 |
| Shandor Remete, Zhander, en bild från min yogastudio |
Att titta på yogabilder kan vara inspiration för mig. Men inte så att jag måste göra det varje dag, jag har en bild jag tittar på varje dag däremot - min lärares ansikte. Min inspiration sträcker sig till att jag ser hans ansikte och jag hör hans röst i mig. Jag vet att det inte är så många som har en lärare de följer. Många har aldrig träffat en yogalärare IRL. De yogar till filmer, youtubeklipp eller på andra sätt via nätet. Det är så långt ifrån min yoga man kan komma, men jag säger inte att den är fel eller oäkta, jag säger bara att så ser det inte ut för mig. Med så många stilar och så många lärare och utövare, nog finns det en väg för alla att gå? Och nog kan man ändra sin yoga, sitt beteende och hitta det som är rätt för en själv? Det jag däremot värjer mig mot är att så många lägger ut så många bilder på sig själva i yogapositioner. Att bekräftelser äger så stor makt. Att man vill visa hela världen om man uppnår något, det kan jag förstå någonstans. Men inte att det sker varje vecka. Gör det det, då tror jag att man tränar det man redan kan. Då tror jag att fällan som heter göra det jag har lust med inte det som gagnar mig har vägt tyngst. Fällan vi alla går i ibland.
Själva belöningen när man inte trampar för ofta i bekräftelsefällan är ju att plötsligt så händer annat. I kroppen. I sinnet. I hela flödet. Igår hade jag mitt bästa yogapass på hela sommaren. Kände mig lite piggare och hade ett flow och ett andetag som gjorde mig mjukare och jag kom längre. Det värmde mig hela dagen. Däremot kände jag inte att jag skulle ta en bild på det. Att jag skulle försöka visa hela världen (nåja, Instagram räcker ju långt :) ) vad jag gjorde. Det måste räcka att jag har den övertygelsen i mig. Inte att andra ska ge mig den. Förstår ni hur jag menar? På något sätt överlåter vi ju åt andra att ge oss det vi kan ge oss själva. Igår fick jag en inre värme, en inspiration att ta till dagar då det känns hopplöst och oöverkomligt. Idag känner jag mig sliten och trött - infektionen finns fortfarande där. Men det gör även inspirationen.
Det där är så svårt.Gränsen till osund bekräftelse är hårfin.
SvaraRaderaAtt vara duktig i andras ögon. Jag klarar inte av sånt riktigt,
Syftet med just min yoga får aldrig bli jag ska visa mig duktig på mattan.
Det handlar om att jag ska nå mig själv, ta mig över gränser som blockerar mig.
Och det ska vara grundligt, jordat och själsligt. Måsten för mig.
Utmaning är att lyssna på min lärare när han säger:
"Det här är vad jag ser, prova att jobba med det här."
Även om jag hellre skulle göra duvan hela tiden, för den kan jag nämligen somna i.
Tror det är viktigt att ifrågasätta sig själv ibland. Jag kan bli lat.
Köra det jag kan, slarva och ibland fly från det som gör ont.
Det är genom att ta hand om det som jag tar mig framåt.
Och det måste jag göra för min egen skull, inte för att visa upp mig.
Jag och en av mina nära vänner har helt olika syften med vår yoga.
Hon gör det mest för det fysiska, jag gör det mest för det själsliga.
Hon är galet bra på att stå på huvudet, jag avskyr det...
Hon har svårt för långa meditationer, jag älskar det.
Hon visar bilder på när hon yogar, jag gör det nästan aldrig.
Det är oftast hon och jag som tillsammans åker på yogahelger.
Lär oss mycket av varandra när det gäller olikheter och hjälper varandra i våra olika resor. Men himmel som vi kan diskutera om just exponerandet! Och syftet med det.
Det blir aldrig tråkigt om jag säger så.
Nu ska jag avsluta min avhandling och sova till regnet som faller.
Så hoppas jag att infektionen ger sig av snart!
Kram till dig!
Tack för ditt långa svar och ja jag mår bättre!
