Teorin som omfamnar praktiken

Teori. Ibland behöver man yogateori. För att förstå den här fysiska manifestationen som kroppen utgör. Och där vi använder en annan vokabulär än vad vi gör annars. Där energin, pranan, livsenergin som finns i allt levande, ska flyta utan hinder. Den som vi kultiverar i vår yoga. Den som flödar i våra kanaler, nadis, via våra vindar, vayus. Det är så komplext. Så vackert. Och när jag läser min lärare Shandor Remetes bok, Shadow Yoga - Chaya Yoga: the Principles of Hatha Yoga, för vilken gång i ordningen vet jag inte, så uppenbarar sig hela den intelligenta skapelsen. Systemet. Det sinnrika. Boken är koncis. Den är klar och tydlig. Den lyser med stjärnglans när man förstår vad man läser. För mig har det tagit ett tag. Men det är som en Pandoras ask att öppna. Det som varit dolt för min förståelse är inte det längre. Jag hittar exakt det jag söker.För visst behöver vi teori ibland i yogan? Självklart händer inget om vi inte utövar vår yoga, vår practice. Men ibland behöver vi fylla på med kunskapen om hur det hela fungerar. Som kroppen är tänkt att fungera. Och när vi kultiverar vår egen inre energi i våra nadis så händer det saker. På insidan. Men även på utsidan. För plötsligt blir saker som känts självklara inte riktigt lika givna i livet. Jag har förändrats i grunden sedan jag började med yogan, jag har helt enkelt släppt och klätt av det som dolt mitt rätta jag tidigare. Om det varit enkelt? Nej. Om det varit givet? Nej. Om det varit svårt ibland? Ja. Om det varit värt det? Alla dagar i veckan. Det har varit värt allt för min del. Att få bli den jag är. Att få förvalta den gåva jag fötts med och som jag för första gången vågar låta stå där. Lysa lite i mitt inre. Veta att den vägen är min. Vi har alla en gåva. Det är vackert. Det är ibland gåtfullt. Men när vi stretar i våra asanas, när vi försöker hitta balansen i andetaget och rörelsen, då visar sig glimtar av det oförstörbara inre, vad det nu än är. Hur vi än väljer att benämna det. Jag bugar för kunskapen. Jag bugar för yogan. Jag bugar framför allt för mina lärare som via sin kunskap och erfarenhet visat vägen. Jag läser ur min lärares bok och har hur många nycklar som helst i min hand. Det spelar ingen roll vilken yoga du utövar, det här är en dörr att öppna. Min varma rekommendation. Här kan du köpa den:
www.shadowyoga.com
www.randomhouse.com
www.northatlanticbooks.com
www.amazon.com
www.adlibris.se
Shadow Yoga, Chaya Yoga

Yoga Barbie?

Jag har hittat en fantastisk blogg och jag läser med stor behållning hennes slutsatser och tankar kring den smala flexibla, ofta blonda yogapersonen vi ser avbildad allt mer. Jag rekommenderar varmt hennes inlägg.
  När jag läste hos Nina häromdagen kände jag hur min känsla från när jag började använda Instagram för några veckor sedan kom tillbaka. Då fylldes jag av en märklig känsla när jag såg dessa yogabilder vimla förbi, de fyllde mig med mer olust än lust och jag undrar vad det är för meddelande vi vill sända, vi som undervisar i yoga. Vi pratar fint om att alla kroppar har sina utmaningar att hantera och att ytan inte spelar någon roll, men vi visar det aldrig på bild. ALDRIG. Så jag har bestämt mig för att visa mig. På mitt Instagramkonto kan du följa mig om du vill, jag kommer aldrig att visa retuscherad eller stylad "yoga". Jag kommer att då och då i mina bilder visa hur min yoga ser ut, jag är en vanlig människa med hull på mage och andra ställen. Jag är ganska vanlig i min styrka och flexibilitet. Kanske är jag ovanlig med att jag är hängiven och envis, trots att jag inte ser ut som de flesta jag ser på bild runtom i min yogavärld. Det beror förmodligen på att jag har dedikerade, seriösa lärare som lever sin yoga. Som ser bortom ytan eftersom yoga är en helande och andlig practice. Ingen fitness eller stretching. Den missförstådda yogan som stundtals numera ser ut som en karikatyr av sig själv. Jag utmanar dig som också är yogautövare/yogalärare att våga visa bilder på hur det ser ut när du yogar. Ibland. Att vi inte retuscherar oss. Att vi står för de vi är. Är inte det just yoga? #yogaforordinarypeople #ingenposeringsyoga #yogasomdenserutfördeflesta

