söndag 15 februari 2015

Gud i mig

När jag gick och "läste" som man sa när jag var ung, alltså gick på konfirmationsundervisning i kyrkan så var jag livrädd för att bli frälst. Jag bad till Gud om att få slippa bli frälst... Eh. Vilken paradox. För mig handlade inte själva "frälsningen" om att tro på något högre än mig själv, det har jag alltid gjort, nej det handlade om att de som var frälsta,  dvs tillhörde en frikyrka, verkade så självgoda och arroganta. Ungefär som att de hade hittat lösningen och tyckte synd om alla oss andra som inte skulle få evigt liv. De "frälsta" retade oss andra.
   Den synen har funnits kvar. Kanske är jag typiskt svensk? Att vi är så livrädda för allt som har med något högre att göra att vi verkligen aktar oss. Världens mest sekulariserade folk. Vi kan skriva och prata om sex i oändlighet till exempel, men vi kan inte prata om gud utan att få något ansträngt över oss. Visst är det konstigt? Tabun som byter plats. När man frågar människor om de tror på någon högre makt så svarar majoriteten av svenskar idag att de tror på "någonting" men de vill inte kalla det Gud. Visst är det intressant?
   Själv är jag väldigt intresserad av andlighet och det är svårt att bortse från Gud i det sammanhanget, eller hur? Men har lättare att ta till mig Shiva och Ganesh än Jesus. Men egentligen tror jag att alla religioner har samma mål. Ungefär som yogan som har så många vägar men samma mål. Något för allas sätt att se på tillvaron kanske? Med det sagt vill jag säga att jag idag tycker att människor får tro och tänka exakt vad de vill. Så länge man inte skadar någon annan. Och att jag närmat mig min andlighet har jag yogan att tacka för. Den som är min andliga disciplin. Den som håller mig på banan och som får mig att titta inåt, även när jag blir obekväm med mig själv. När jag idag på fikarasten kan säga att jag tror på Gud utan att känna mig obekväm så betyder det inget annat än att jag har gått en lång väg. Jag är utan kyrka och religion men jag är närmare Gud i mig själv än någonsin. I min morgonyoga stiger glädje som kolsyra i mig, jag lever, jag finns och allt är som det ska. Jag har en liten skärva av Gud i mig, precis som du har. Är inte det ganska fantastiskt? Att vi har allt inombords och vi behöver bara ansluta till det som finns alldeles utanför oss. Inte högt upp i himlen, nej precis utanför din silhuett så finns det stora mäktiga. Den goda kraften, energin som håller ihop och håller igång allt. ALLT. Gick jag för långt nu för att du ska kunna känna dig bekväm? Det var inte meningen, det var bara jublet som kom inifrån och ville ut! God söndag på er!

10 kommentarer:

  1. När jag var barn så var det en nära anhörig till mig som blev frikyrklig.
    Den personen var ofta barnvakt åt mig och tog med mig på sina möten och träffar. Eftersom att jag levde i en hippiefamilj med en mamma som trodde på frigjordhet, öppenhet och lite galenskap så krockade det förstås rejält i min värld.
    Jag blev jätterädd för religion!

    Idag så är andlighet något som kommer från insidan i mina ögon.
    Från insidan men som är större än mig.
    Namnet är oväsentligt men för mig så är buddhismen nära just för att den är så "utan regler".
    Men jag tror att det är viktigt att prata om tro. Eftersom att det är en av de sakerna i världen som skapar mest motsättningar, mest rädsla.
    Det är märkligt att något så stort, som kan skänka så mycket stöd och trygghet också väcker så mycket rädsla.

