Den här sommaren med trivsel och frid

Den här sommaren. Åh vad den har varit annorlunda. Och då menar jag inte allt regnande och det kalla vädret. Eller jo, kanske lite, för det har varit så oerhört kravlöst. Att låta dagsform och tillvaron styra. Att inte göra tusen planer. Att hitta planerna i det obestämda. Att få erbjudande om att disponera tid i en yogastudio, att jag kan undervisa mycket mer än jag valt, det känns ändå ganska fint. Att jag börjat skissa på mina föreläsningar och att jag vet att det är vad jag verkligen vill syssla med framöver. Hej universum! Jag vill gärna föreläsa om yoga, andning och sorg och hur vi kan lösa upp knutarna inombords med enkla verktyg men så oerhört välfungerande. Att jag gärna föreläser om min bok och har yoga ihop med det. Eller inte. Det kan se ut hursomhelst egentligen. Jag följer med. Jag väntar fortfarande på en del besked och beslut men det känns som hösten kommer att bli fin. Min bästa årstid dessutom!
   Idag vaknar jag av att solen faktiskt lyser. Trots att det hällregnade inatt och hela dagen igår. Det var så mörkt igår och pelletskaminen drog igång - bara så där. Idag har jag en dag av ingenting, igen,  så får vi se vad som bjuds och vart lusten letar sig. Jag är totalt förändrad när jag ser vad jag skrivit. Jag som har gjort tusen planer och haft hundra aktiviteter på gång. Jämt. Jag som alltid velat vara ett steg före. Inte bara för att kontrollera utan även för min oro över att alla ska få det som de behöver i familjen. Haft svårt att se vad jag själv behöver och förväxlat egna behov med att vara självisk. Yogan har verkligen tagit mig någonstans där jag trivs att vara. Trivs att vara jag. Och ingen prestation i världen kan vara viktigare än det. Jag tror också att åldern spelar in, energinivån är annorlunda. Men när jag tittade i våra album härom dagen så slogs jag av vilket stort umgänge vi har haft, alla fester och kalas jag fixat och alla resor vi varit på. Jag ångrar absolut ingenting men det gav mig en fingervisning om hur jag själv har fungerat också. När jag tycker att de så mycket yngre arbetskamraterna jag har, hela tiden planerar så inser jag att jag har varit exakt likadan. Och det är inte fel. Men det här jag har nu, det är så mycket skönare. Det är frid helt enkelt. Vare sig jag är ensam i två dagar, som jag varit nu, eller inte. Jag lullar runt. Skriver. Fixar. Och allt går liksom av sig självt på något vis. Igår fick jag lust att baka, några timmar senare står några pajer och ett bröd där. Och det var lustfyllt. Kanske är det just det jag vill åt ännu mer. Det lustfyllda, kravlösa som ändå skapar saker och händelser.