Bilden har jag lånat från bodydivineyoga.wordpress.com

Oförrätter

Jag har kommit till en genomgående och annorlunda hållning i mitt liv när det gäller oförrätter. Bland det värsta jag vet är orättvisor, alltid haft lättare att säga ifrån när det gäller andra än mig själv. Men ändå. Men vi råkar alla ut för oförrätter. Vi begår alla oförrätter. Jag tror ingen är utan "skuld" i detta. Stort som smått, även om vi blir klokare med åren. Generellt tror jag faktiskt det, en mognad och större tolerans finns med i bilden längre fram i livet när man får lite proportioner.
   Jag har aldrig engagerat mig i Tradera. Aldrig varit intresserad av köp-sälj-sidan som jag vet att många hänger på. Inget fel i det. Vi är olika. Men när min symaskin gick sönder och jag inte hittade en som jag ville ha någonstans så gick jag in på sajten. Och hittade den jag önskade, budade på den och den blev min. Fick hem den. Och nej, den fungerade inte. Trots att säljaren i sin annons skrivit "går som en klocka, i toppskick". Jag mailade snällt. Ringde några gånger utan att få tag på personen i fråga. Hörde av mig till Tradera som naturligtvis inte kunde ta något ansvar för själva affären. Förstås. Till slut fick jag tag på försäljaren som hävdade att den var i toppskick när den skickades till mig. Kruxet var bara att jag hade varit och fått den genomgången i en symaskinsaffär. Damen i affären log och sa -den här är det många år sedan någon sydde på. Den behöver en ordentlig service. Det kostar 780 kr. Jahaja. Men försäljaren vägrade köpa tillbaka den och tyckte att jag kunde gå till polisen. Hm. Nej. En struntsak för polisen. Tråkigt för mig.
   Inte en enda gång blev jag arg under den här processen. Jag blev bara trött. Trött på oärlighet. Trött på att bli lurad. Men. Det var ju inte det värsta som kan hända, om man lyfter blicken lite. Jag bestämde mig för att ge maskinen den service den behöver för jag längtar verkligen efter att sy. Och den oförrätten slängde jag ut i vinden. Den seglade bort över grantopparna. För livet känns för kort för att hänge sig åt att driva processer eller att försöka få rätt för att man vet att man har det.
   Och när jag verkligen tänker på hur jag fungerar så inser jag vilken lång väg jag har gått. Det hade inte varit möjligt för mig att bara släppa taget tidigare. Och samma är det med relationer som skavt och där jag i vissa fall blivit blåst och lurad. Men varför stanna i det? Nej jag släpper det. Jag tittar på det, tänker på det och låter det flyga iväg. Jag vill inte ha det i mitt hjärta. Inte i mina tankar. Jag svarar för mig. Andra får svara för sig. Och då och då råkar vi ut för oförrätter och när det inte handlar om att någon skadats eller större saker, har jag bestämt mig för att släppa taget. Att det är ok. Att jag inte heller behöver vara sträng mot mig själv. Att strida bara för att. Däremot inte sagt att jag tycker att det är ok att lura människor. Men den som förlåter gör faktiskt den allra största vinsten. Och nej, inte i pengar förstås :)

Blind heart ♥

Lyssnar på Blind Heart med Cazzette. Och titeln är så slående för mig just nu. Blind heart. Jag vill så mycket men orkar inte. Helt enkelt. Jag är i en process som jag valt, men är också i the time of transition som Zhander säger. Och det är ju bara det att jag är snabb. I huvudet. Vill så mycket mer än vad kroppen tillåter eller orkar. Varit hemma igår och idag från jobbet med huvudvärken from hell. Inget val i det läget. Och jag är samtidigt paradoxalt nog superstark inombords. Jag får bara vänta tills mina olika delar, mina olika kroppar är synkroniserade med varandra. När annat tar vid.
   Huvudvärken lättar lite, men det gör liksom ont i hela ansiktsskelettet. Vill ändå ha syre. Det är ett mjukt och omfamnande duggregn ute. Träden är kala och det är tyst. Vattendroppar i alla grenar som små installationer. Jag går min runda. Men är helt slut när jag kommer tillbaka. Dricker lite kaffe spetsat med lakritspulver, älskar det! Är i mig men också med mig själv. Jag känner igen allt jag går igenom just nu och det är lite tröstande för jag vet att det har ett slut. jag vet att annat kommer och ändå längtar jag aldrig så mycket efter min yoga som när jag inte orkar allt. Jag gör. Det är tillräckligt. Z sa att det kan vara så här fram till jul och det känns rimligt.
   Samtidigt, när jag går i min regnjacka och höga gummistövlar så njuter jag av benens sträckning, mina starka ben och fötter. Kroppen som andas lugnt och långsamt. Alltid genom näsan. Pratar med några grannar som har sprängt en stor sten i många delar. Blir matt av blotta tanken på att jag skulle lyfta någon av stenarna samtidigt far en galen önskan genom huvudet över hur skönt det vore att ta de där tunga skitiga stenarna och kasta upp på en container. Ja ni hör ju :) Eller som min mormor sa -huvudet pratar som det har förstånd till. Vet vet vet. Att allt tar sin tid och jag tröstar mig med tanken på hur stark jag är när året når sitt slut. När jag får ta i med kroppen, för den längtar också, men just nu är den upptagen med annat. Som min osteopat sa - den här kroppen är trött på behandlingar, den vill vara i fred nu och vi ska låta den vara till december. Så i oktobers gråhet och regn går jag framåt ett steg i taget. I gummistövlar. Barfota på min yogamatta. Men ändå framåt. Allt har verkligen sin tid säger jag till mitt blinda hjärta ♥ och längtar mig trött till december.