RaderaDe du beskriver med din vän och hur hon yogar och ser på det hela tror jag är otroligt vanligt idag. Min fast övertygelse är att du kan börja med yoga av vilken anledning som helst men en vacker dag börjar du fundera över om det inte finns "något mer" och/eller kommer i kontakt med något inombords. En av mina yogaelever som utövat yoga i nästan 10 år tidigare sa för ett tag sedan att han alltid har använt yogan för sin fysiska del men att mina lektioner hade fått honom att börja se yogan för något annat. När den förändringen kom in så började hans yoga att se helt annorlunda ut. Han fick en mer försonande inställning till sig själv, blev mjukare och blev ibland väldigt berörd under lektionerna. Ganska mäktigt att se! Kram kram
Jag tänker att det du skriver går att applicera på allt i livet, och det där med att visa upp står mig upp i halsen, därför är jag så trött på sociala medier ibland. Så skrattar jag lite när jag tänker på yogan jag gjorde i Danmark. Det är inte säkert att det blir bättre för att man har en fysisk lärare framför sig. Vi var kanske 60 personer på stranden och det var sån blåst att hon inte hördes utan bara visade hur vi skulle göra. Det var många nybörjare och många som jag på handdukar, inte yogamattor. Helt plötsligt, mitt i passet, ställde hon sig på huvud och visade med kroppen hur vi skulle göra, jag blev helt förfärad, i kylan, utan instruktioner, helt ovana människor, det kunde gått illa. Hur som helst ligger det mycket i det du skriver, att det är lätt att hamna i att bara göra det som är roligt och den där knasiga tanken om att vi måste visa upp precis allt vi gör. Kram!
SvaraRaderaJa vi är med varandra i hela den här uppvisandets cirkus. Jag blir också helt förfärad när du beskriver vad yogaläraren gjorde på stranden. Sådana som hon borde inte undervisa i yoga helt enkelt! Kanske var det ingen som skadade sig där och då, men ingen vet vad som kommer sedan. Huvudstående kan påverka din endokrina balans, utöver att det saktar hjärtats slag och kräver mycket styrka i hela nackpartiet samt i hela kroppen för att hålla sig så upprätt som man ska! Djissus!
RaderaOch jag vet ju att du kämpar med meditationer och annat och att allt definitivt inte är roligt :) men att det kommer så mycket gott ur det!
För övrigt slår jag ett slag för min gamla käpphäst, träna bara för lärare som du litar på och som du vet kan sin sak och som du connectar med.
Kram kram!
Ja du, det där med bekräftelsefällan. Det är enormt lätt att hamna där, och man bör ta sig en rejäl funderare på varför det är så för egen del, tycker jag. Som jag har stött och blött den frågan mig själv och andra. Jag misstänker att det är ett medfött behov hos oss alla, men att vissa har det mer än andra. Själv har jag märkt att om jag inte genast vidarebefordrar upplevelser, insikter eller tankar så får de ett djupare genomslag i mig själv. Att man liksom "späder ut" upplevelsen genom att genast dela den med andra.
SvaraRaderaJag har pratat mycket med min 21-åriga son om det här. Han blir tokig på sig själv för att han tycker att han gör sig så sårbar genom att hela tiden sträva efter bekräftelse bland annat när det gäller sin musik. Samtidigt är behovet av bekräftelse en faktor som driver mänskligheten framåt. Musiker, skådespelare, konstnärer osv skulle knappast komma någonstans utan bekräftelsebehov, eller?
Jag misstänker också att vi i den här delen av världen är så enormt fokuserade på utanpåverk, på fasader. Och sådant är så lätt för andra att bedöma (och döma).
Långt o rörigt svar, men i alla fall ;)
Kul detalj: Författaren jag rekommenderade dig att läsa har också skrivit en bok som heter "Zander och tiden"...
Kram!
Jag håller med dig i att man behöver reflektera för sig själv många gånger och att det liksom djupnar då. Men om jag efter att jag gjort det pratar om det,då är det som jag förstår det ännu mer. Eller hur jag ska säga.
RaderaJag vet inte om bekräftelse driver mänskligheten framåt, jag har nog mer sett det som att viljan att berätta, förmedla något har varit störst. Men självklart är bekräftelse viktigt för alla ibland. Men det jag menar är att om man törstar efter bekräftelse var och varannan dag i sin yoga och då visar man ju bara en bild, då har man nog traskat lite fel.
Sedan tror jag att när man är ung är det tuffare att stå emot hela den här ytliga betraktelsen vi ägnar oss åt många gånger.
Men Zander och tiden! Spännande titel! Kram och tack för din långa kommentar!