Kanske låter det både trivialt och patetiskt men det är min sanning. Jag har heller inte förstått att det varit så förrän nu. Jag älskar mina barn villkorslöst men inser att jag inte själv fick ta del av den typen av kärlek som liten.

  Generationer har sitt eget sätt att hantera barn, känslor, flickor-pojkar och vi kan bara förhålla oss till det vi fått. I morse i min yoga insåg jag att jag inte haft tillgång till hela min känsla. För det öppnade sig en lucka. Där jag såg att jag varit så ensam. Att jag gjorde så många saker för att bli omtyckt, det var sättet jag kände till. Och att jag sedan som tonåring började protestera. Mot det mesta. Högt och ljudligt. Trots att hjärtat bankade och att jag tänkte att jag egentligen var en blyg liten flicka. Men som vuxen började jag hantera det hela, tillskrev mycket tidens eget hanterande av ensamhet. Men jag kan inte blunda för att jag inte fick det jag behövde som barn. Jag kan inte blunda för att den villkorslösa kärleken varken behöver dogmer, teorier eller tidsanda. Den finns där om den finns där. Att födas och nästan dö på kuppen, att ligga en vecka i en kuvös med en mammas närvaro några amningsstunder per dag. Nog vore det konstigt om det inte hade påverkat mig? Med en slags ensamhetskänsla inombords som många gånger varit grå och kvävande.

I min morgonyoga så inser jag allt detta utan ord. Jag öppnar den där luckan och jag inser att jag inte faller handlöst. Jag inser att det som var, det är inte längre. Jag är älskad. Jag har en familj som är mitt ankare och mitt fundament. Mest av allt inser jag att jag har mig själv. Min lärare har fått mig att inse att jag kan, att jag måste ta mig igenom och att det kommer att gå. Den ytliga betraktelsen av de asanas jag gör skulle kanske få någon att fundera. Men jag har också förstått med glasklar visshet att alla möter det. Någonstans i sin egen yoga. Att vi har dörrar vi kan öppna. Allt kommer inte att kännas skönt. Mycket kommer att vara svårt, göra ont på obestämbara platser i oss. Och ändå. Och ändå är det allt detta som gör mig fri. Vi har det vi samlar ihop till och det vi lever. Egentligen spelar det ingen roll vilken startpunkt vi har. Vi kommer ändå att behöva traska vidare. Vi kommer ändå att möta det som just vi behöver. Jag väljer min yoga. Ett aktivt val av att möta det jag behöver. Nej jag gör inte asanas som är favoriter. Nej jag gör inte det som är lätt för mig.  Jag gör det som gagnar mig. Det går via det svåra till det fria. Och aldrig smakar espresson eller de florsockerpudrade kakorna så gott som efter att jag tagit mig igenom det hela och ser min man tvärs över bordet och hör havet där nere. Jag lever och jag gör mitt allra bästa nu.

Ingenting

Igår hade jag mitt bästa yogapass sedan jag kom hem från kursen i Serbien i början på maj. Med bästa menar jag att jag kände mig stark, gjorde allt jag skulle trots stelhet och annat som känns hindrande. Utan att deppa, utan att bli ledsen. Och efteråt är jag helt euforisk. Den bästa practicen som man behöver få känna ibland när tvivel och annat dyker upp i huvudet. Jag surfade på den vågen hela dagen igår.
   Och så idag. Vaknar knappt. Känns som jag ligger i en grop. Det är kallt och regnar och jag ångrar att jag öppnade balkongdörren inatt. Jag vill ingenting. Jag har inte lust med någonting. Det är så olikt mig som alltid har något på gång. Allt jag kände igår är borta. Helt enkelt. Påminnelsen om hur förgängligt och hur i stunden ändå livet levs. Även om jag inte direkt är ett rö för vinden så är det annat som gör sig påmint. Jag behöver ingenting. Jag måste ingenting. Vi har semester och det är gråväder. Jag måste inte baka. Jag måste inte sy. Jag måste bara vara. Så jag är det. Och tänker i mitt stilla sinne att ingen vet hur det känns när eftermiddagen rullar in. Jag stannar och tar emot ingenting. Min tomhet som jag vårdar så att inte rädslan och annat skräp ska bosätta sig där. Kanske hänger detta ihop med igår? Hursom. Jag fortsätter att läsa och dricka kaffe. Det vill jag i alla fall.

Och så lyssnar jag på Terese Cristansson, journalist och författare som hade sitt sommarprogram 25 juni. Jag gråter så det skvalar och får ett perspektiv jag inte kunnat drömma om. Vi måste lyssna på historierna om hur andra kvinnor, fickor och barn har det i världen. Även om vi självklart får känna oss låga emellanåt i våra egna liv så behöver vi rösterna från de som vågar och som förmedlar. Tack Terese. Och tack för att jag återigen hamnar på rätt köl i min tillvaro just här och nu.

Hur nervösar du dig?

Vi har haft en liten minisemester, jag och min man. Varit i Göteborg under värmen, badat i hav och sjö, ätit gott, skrattat mycket och länge. Umgåtts med alla barnen. Och diskuterat kring olika lösningar av det som är tungt ibland. Livet är ingen räkmacka, livet är ingen tävling. Vi behöver alla påminna oss tänker jag. Det är både tungt och lätt att diskutera med sina vuxna barn. Samtidigt är jag tacksam för förtroenden. Trots att jag oroar mig. Tänker att det är en förälders lott. Och så lyssnar vi på det här
 http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/571822?programid=2071

Vi lyssnar på Kjell Enhagers sommarprogram på vägen hem. Jag har hört honom tidigare och slås alltid av hans helt fantastiska sätt att tänka och vända på ord, meningar och mål. Han får mig alltid att skratta och tänka några varv till. För dig som inte lyssnade på hans program så pratade han bland annat om att han har gjort om ordet nervös till ett verb. Nervösa. Hur nervösar du bäst? När blir du som mest nervös. Vänd sedan på det och gör inte så. Och det var klockrent. När jag byter ut ordet nervösa mot oroa. Hur oroar jag mig bäst? Hur gör jag?  Det slår kullerbyttor i mitt huvud. För jag har verkligen funderat på hur jag ska sluta oroa mig när jag vaknar klockan 02 på natten och allt far runt. Jo jag ska titta på hur jag oroar mig allra bäst och mest och sedan inte göra så. Jag har liksom inte haft en trådända att nysta i, men nu fick jag det, tack Kjell! Och vi har alla saker vi sysslar med och varför, men det vi inte vill göra egentligen, det kan vi sluta med. Tänker jag och gör upp en egen analys av mitt orosskap och jag är verkligen något på spåren här.

Bilden på Kjell Enhager har jag lånat från Sveriges Radios hemsida.

Väldoft, abhuyanga och semesterkänsla

Det är varmt redan när jag öppnar verandadörren. Solen är mer bestämd än försiktig och skyarna lovar en varm dag. Det är sista arbetsdagen före semestern och jag kan äntligen ha kjol och träskor och bara det gör mig glad. En pionbuske som varit somnad i flera år har plötsligt ruskat på sig och serverar dagen till ära en väldoft som går bortom.
   Jag har haft tur. Efter jobbet idag åker jag på en ayurvedisk massage. Jag är fortfarande stel och har en märklig känsla i ryggen. Jag ska få abhuyanga, den indiska oljemassagen som för mig är helt underbar. Jag hade sådan tur att det fanns en tid idag. Jag känner mig glad och har alla dessa semesterdagar framför mig. Hoppas du har samma känsla!