Som Simson fast tvärtom

Jag har tänkt på det här med hår. När jag var ung hade jag långt hår. Låååångt. Varje gång jag gick till frisören så våndades jag, jag ville inte klippa mer än en centimeter. Och kanske var det skönt att inte allt fanns som finns idag av hårförlängningar och löshår. Inte för att jag behövde det men det var som håret inte kunde bli tillräckligt långt eller tjockt. För oss i vårt lilla tonårsgäng, men även runtom, det var inne och har alltid varit det känns det som. Som om vi var vårt hår och där vi kunde gömma oss.
   Jag har funderat på de som döljer sitt hår, de som har sjal av olika anledningar. Att håret är viktigt att dölja, en symbol för ens kvinnlighet och sensualism, jag vet inte. Läste en fantastisk intressant bok om slöjan och hur enormt olika syn man har på den i de länder där många kvinnor, ibland alla, bär sjal. Politics of the veil. Den gav mig en glimt av något jag inte vet något om egentligen och även hur mångfacetterat det hela är.
   Men det jag egentligen är intresserad av är håret. För det här långa håret jag vårdat så ömt har jag faktiskt sedan klippt av när jag stått vid viktigare ställen i mitt liv. Jag är som Simson fast tvärtom, han blev svag när han klippte av det, jag blir stark. Första gången jag pluggade på högskolan så hade jag hår långt ner på ryggen och plötsligt kände jag att jag behövde frigöra mig från håret. Jag klippte det kort. Och ni kan inte ana så många kommentarer jag fick. Om att jag vågade osv. Men det växer ju ut igen! Och sedan dess har jag haft alla möjliga längder. När jag födde mitt första barn så klippte jag av mig håret igen, det blev som en stark önskan av att släppa något för att något alldeles nytt var på väg. När jag tänker tillbaka på det så har jag faktiskt alltid klippt av det ganska mycket när jag stått inför något nytt. Jag vet inte om det bara är jag som fungerar så men jag tror inte det.
   Efter yogakurserna i september fick jag plötsligt samma känsla. Jag måste klippa mig. Ta bort det som hänger. Så nu är jag korthårigare än någonsin, nästan lite läskigt men samtidigt så oerhört befriande. När jag hade långt hår sa jag jämt att det var så enkelt, bara att sätta upp, men det är tio gånger enklare att ha kort om man bara ser på det från en aspekt. Vi är ju inte vårt hår men samtidigt visar vårt hår något om oss, det är en stark del av vår utseendestyrda värld. Men när jag klipper av det så frigör jag mig lite grann. Och självklart är jag som alla andra intresserad av hur jag ser ut, men jag vill inte att det ska styra mig på något sätt. Är du bekväm med ditt hår?

