Naket och avskalat

Lite mera naken. Lite mer utrymme inombords. På något vis hänger årstiden tätt ihop med det jag känner i min yoga just nu. Jag tittar ut och se att kastanjen nästan är helt kal, alla löv har fallit under frostnatten och den står där - ja just, naken. I yogan genomgår jag något som jag helt enkelt inte kan sätta ord på. Det är som jag klivit ned ett steg inuti, något som djupnat samtidigt som det är mer avskalat än någonsin. Varje rörelse är förknippad med val. Mina val. Och det är där jag rent mentalt möter det jag själv öppnade lite mer på senaste yogakurserna. Mina septemberkurser som utmynnade i space, rymd i mig själv. En slags tomhet. Samtidigt är det förknippat med mina val. Vilka val har jag gjort i mitt liv, vilka val vill jag göra. Varför gör jag mina val? Det kan låta strängt men är mer av att renodla sitt inre. Att våga titta på det liv jag har och varför jag valt det jag gjort. Och jag är ganska säker där, i mina val, jag vet varför. Speciellt i bakspegeln är det lätt att se mönstret och valen som tätt sammanslingrade. Men inget av ånger. Mer av att se. Och det förutsätter också att jag ställer frågorna till mig själv då och då -  mina livsval, min yoga, mitt val av lärare. Och det konfirmeras i mig - i morgonens yogastund är allt glasklart på ett ickeverbalt sätt. Och jag låter det hela glida runt i processer inombords för att det inte heller går att göra på något annat sätt. Jag tittar noga på vad det är jag har. Allt från materiella saker till andra icke-materiella och jag vet att jag inte vet var det slutar. Vart vägen tar mig. Det är som det ska. Vem kan överblicka framtiden eller ens försöka kontrollera den? Inget jag önskar.
   Men jag tänker mycket. Ibland för mycket. När huvudvärken finns där redan när jag vaknar så vet jag att huvudet också måste få vila. I yogan blir det lugnt i tankarna, jag är i det jag gör och inget annat. Sedan är jag någon annanstans. Jag fokuserar i att göra allt jag gör med en medvetenhet jag vet att jag faktiskt äger idag. Räfsar löven. Sätter igång en tvättmaskin. Går på promenad. Är i kroppen hela tiden och det är bra. Det nakna inuti måste inte belamras med nya planer, nya idéer så som jag tidigare fungerat. Det kan få vara tomt. Min ödslighetskänsla kan få finnas. Att låta det vara som ett vitt oskrivet ark, ett svalt sinne som i väntan på något helt enkelt väntar. Jag vet inte om det låter begripligt för dig men jag är i en slags trappa och jag kan bara ta mig vidare med de viktiga verktygen jag har - min andning och mina tankar. Yogan som ett grundmurat fäste att stå på. Grå lördag och det är skönt. Att stanna i varje ögonblick, medveten närvaro.

Emma Balnaves fantastiska avskalade närvaro i Talasamspotitham får vara ett modigt försök att illustrera min känsla. Fotograf Dan Lindberg