    Nu har jag babblat klart=))
    Kram till dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja jag tror också att det är viktigt att vi pratar om tro, buddismen är också väldigt tillåtande, utifrån vad jag känner till. Men som sagt, trygghet och rädsla, två motpoler kan förvränga mycket. Kram och tack för ditt babbel :)

      Radera
  2. Wow så mitt i prick. Igen! :-D
    Jag har idag inte heller några problem med att berätta att jag tror på Gud, men lång tid har jag varit tvungen att avsluta det med "men jag är inte kristen". Nu känns det nästan lite fånigt, som att det vore något fult. Det är svårt att ruska av sig, precis som med löpningen du vet.
    Men till Gud igen. Jag 'samtalar' med Gud varje morgon (och under dagen också) när jag gör mig yoga. Det känns fint och det är där jag skapar min dag och sätter måttet på hur den ska bli, eller så kan det handla om mål och önskningar. Det har blivit en naturlig del av livet nu. Men vägen dit har gått genom allsköns gudar... Oden, Freyja Shiva, Cerridwen, Cernunnos, Durga, Kali... you name it! Jag har ägnat mig åt diverse inriktningar i min tro för att till slut inse att de alla bara är enskilda delar/egenskaper av det som är Gud. Så även om Shiva och Buddha pryder mitt 'altare' idag är det ändå något större än det som ryms i Gud.

    Glad söndag till dig med! <3
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh det där känner jag igen mig i :) Skönt att läsa om dina samtal med Gud för jag är precis likadan. Morgon, middag och kväll. Kram och tack tack!

      Radera
  3. Det där har vi pratat mycket om hemma hos oss. Har också haft ungefär samma bild av frikyrkliga eller kyrkliga överlag. De har alltid verkat så tillfreds, så lyckliga, landade. Lite provocerande, kanske, som du skriver, men ändå. Sonen har varit med i diverse kyrkliga sammanhang och sugits in i den fina känslan och gemenskapen, så jag kan förstå det. Numera tror jag att det handlar om att man känner sig säker i sin tro (oavsett vad man tror) och att man är i ett sammanhang där man kan vara den man är tillsammans med andra. Sen vad religionen är kanske kan skifta. Min andlighet ligger nog mest i en känsla av ro och tillförlit, men kan också känna mig hemma i vissa kyrkliga texter och ritualer. Inte helt lätt, det här märker jag när jag börjar tänka på det. Fint så här en söndag. Kramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Lotta, du beskriver det fint. Tyvärr har många gjort om religionen till att mest passa sina egna syften och det är ju egentligen motsatsen till vad den ska tjäna till som jag ser det. Fint att fundera på det som är större än oss, vad vi än väljer att klä det i för kläder. Oftast känner jag mig som en andlig vilde! Kram kram

      Radera
  4. Jaa jag håller så med dig. Vi bor ju mitt i bibelbältet och det kan ibland vara provocerande att vara yogalärare här...Många andra regler som religionen för med sig som det inte finns det minsta godhet eller hjärta i ...Jag har funderat på att skriva ut mig ur kyrkan nu..Just nu går diskussionen het här huruvida man ska ge unga flickor vaccin mot HPV. Det kan visserligen diskuteras men saken är den att nu säger de kristna att NEJ lär flickorna att inte begå synd i stället. Så syndar du inte behövs ingert vaccin...Det är unga flickor vi talar om...Jag blir så trött och som du märker kallar jag dem redan för de kristna. Trots att jag själv tror på Jesus. Men de där fina rättfärdiga som aldrig syndar och gör de det blir de förlåtna för att kunna fortsätta höja fingret här och där...De driver bort många från kyrkan. Som att det viktiga kärnan i all andlighet helt gått förlorad.Samtidigt blir jag arg över att det ska få vara så. Det kan nog vara så att människor i dag får söka det på annat håll. Förlåt nu gick jag lite utanför ditt resonemang men ditt inlägg i dag berör det jag funderat på ett tag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lustigt, jag bor också i ett ganska kyrkligt område! Det låter lite crazy det du skriver om HPV. Alla fundamentalister är svåra, oavsett religion och är man i närheten av det så blir man skrämd. Tack för ditt långa svar! Det här med gud och religion kan vara en riktigt het potatis :) Kram!

      Radera
  5. Pratade just om detta men mina yogavänner. Det finns ett mantra i kundaliniyogan; me and god, god and me, are one. En av mina vänner kände sig obekväm med det. Men jag brukar byta ut gud-ordet mot universum eller alltet, och nuförtiden känns gud ok med.. Kram

    SvaraRadera