Naket och avskalat

Lite mera naken. Lite mer utrymme inombords. På något vis hänger årstiden tätt ihop med det jag känner i min yoga just nu. Jag tittar ut och se att kastanjen nästan är helt kal, alla löv har fallit under frostnatten och den står där - ja just, naken. I yogan genomgår jag något som jag helt enkelt inte kan sätta ord på. Det är som jag klivit ned ett steg inuti, något som djupnat samtidigt som det är mer avskalat än någonsin. Varje rörelse är förknippad med val. Mina val. Och det är där jag rent mentalt möter det jag själv öppnade lite mer på senaste yogakurserna. Mina septemberkurser som utmynnade i space, rymd i mig själv. En slags tomhet. Samtidigt är det förknippat med mina val. Vilka val har jag gjort i mitt liv, vilka val vill jag göra. Varför gör jag mina val? Det kan låta strängt men är mer av att renodla sitt inre. Att våga titta på det liv jag har och varför jag valt det jag gjort. Och jag är ganska säker där, i mina val, jag vet varför. Speciellt i bakspegeln är det lätt att se mönstret och valen som tätt sammanslingrade. Men inget av ånger. Mer av att se. Och det förutsätter också att jag ställer frågorna till mig själv då och då -  mina livsval, min yoga, mitt val av lärare. Och det konfirmeras i mig - i morgonens yogastund är allt glasklart på ett ickeverbalt sätt. Och jag låter det hela glida runt i processer inombords för att det inte heller går att göra på något annat sätt. Jag tittar noga på vad det är jag har. Allt från materiella saker till andra icke-materiella och jag vet att jag inte vet var det slutar. Vart vägen tar mig. Det är som det ska. Vem kan överblicka framtiden eller ens försöka kontrollera den? Inget jag önskar.
   Men jag tänker mycket. Ibland för mycket. När huvudvärken finns där redan när jag vaknar så vet jag att huvudet också måste få vila. I yogan blir det lugnt i tankarna, jag är i det jag gör och inget annat. Sedan är jag någon annanstans. Jag fokuserar i att göra allt jag gör med en medvetenhet jag vet att jag faktiskt äger idag. Räfsar löven. Sätter igång en tvättmaskin. Går på promenad. Är i kroppen hela tiden och det är bra. Det nakna inuti måste inte belamras med nya planer, nya idéer så som jag tidigare fungerat. Det kan få vara tomt. Min ödslighetskänsla kan få finnas. Att låta det vara som ett vitt oskrivet ark, ett svalt sinne som i väntan på något helt enkelt väntar. Jag vet inte om det låter begripligt för dig men jag är i en slags trappa och jag kan bara ta mig vidare med de viktiga verktygen jag har - min andning och mina tankar. Yogan som ett grundmurat fäste att stå på. Grå lördag och det är skönt. Att stanna i varje ögonblick, medveten närvaro.

Emma Balnaves fantastiska avskalade närvaro i Talasamspotitham får vara ett modigt försök att illustrera min känsla. Fotograf Dan Lindberg

Underbara killar

Många gånger i mitt liv har musiken varit min brygga, min trampolin till glädjen. Från det att jag var tonåring har den också varit en tröst, ett sätt att hitta gemenskap. Någon annan tänker som jag och kan uttrycka det så vi delar något. Ja ni vet. Mando Diao är gruppen som jag tycker sticker ut. Inte bara musikaliskt utan hur de uttrycker sig i intervjuer. Såg dem i morse på morgon-tv och jag njuter av hela konversationen. Och låten. Nya soundet till skid-VM som går av stapeln i Falun 2015. Här får du ett smakprov
http://www.youtube.com/watch?v=goqj-UM1TzI
De sjunger alltså Love last forever i en låt som skall spelas i sportsammanhang. Det är underbart. Det enda som är viktigt egentligen som Gustaf Norén uttrycker det. Han sa också att sport innehåller så mycket sorg, det är bara en som är glad. Att låta det få plats, känslan som man får efter en tävling. För de här Borlängekillarna är närheten till naturen det centrala i skidåkningen. Och gemenskapen med andra. Skönt, det är vad det är. Och något som jag blev glad över direkt och som färgat min dag. Nog är de underbara?

