Ögonblick av välsignelse

Vaknar utan att känna mig helt överkörd. Det är skönt att inte vara sådär överdrivet trött även om det finns där i mig fortfarande. När jag knäböjer i min morgonyoga känner jag hur gärna jag vill göra ett långt yogapass fast jag vet att jag inte orkar. Så nej. Jag gör det inte. Men jag gör lite. Lite mer än det som varit under veckan som gått. Hör regnet fullkomligt ösa ner och det gör mig fri och glad på ett stillsamt vis. Tar på mig regnkläder och stövlar. Går min runda och känner hur skönt det är att leva. Ögonblick av varm luft, gula löv och försiktig glädje. Regnet häller ner och allt känns fint. Jag är på rätt väg. Jag har bestämt mig totalt och inuti att mina problem av olika slag i min kropp ska lösas. Det är dags nu. Dags att lämna det som gjort ont, irriterat, skavt och gjort mig ledsen. Det som kommer till mig ska jag ta mig igenom och lämna. Jag vill vidare. Genuint och äkta känner jag det för första gången på väldigt länge. Att jag kan.
   När man tänker på mönster man har i sin personlighet, i sitt liv, saker man gör utifrån känslomässiga preferenser, det där som vi alla skapar i våra egna liv, så vet jag att de kan förändras. Men inte förrän man upptäckt dem och gjort klart dem. Man måste se dem, veta att man har dem, innan de kan ändras. Förstås. Ja, ni vet säkert vad jag menar? Jag tror att det är precis samma sak med kroppen. Det som hindrar och skaver, min högra sida som fått mig att gå så många varv på olika vis i min yoga och mitt liv - på något vis känner jag plötsligt att jag är klar med att ha den som min problemsida. Jag kan inte förklara det mer än som en förvissning. En känsla av att det är dags. Ja jag har haft år av att stanna i det som smärtat, sen gjort mig fri och så har det gjort ont igen osv. Som en cykel, en evighetsprocess som irriterat mig. Gjort mig urförbannad. Men även löjligt lycklig. Glad bortom tanken. Och så har det rullat runt igen. Men nu. Nu vill jag på ett äkta och sant vis gå vidare. Vad det än betyder. Rädslan för det okända, det vi inte känner till, kan hindra så mycket tror jag. Med pannan i golvet vet jag att jag går vidare. Jag ska inte hindra mig själv längre. Helt enkelt. Envisheten vänds framåt. På ett oväntat vis vet jag också att allt har sin tid. Att inget är förlorat. Men något har vunnits.  På promenaden är regnet min vän. Jag kan. Och om jag kan. Då kan du. Simple as that.