tisdag 21 april 2015

Ingen träning, bara sadhanas och kriyas

När jag klev ut från mitt kontor igår så var solen varm, den strök över mina kinder och fick mig att ta på mig solglasögonen. Ni vet, känslan av värme ända in i benen. Satte mig i bilen för att köra till min yogastudio. Jag passerar en olycksplats. Räknar till fem ambulanser, några polisbilar och två brandbilar där en som bäst håller på att vinscha upp en bil. Det står massor med människor runtomkring, de filmar, de fotograferar och småpratar. Känslan av overklighet är stor. Jag tänker först att det är en övning. Men inser att man inte har en övning i en rondell. När jag parkerat och promenerar till min studio kommer ambulanser på rad med sirenerna på och jag förstår ännu tydligare att det var en olycksplats jag passerade. Och känslan av overklighet slår mig än en gång. Solen är varm och luften är ljummen och jag har just passerat en olycka. Där människor inte drar sig för att filma och fotografera. Ibland kommer små påminnelser om livets förgänglighet, ibland större. Ibland ser man dem inte, men det här var övertydligt för mig.
  Vi pratar lite om det innan yogalektionen, för min personliga del är det viktigt att ibland ta in omvärlden för att se vad det är vi ser. Att vi innan yogan också kan känna att den är den grund vi kan lita på, luta oss emot och även det som får oss att se lite klarare. Att kunna passera utan att fotografera. Utan att på ett meningslöst ganska cyniskt sätt interagera. Att veta om det finns räddningspersonal där så finns det det och jag har ingen funktion. Men om jag är först på en olycksplats måste jag ju veta vad jag ska göra.
   Samma med yogan. Parallellen kan tyckas långsökt men utifrån en av kommentarerna på gårdagens inlägg vill jag förtydliga med några frågor som kan hänga ihop med min practice eller en olycka.
 Är det något alarmerande som jag måste undersöka omedelbart? Är det bara obehagligt i största allmänhet? Är det något jag ska lägga fokus på eller något jag bara observerar? För att sedan gå vidare utan att fastna? Behövs det någon form av hjälp, assistans någonstans?
   Yogan är ingen träning. Även om den sker fysiskt. Också. Yogan är ett sätt att lära sig att se inåt och hitta sin inre visdom. Sin inre lärare som vi alla har. Det handlar aldrig om att pressa sig. Det handlar aldrig om prestation eller bedömning. Det handlar enbart om att väcka saker till liv som slumrar, skapa ett mjukt och ickedömande sinne, en mjuk och följsam kropp både på utsidan och på insidan där alla organ finns. Kanske är det bättre att inte alls använda ordet träning längre i yogans kontext. Kanske är det svårt att höra vad kroppen vill förmedla. Det kan ta tid. Men det är värt det. Har du svårt att lyssna in, så gör. Känner du motstånd så fundera på var det sitter. Allra oftast sitter det i huvudet, i tankarna. Sitter det i kroppen så känn efter om det är obehag eller smärta. Smärta av vilket slag? Smärtan har så många skepnader och både aggressivitet och  rädsla skapar smärta. Har du väldigt ont så kommer kroppen automatiskt att ta dig ur det du gör. Gör ingen abstrakt tankekonstruktion kring vad det är som känns. Det här är den egentliga yogan som jag ser det. Vi använder olika serier, sadhanas eller kriyas. Allt har samma syfte. Att bemästra sitt sinne. Som är överordnat kroppen. Tungt. Men sant. 

4 kommentarer:

  1. Sat Nam och absolut, yogan får en att se inåt & är ingen träning, (fnissar lite för de 26 knäböj (squats) som jag nu gör i en morgonkriya får mig att båda flåsa & svettas). Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, så är det ju naturligtvis också, men ja, du förstår hur jag menar och det är skönt! Kram

      Radera
  2. Tänk att det är så där! Idag under mitt 45-minuters meditationspass höll jag på att få spel och kände "TA mig härifrån!!" Hela kroppen och sinnet skrek att de hatade det. Samma härom dagen på min yogakurs, gjorde olika övningar i över en timme och sen, en speciell övning, bara ville inte kroppen, fast det inte var något fysiskt problem. Just då tänker jag att jag behöver det extra mycket, det som jag vill allra minst, men hu så jobbigt det är där och då. Så du har nog helt rätt i att det mesta sitter i huvudet, men det gör det nästan svårare... "Att bemästra sinnet" var det ja :-) Vår-kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja Lotta, precis så ;) varma kramar!

      Radera