Min hälsa

Bekräftelse. Hur ofta känner vi inte att vi behöver det? På allt möjligt av det vi gör. När jag har rest till Indien så har de flesta jag pratat med sagt - Men att du vågar! Att du törs låta dem behandla dig. Vad det betyder egentligen vet jag inte, för nog kan man behandla människor i alla delar av världen på olika sätt. Kanske är det det okända som skrämmer, vad vet jag. Jag vet ju att det har fungerat för mig och för andra i min familj och för vänner jag lärt känna i Indien. Ibland känns det ändå skönt med någon slags bekräftelse på det man gör. Jag träffade min osteopat innan jag åkte i somras och idag träffade jag honom igen.
   När han undersöker mig så utbrister han -så bra att du åkte för det är en stor förbättring i din rygg. Jag har som ni vet haft fem diskbråck, i nacken, två i bröstryggen och två i slutet på ryggraden, vilket i princip ger en svaghet i hela ryggen. Och det har skapat mönster i min kropp, vridningar åt olika håll och kompensationer för detta. Ja ni vet. Jag är så van att ha lite ont här och där att jag ibland inte förstått att det inte är riktigt bra. men just det här i bröstbenet var lite läskigt tyckte jag, skrev om det här. Han undersöker mig och berättar om bröstbenets svidande som hänger ihop med det som finns i min nacke och skuldra. Och det är lugnande. Logiskt. Det är skönt att höra från någon som jag litar på.
   Och jag använder inte bara alternativa metoder men det är oftast där jag får svar. Ringde min vårdcentral till att börja med där jag pratade med en sköterska som helst ville få mig till att säga att jag också hade ont i revbenen, vilket jag inte har, för annars fanns det inget "namn" på det jag kände. Hon frågade mig flera gånger tills det kändes som en sketch. Vad är det som pågår i den svenska sjukvården ibland? Det är som ett lotteri, man får hoppas på att få prata med någon som hör vad man säger. Så simpelt egentligen.
   Det finns så många som arbetar med hälsa och som pluggat länge inom den så kallade alternativa vården som till exempel osteopaten. Men även vår TCM läkare och där har vi fått all hjälp i vår familj för olika sjukdomar eller problem. Eller massörer och zonterapeuter. Listan kan göras lång. Sedan måste man ändå lita till sitt eget förnuft ibland, självklart. Men jag har verkligen letat mig fram. Och blivit mer och mer noga med vem jag låter röra min kropp.
   Och han är så klok, säger precis som min yogalärare Z sa, låt Indienbehandlingarna arbeta klart i din kropp innan du påbörjar ny yoga eller korrigering. Kanske ända fram till jul, bokar nästa tid två månader framåt. Det är skönt, samstämmiga tankar om min kropp och välmåendet från olika kompetenser. Så hittar jag min bekräftelse på det jag söker när jag vill optimera min hälsa. Hur gör du?

Ögonblick av välsignelse

Vaknar utan att känna mig helt överkörd. Det är skönt att inte vara sådär överdrivet trött även om det finns där i mig fortfarande. När jag knäböjer i min morgonyoga känner jag hur gärna jag vill göra ett långt yogapass fast jag vet att jag inte orkar. Så nej. Jag gör det inte. Men jag gör lite. Lite mer än det som varit under veckan som gått. Hör regnet fullkomligt ösa ner och det gör mig fri och glad på ett stillsamt vis. Tar på mig regnkläder och stövlar. Går min runda och känner hur skönt det är att leva. Ögonblick av varm luft, gula löv och försiktig glädje. Regnet häller ner och allt känns fint. Jag är på rätt väg. Jag har bestämt mig totalt och inuti att mina problem av olika slag i min kropp ska lösas. Det är dags nu. Dags att lämna det som gjort ont, irriterat, skavt och gjort mig ledsen. Det som kommer till mig ska jag ta mig igenom och lämna. Jag vill vidare. Genuint och äkta känner jag det för första gången på väldigt länge. Att jag kan.
   När man tänker på mönster man har i sin personlighet, i sitt liv, saker man gör utifrån känslomässiga preferenser, det där som vi alla skapar i våra egna liv, så vet jag att de kan förändras. Men inte förrän man upptäckt dem och gjort klart dem. Man måste se dem, veta att man har dem, innan de kan ändras. Förstås. Ja, ni vet säkert vad jag menar? Jag tror att det är precis samma sak med kroppen. Det som hindrar och skaver, min högra sida som fått mig att gå så många varv på olika vis i min yoga och mitt liv - på något vis känner jag plötsligt att jag är klar med att ha den som min problemsida. Jag kan inte förklara det mer än som en förvissning. En känsla av att det är dags. Ja jag har haft år av att stanna i det som smärtat, sen gjort mig fri och så har det gjort ont igen osv. Som en cykel, en evighetsprocess som irriterat mig. Gjort mig urförbannad. Men även löjligt lycklig. Glad bortom tanken. Och så har det rullat runt igen. Men nu. Nu vill jag på ett äkta och sant vis gå vidare. Vad det än betyder. Rädslan för det okända, det vi inte känner till, kan hindra så mycket tror jag. Med pannan i golvet vet jag att jag går vidare. Jag ska inte hindra mig själv längre. Helt enkelt. Envisheten vänds framåt. På ett oväntat vis vet jag också att allt har sin tid. Att inget är förlorat. Men något har vunnits.  På promenaden är regnet min vän. Jag kan. Och om jag kan. Då kan du. Simple as that.

Min lilla topplista

Apropå mat och vad vi stoppar i oss i inspiration och glädje. Här kommer mitt bidrag. Jag har kommit fram till vad jag absolut mår bäst på och vad som är viktigast i min matlagning och vad jag faktiskt äter. Detta är min lilla topplista och som hänger ihop med vad just jag mår bra på men även vad man lär ut inom ayurveda ochTCM (Traditional Chinese Medicine).

