Övergiven, transformerad och tom

För en månad sedan var jag i Italien. Jag skrev ett blogginlägg där och då men lyckades inte publicera det. Sedan tänkte jag att det var för privat. Men det är det inte. Det är något som säkert andra kan känna igen. När jag läser hos Hannis och det hon så vackert delar så blir jag modig.

8 juni i Levanto

Min yogamatta är klistrig och på gränsen till jobbig. Fötterna lyfter inte riktigt där de ska och mattan drar ihop sig. Den är grön, otroligt grön och jag ser på den och samtidigt inte. Jag sitter i en svår asana och jag är på vår lilla terrass som ligger så finurligt inbyggd med berget i ryggen och havet långt nedanför. Vi är på plats rent fysiskt i den lilla byn Levanto men är fortfarande ändå inte riktigt här. Själen är lite långsammare.

Min yoga tar mig rakt in i mig. Jag gråter lite för att höften är så omedgörlig. Jag kommer ingenstans i min asana. Så känner jag doften. Jasminbuskarna som fullkomligt översållas av blommor, skickar ett stråk av medlidande. Havet långt där nere brusar och ger mig tillförsikt i att allt är som det ska. Jag hör min lärares röst inombords och min mans röst utanför. Han säger att jag ska sjunka längre ner. Det är svårt men jag gör det. Jag slutar gråta och känner att jag har tillförsikt till både min lärare och mina yogarörelser men rädslan vill åter in i höften.

Tomheten jag känt efter sista yogakursen är min trans-formations kvitto. Det viktiga är att stanna i det tomma. Det som ofta förväxlas med ensamhet. Det är inte samma. Och det är ingen övergivenhet jag befinner mig i. Men jag inser att jag på sätt och vis växt upp som ett övergivet barn. Jag hade allt rent fysiskt som jag behövde. Och två föräldrar som nog gjorde sitt bästa. Men jag kände aldrig innerst inne att jag dög som jag var. Jag blev bäst i klassen och snällast hemma. Allt fanns kring olika villkor. Jag blev vännen som alla ville ta hem, den som alltid var artig och rolig. Jag blev något som jag ändå delvis var men kärnan av mig, den har jag inte hittat förrän nu. Hela mig. Kanske låter det både trivialt och patetiskt men det är min sanning. Jag har heller inte förstått att det varit så förrän nu. Jag älskar mina barn villkorslöst men inser att jag inte själv fick ta del av den typen av kärlek som liten.

  Generationer har sitt eget sätt att hantera barn, känslor, flickor-pojkar och vi kan bara förhålla oss till det vi fått. I morse i min yoga insåg jag att jag inte haft tillgång till hela min känsla. För det öppnade sig en lucka. Där jag såg att jag varit så ensam. Att jag gjorde så många saker för att bli omtyckt, det var sättet jag kände till. Och att jag sedan som tonåring började protestera. Mot det mesta. Högt och ljudligt. Trots att hjärtat bankade och att jag tänkte att jag egentligen var en blyg liten flicka. Men som vuxen började jag hantera det hela, tillskrev mycket tidens eget hanterande av ensamhet. Men jag kan inte blunda för att jag inte fick det jag behövde som barn. Jag kan inte blunda för att den villkorslösa kärleken varken behöver dogmer, teorier eller tidsanda. Den finns där om den finns där. Att födas och nästan dö på kuppen, att ligga en vecka i en kuvös med en mammas närvaro några amningsstunder per dag. Nog vore det konstigt om det inte hade påverkat mig? Med en slags ensamhetskänsla inombords som många gånger varit grå och kvävande.

I min morgonyoga så inser jag allt detta utan ord. Jag öppnar den där luckan och jag inser att jag inte faller handlöst. Jag inser att det som var, det är inte längre. Jag är älskad. Jag har en familj som är mitt ankare och mitt fundament. Mest av allt inser jag att jag har mig själv. Min lärare har fått mig att inse att jag kan, att jag måste ta mig igenom och att det kommer att gå. Den ytliga betraktelsen av de asanas jag gör skulle kanske få någon att fundera. Men jag har också förstått med glasklar visshet att alla möter det. Någonstans i sin egen yoga. Att vi har dörrar vi kan öppna. Allt kommer inte att kännas skönt. Mycket kommer att vara svårt, göra ont på obestämbara platser i oss. Och ändå. Och ändå är det allt detta som gör mig fri. Vi har det vi samlar ihop till och det vi lever. Egentligen spelar det ingen roll vilken startpunkt vi har. Vi kommer ändå att behöva traska vidare. Vi kommer ändå att möta det som just vi behöver. Jag väljer min yoga. Ett aktivt val av att möta det jag behöver. Nej jag gör inte asanas som är favoriter. Nej jag gör inte det som är lätt för mig.  Jag gör det som gagnar mig. Det går via det svåra till det fria. Och aldrig smakar espresson eller de florsockerpudrade kakorna så gott som efter att jag tagit mig igenom det hela och ser min man tvärs över bordet och hör havet där nere. Jag lever och jag gör mitt allra bästa nu.