Ingenting

Igår hade jag mitt bästa yogapass sedan jag kom hem från kursen i Serbien i början på maj. Med bästa menar jag att jag kände mig stark, gjorde allt jag skulle trots stelhet och annat som känns hindrande. Utan att deppa, utan att bli ledsen. Och efteråt är jag helt euforisk. Den bästa practicen som man behöver få känna ibland när tvivel och annat dyker upp i huvudet. Jag surfade på den vågen hela dagen igår.
   Och så idag. Vaknar knappt. Känns som jag ligger i en grop. Det är kallt och regnar och jag ångrar att jag öppnade balkongdörren inatt. Jag vill ingenting. Jag har inte lust med någonting. Det är så olikt mig som alltid har något på gång. Allt jag kände igår är borta. Helt enkelt. Påminnelsen om hur förgängligt och hur i stunden ändå livet levs. Även om jag inte direkt är ett rö för vinden så är det annat som gör sig påmint. Jag behöver ingenting. Jag måste ingenting. Vi har semester och det är gråväder. Jag måste inte baka. Jag måste inte sy. Jag måste bara vara. Så jag är det. Och tänker i mitt stilla sinne att ingen vet hur det känns när eftermiddagen rullar in. Jag stannar och tar emot ingenting. Min tomhet som jag vårdar så att inte rädslan och annat skräp ska bosätta sig där. Kanske hänger detta ihop med igår? Hursom. Jag fortsätter att läsa och dricka kaffe. Det vill jag i alla fall.

Och så lyssnar jag på Terese Cristansson, journalist och författare som hade sitt sommarprogram 25 juni. Jag gråter så det skvalar och får ett perspektiv jag inte kunnat drömma om. Vi måste lyssna på historierna om hur andra kvinnor, fickor och barn har det i världen. Även om vi självklart får känna oss låga emellanåt i våra egna liv så behöver vi rösterna från de som vågar och som förmedlar. Tack Terese. Och tack för att jag återigen hamnar på rätt köl i min tillvaro just här och nu.