1. Ekologiska råvaror
2. Energikällan du tillagar din mat på. Allra bäst är öppen eld, gasspis kommer som nummer två och det är vad vi använder. Sedan kommer elektrisk energi. Mikrad mat äter jag inte, jag tror den saknar näring.
3. Lagad mat. Jag äter inte rå mat. Eller raw food som vi älskar att säga på svenska :)

Ekologiska råvaror, ingen är väl emot det? Alla är väl för en bra produktion utan gifter. Och det gäller också kött, att vara för djurens rätt till att beta ute och inte odla upp stora arealer som sedan ska bli djurfoder, det är en så skev idé att jag stannar där. Helst äter jag vilt, som älgkött, om jag ska äta kött.

Energikällan är enligt vår TCM-läkare det primära egentligen. Vilken energi du använder för att tillaga din mat. Och det är lite uppkäftigt kan man tycka, för det ställer ju allt i en annan dagar. Framför allt så ställer det hela den här rå-mat-idén helt åt sidan.

Lagad mat. Jag mår bäst på mat som är fuktig, som soppa eller långkok. Detta för att jag är "torr" inombords och alltid måste tänka på det. Mycket eld, pitta inom mig och den andra elden, livselden, agnin, utarmas om vi inte tillagar vår mat. Urgammal kunskap inom ayurveda och även inom den kinesiska medicinen. En del vill dra det så långt att man inte äter något rått. Äter man sallad måste man äta med olja för att den kemiska balansen skall ändras. Äter man frukt, ska den helst kokas, som äpplemos till exempel. Och jag märker att jag inte ens mår bra på att äta en chiapudding, chiafrön utblandade i någon slags mjölk-, kokos- eller mandel eller havremjölk. Om det är kallt. Magen sväller. Men om jag kokar upp det så blir det skillnad. Det har tagit ett tag för mig att faktiskt inse det. Och jag kan överföra det till många andra saker jag äter. Inget kallt. Inget okokt. Inga mjölkprodukter förutom smör. Skönt att hitta rätt även om det går helt mot strömmen av till exempel yogavärlden och "hälsovärlden" idag, där många pratar om rå mat. Men det gäller inte för mig.

Tidvattensvågen

Tidvatten. Som en stor våg som sköljt över mig och där jag tumlat runt. Gjort mitt bästa för att flyta med. Inte sjunka. Inte ta fel på riktningen. Har ni badat i stora vågor? Ni vet de där som kan brotta ner en? Vågorna som har en enorm kraft och där man ibland är på väg ner i sanden fast man tror att man är på väg upp? När vi var  på semester i Australien 2001, hela familjen,  så badade vi i just den typen av vågor. Och de var så enormt kraftfulla. Man fick ha koll på sig själv och vilken riktning kroppen tog. Ibland var jag helt vilse faktiskt. Inga långa stunder, men då och då trodde jag att upp var ner och tvärtom.

   Ungefär där befinner jag mig. Jag har tumlat runt på flera olika nivåer i mig själv sedan mina yogakurser. Under kurserna. Och just nu är jag som en krabba som blev lämnad kvar där på stranden och som vill ta sig till havet igen. Men det är en bit dit. Helt enkelt.
   Det är som jag vill allt och ingenting. På samma gång. Och ändå känns det på något sätt tomt i mig. Nästan ödsligt. Som en öde strand tidigt på morgonen när tidvattnet är på väg in. När det vänt. Inget är riktigt på plats i mig just nu. Jag är inte ledsen men låg, som jag skrev i förra inlägget. Det är ett kliv. Jag vet det. Det är ett steg jag tar och det blir inte enklare. Utveckling kostar. Kräver något. Det finns ingen genväg. Och jag klagar inte. Nej. Men jag försöker samla ihop mig. Längtar efter yoga. Och ändå inte. Känner mig förströdd men samtidigt helt fokuserad. Det är en märklig paradox och ja, jag känner igen det, fast ändå inte helt. Något är annorlunda och jag kan inte säga exakt vad det är. Som om jag hade slängt av mig några slags skygglappar. För relationer. För skeenden. Eller som om en stor våg hade sköljt bort delar. Som om sandkornen tryckt sig in i mina kinder. Bilden blir grafiskt tydlig i mig själv under vissa ögonblick. Närvaron är total. Sedan är jag trött. Igen. Processer lever i sin egen cykel och jag väljer inte detta. Tror jag. Men det sker. Och det kraftfulla i hela den här vägen som yogan är, det går aldrig att föreställa sig innan, vad som skall ske. Hur det skall kännas. Det går ju inte ens att beskriva för sig själv. Med ord. Mera som en dialog i en känsla. Inuti.
   Ja det är natt. Och ja fullmånen, eller nästan fullmånen lyser upp den dimmiga trädgården. Jag är trött men ändå fundersam. Vill inte sova. Hungrig. Men vill inte äta. Dricker lite äppeljuice och inser att det inte ens går att överblicka, vart vågen ska bära. Är det någon som känner igen det jag försöker beskriva?

