Tidvattensvågen

Tidvatten. Som en stor våg som sköljt över mig och där jag tumlat runt. Gjort mitt bästa för att flyta med. Inte sjunka. Inte ta fel på riktningen. Har ni badat i stora vågor? Ni vet de där som kan brotta ner en? Vågorna som har en enorm kraft och där man ibland är på väg ner i sanden fast man tror att man är på väg upp? När vi var  på semester i Australien 2001, hela familjen,  så badade vi i just den typen av vågor. Och de var så enormt kraftfulla. Man fick ha koll på sig själv och vilken riktning kroppen tog. Ibland var jag helt vilse faktiskt. Inga långa stunder, men då och då trodde jag att upp var ner och tvärtom.

   Ungefär där befinner jag mig. Jag har tumlat runt på flera olika nivåer i mig själv sedan mina yogakurser. Under kurserna. Och just nu är jag som en krabba som blev lämnad kvar där på stranden och som vill ta sig till havet igen. Men det är en bit dit. Helt enkelt.
   Det är som jag vill allt och ingenting. På samma gång. Och ändå känns det på något sätt tomt i mig. Nästan ödsligt. Som en öde strand tidigt på morgonen när tidvattnet är på väg in. När det vänt. Inget är riktigt på plats i mig just nu. Jag är inte ledsen men låg, som jag skrev i förra inlägget. Det är ett kliv. Jag vet det. Det är ett steg jag tar och det blir inte enklare. Utveckling kostar. Kräver något. Det finns ingen genväg. Och jag klagar inte. Nej. Men jag försöker samla ihop mig. Längtar efter yoga. Och ändå inte. Känner mig förströdd men samtidigt helt fokuserad. Det är en märklig paradox och ja, jag känner igen det, fast ändå inte helt. Något är annorlunda och jag kan inte säga exakt vad det är. Som om jag hade slängt av mig några slags skygglappar. För relationer. För skeenden. Eller som om en stor våg hade sköljt bort delar. Som om sandkornen tryckt sig in i mina kinder. Bilden blir grafiskt tydlig i mig själv under vissa ögonblick. Närvaron är total. Sedan är jag trött. Igen. Processer lever i sin egen cykel och jag väljer inte detta. Tror jag. Men det sker. Och det kraftfulla i hela den här vägen som yogan är, det går aldrig att föreställa sig innan, vad som skall ske. Hur det skall kännas. Det går ju inte ens att beskriva för sig själv. Med ord. Mera som en dialog i en känsla. Inuti.
   Ja det är natt. Och ja fullmånen, eller nästan fullmånen lyser upp den dimmiga trädgården. Jag är trött men ändå fundersam. Vill inte sova. Hungrig. Men vill inte äta. Dricker lite äppeljuice och inser att det inte ens går att överblicka, vart vågen ska bära. Är det någon som känner igen det jag försöker beskriva?

Bilden tog jag i Kovalam i Indien i somras, vågarna var helt enorma och det var få som vågade bada.