Bästis

Vänskap. Det ordet rymmer så många associationer, förväntningar och tankar. Stig "Slas" Claesson sa Om vänskap funnes vore vi vänner. Det uttalandet provocerade mig. Då. För länge sen. Idag förstår jag lite mer vad han menade. För tänk så blåst jag blivit på vänner. Av vänner. Baktalad. Sviken. Vänner? Nej. Egentligen inte. Bara något som jag tolkade som det. Något vi lekte. Eller hur man ska uttrycka det. Ett slags game.
   Jag vill inte vara negativ, bara berätta om mina erfarenheter och de rymmer ju som bekant båda delarna av tillvaron. Jag har nästintill varit torsk på vänner. Sagt att jag samlar på originella människor, sagt att jag gillar alla sorter. Tja. Det hela har kokats ned till ett fåtal människor som jag kallar vänner. Som i ordets rätta bemärkelse. För mig. Samtidigt är jag social, gillar människor helt enkelt om man kan uttrycka sig så svepande.
   I sommar har jag inombords stött och blött en relation. En relation där en människa kallar mig för sin "bästis", jag presenteras som det här och där. Själv använder jag väldigt sällan det ordet. Om någon. Jag har känt att det har varit en ojämlik relation, vi har helt enkelt haft olika intentioner med både relationen och orden. Har jag kommit fram till. Och när jag släpper det så kommer annat in från sidan.
   Igår träffade jag en vän. En riktig vän. Från förr. Vi växte upp i samma hyreslänga, delade det mesta från skolåldern och framåt. Jag är ett år äldre så vi gick aldrig i samma klass, men samma skola. Hon är kanske den person jag betraktat mest i mitt liv. Ni vet det där tonårsbetraktandet. Vi konkurrerade faktiskt aldrig. Var aldrig kära i samma killar. Hade inga problem med att lyssna på problemen eller skavankerna vi upplevde i våra kroppar framför allt. Hon är den som jag nog varit allra ärligast inför. Den jag aldrig drog upp några skygglappar för eller kände mig mindre än. Vi var obönhörligt ärliga om våra familjer och vilka problem vi båda upplevde. Tiden går och vi gled isär. Både geografiskt och relationsmässigt. Konstigt egentligen.
   Igår sågs vi. Det var 29 år sedan sist och då hade hon en nyfödd på armen och nu sitter vi här mitt i livet, med utflyttade vuxna barn och med några fler streck i ansiktet. Och hela jag sköljs inombords av värme. Jag gråter när vi kramar om varandra. Hon gråter. Jag känner igen varenda rörelse hon gör och som är så oerhört välbekant. Min vän. Min VÄN. För hon är det. Hon är på riktigt och det är liksom bara att ta vid där vi slutade. Jag skulle kunna prata med henne hela natten. Vi fyller i varandras meningar, delar minnen och har tusen frågor. Hon finns i mitt liv igen. Det är något som känns bra. Rätt. Som det ska. Och hur tacksam är jag inte. Att få släppa något jag ältat när jag möter det äkta. När jag ser hennes kärleksfulla ögon titta på mig. När jag vet att hon känner mig. Från början och hit. Och när hon säger att hon tyckte så mycket om min bok för att den var så mycket jag, då kunde jag inte ha fått en finare komplimang, för hon känner mig. Hon vet vem jag är. När hon säger att det är den Annika jag känner i boken, den starka och glada tjejen. Då drar jag i mig den raden. Då landar jag i den. Då vet jag att jag faktiskt har en bästis :)