Bilden tog jag i Kovalam i Indien i somras, vågarna var helt enorma och det var få som vågade bada.

Trött och låg

Jag är så trött. Jag har ont i mitt bröstben. Vaknar av att det svider där. Känner det ibland i vissa rörelser i min yoga. Blir orolig utan anledning känns det som. Men jag måste göra något av oron. Längtar mig blå efter att vara pigg och utvilad. Det kommer väl framåt hösten när mörkret lägger sitt täcke över oss och vi fokuserar än mer inåt. Det är egentligen en skön tid för mig, återhämtning och vila. Inser hur mycket jag längtar framåt fast jag behöver vara i stunden. De här orden säger något om hur jag ser på min yoga, som en konst och det vackra som övermannar mig stundtals inombords. Men på utsidan är det stelt just nu och det är som det är. Stretar överallt. Ute är det varmt men grått och jag vet att allt ha sin tid. Ringer väl min vårdcentral fast det bär emot, känner aldrig att jag får hjälp där. Velar hit och dit, känner inte igen mig själv riktigt. Låg helt enkelt. 

Livet är ett sorgearbete. Den som inte inser det blir aldrig riktigt lycklig.

Vissa dagar är det mindre roligt. Vad man än gör. Helt enkelt. Livet är så. Upp och ner. För alla. För mig. För dig. Ibland händer saker utanför vår kontroll och sfär men som ändå påverkar oss ganska mycket. Utanför vår tankekraft. Jag är ingen olyckskorp eller domedagsprofet. Jag vet bara att allt vänder. Hela tiden. Mitt verktyg som fått mig att förhålla mig till det hela på ett mer balanserat sätt är yoga och meditation. Det vet ni. Att hitta balansen när det stormar, är krångligt eller helt enkelt bara lite motigt. Om inte jag visar hela mig, hur ska du då kunna visa hela dig?
   Jag har också skrivit några gånger om lagen om attraktion, som säger att det vi fokuserar på, det attraherar vi. Nja. Säger jag. Igen. För livet sker. Ibland oavsett vad vi tänker. Vad vi önskar. Jag hör på nyheterna att självmorden ökar bland unga vuxna i Sverige, i åldern 18-24 år, trots alla lyckoaffirmationer, trots alla dunkningar i ryggen och hejarop, trots alla självhjälpsböcker som säljer som smör i solsken. Kanske är det just det som gör att människor får ångest och känner någon slags skuld när de inte mår bra? Jag borde tänka mig glad och lycklig! Eller människor som helt enkelt utelämnar stora delar av sitt liv, för att inte verka misslyckade i kontakten med andra. Det är så svidande sorgligt. För om vi inte vågar berätta hur vi mår och har det när det är tungt, hur ska vi då få hjälp? Ibland behöver vi andra. Vi är ju trots allt här tillsammans.
   Läser en balanserad och bra artikel av Åsa Erlandsson med titeln Pessimist, javisst! (Du behövs också) Och det är naturligtvis lite provokativt i dessa lyckotider som vi lever i. Men också ganska befriande. Hon skriver om olika sorters pessimister, de som är realister och som ändå gör det bästa av sina situationer eller de som sätter sig på rumpan och säger -vad var det jag sa? För vi behöver naturligtvis det glada och kreativa. Men vi behöver också svärtan för att se ljuset i vår dualistiska värld, se att ingen människa är lycklig hela tiden (vad nu det är) och det är faktiskt som livet är. Upp och ner. Hit och dit. Stunder av sorg. Tider av glädje. Allt finns. Jag läser ett fantastiskt citat av Kristina Lugn: Livet är ett sorgearbete. Den som inte inser det blir aldrig riktigt lycklig. När man tränger in i de orden visar de åter hennes storhet i formuleringar.
   Som jag gillar satir och ironi. För att med de verktygen kommer man åt det gigantiska som kan tyckas övermäktigt för en liten människa. Och att vi vågar prata med varandra om att vi inte alltid är så lyckade, så stylade, så harmoniska, så balanserade och vackra. Jag tror inte att någon är det. OAVSETT vad de säger. För munnen vill gärna berätta om allt som man önskar. Så mycket att man nästan tror att man är frisk fast man kanske har en svår sjukdom, en skada eller vad det nu än handlar om. Jag kan ärligt säga att mina fem diskbråck har lärt mig mer om mitt liv, vad jag kan, hur jag kan kämpa och hitta glädjen och styrkan än någon självhjälpsbok. Eller när min mamma dog, då började min egen personliga utvecklingsresa. För vi har det i oss. Men även det andra. Det som gör oss låga ibland. Jag vill bejaka hela människan. Hela mig. Hela dig. Det är helt ok att förändringar tar tid. Att det gör ont ibland. Att det svider utan att vi kan härleda allt. Att ledsamhet övermannar mig precis som glädje. Båda lika välkomna. Egentligen. Idag är det en sådan dag då jag helst vill gömma mig under ett täcke.

