Varje bildruta

Pappa var elitgymnast

Som jag aldrig sett mamma tidigare

Söndagen var en ren orgie i ösregn. Det verkar ha varit så över hela landet. Jag vaknade av ett hysteriskt trummande på taket och sedan svepte regnridåerna fram och dränkte allt i trädgården för en stund. Och så regnade det. Oupphörligt. Inget att göra åt. Jag hade en nostalgisk dag och hemföll åt att frossa i bilder. Att vara gift med en fotograf och att själv vara road av att fotografera, ja det har gjort att vi har haft hur mycket pappersbilder som helst. Men inte de sista 8 åren faktiskt sedan den digitala revolutionen var ett faktum och pappersbilderna försvann. Men innan dess. Jag har gjort ett tjugotal album till oss, sedan vårt liv startade tillsammans. Och barnen har var och en också fått ett femtontal egna album. Man kan ju undra vad allt detta står för. Ett tag kände jag mig jobbig, som om jag var tvungen inför mig själv att dokumentera något. Men idag är jag så glad att jag lagt ned alla dessa timmar på album, klippa och klistra. Långt innan något som kallas scrap booking startade. I hela mitt liv har jag klippt, klistrat och sparat. Självklart inte allt men en hel del. Och mycket mer än de flesta. Min pappa var likadan. Han tog bilder och framkallade i en garderob hemma. Och då var filmen dyr, han skrev upp exponeringar på varje filmruta. Varje bildruta. Det går inte att föreställa sig det nästan idag.
   Och när jag bläddrar och letar så hittar jag riktigt gamla bilder på mina föräldrar, när de var unga och inte så länge hade varit ett par. Jag blev helt kär i de två foton som jag delar här. Och när jag såg alla bilder på dem, på mig som liten och så vidare så inser jag att de hade en kärlek tillsammans. De var så olika och kanske träffades när de var för unga, mamma var bara 15 år. Det jag kommer ihåg mest är två människor som var väldigt olika varandra hade och liksom tappat energin längs vägen. Det var så upplyftande att faktiskt se de här gamla bilderna och då tänkte jag för mig själv - mina barn kommer att vara glada åt alla dessa album de fått släpa med sig när de flyttat. Någon dag, när jag inte är kvar så sitter de en regnig söndag och inser att det är en bildskatt de har i sitt knä.

 Hur tänker du med bilder? Sparar du några i pappersformat eller är allt digitalt för dig? Jag har faktiskt tänkt att jag ska framkalla lite bilder från mannens och mitt liv och fortsätta som jag gjorde tidigare. Jag blev inspirerad och glad.