Förvaltningens tid

Omslutande grå himmel. Kastanjen stolt med sin gula klänning. Grannen kör med sin traktor och gräver i diket längs vår väg. Kaminen dånar. Jag har tagit in vår trädgårds-buddha. Den är inte frosttålig. Jag har däremot klätt in vår buddha, som sitter på bänken längs vår yogaplats, med en liten liten ljusslinga. Mörker och ljus hör ihop eller hur? Och nu när det börjar bli mörkare så väljer jag att lyfta in lite mer ljus. Lite fler ställen där det får lysa. Jag känner det lite som att gå i mål just den här helgen, lite som att nu får jag vila. Under de senaste månaderna har jag rest väldigt mycket. Långt bort. Nära. Ayurveda. Jobbresor. Yogaresor med flyg och med bil. Och all planering runt. Ja ni vet ju hur mycket det kräver ibland. Och allt har jag valt. Faktiskt. Med sikte på att när oktober börjar då är jag hemma hos mig själv igen. Och nu är jag här. Nu kommer förvaltningens tid. Nu kommer kultiveringens tid. Av det jag fått. Av det som jobbar i kroppen fortfarande. Stundtals blir jag så trött att jag behöver lägga mig ner snabbt för att nästan somna på minuten. Det är sedan ayurvedan, det vet jag. Det kommer mer och mer sällan men förmodligen jobbar det några månader innan det vänder uppåt. Min träning kommer att vara ljuset när mörkret gör entré fullt ut i vårt land. Det är mitt mål med hösten.

Om inte jag - vem? Om inte nu - när?

Pulsen i halsen. Ska jag eller ska jag inte. Skriva om andra, stå upp för någon. Ja jag gör det. Men inte utan att det känns i mig. Inte utan att det känns som jag hänger ut hjärtat utanför bröstkorgen. Jag är inte tuff, jag är superkänslig. Men ändå.  Ändå driver min egen röst mig inuti mig, i att gå min väg. Ni vet, känslan av vad ska andra tänka? Tycka? Tyvärr har jag svårt att helt bortse från detta när jag skriver, när jag pratar. Brukar stärka mig med  Martin Luther Kings ord:

 You are not only responsible for what you say, but also for what you do not say. 

Jag vet nu att jag har människor som stöttar mig i hur jag tänker och agerar. Hur jag väljer. Det känns fint. En del kliver närmare, en del behåller ett avstånd. Väljer tystnad. Men alla ni som kommenterat, skickat mail och sms och pratat med mig - jag är så glad i er, så glad att ni öppnar munnen, eller sätter er vid tangenterna. För hur ska vi behålla respekten för oss själva om vi inte tar ansvar för att förhålla oss till det vi möter? Det går inte att gömma sig i någon slags personlighet, alla har lika stort ansvar, men sedan väljer vi självklart olika sätt att göra det på. Och ja, allt börjar med oss själva. Men det stannar ju inte där. Det fortsätter. När vi yogar så vidgar vi cirkeln av gemenskap, även om det sker i vår ensamhet. När vi står upp för en yogalärare som vi inte sett på fem år, då infinner sig friden. Att knyta handen i byxfickan eller kasta arga ögonkast, hur konstruktivt är det?
   Svärtan jag upplever kring yogan och dess kommersialisering, den får jag leva med. Men det betyder inte att jag stillatigande tar till mig allt som skrivs och görs i yogans namn. Om inte jag - vem? Om inte nu - när? Som Emma Watson så träffande beskrev sitt engagemang för feminism när hon pratade i FN. Och hon är känd i hela världen. Och den frågan är gigantisk. I hela världen. Jag blev så glad när jag även hörde hennes nervösa darr på rösten. Det är tufft för alla ibland att höja rösten.
   Men jag är också viktig. Du är också viktig. Vi behöver göra vår röst hörd när osanningar och annat ramlar runt. Vi kan inte gömma oss på vår yogamatta och säga att vi inte gillar konflikter. Vi måste stå upp för det vi tror på. Var vi än möter det, hur det än ser ut. Varför gör vi annars allt det här kring yoga, meditation och inre stillhet? Om vi inte ska använda oss av det även tillsammans med andra? Hur tänker du?