Som Simson fast tvärtom

Jag har tänkt på det här med hår. När jag var ung hade jag långt hår. Låååångt. Varje gång jag gick till frisören så våndades jag, jag ville inte klippa mer än en centimeter. Och kanske var det skönt att inte allt fanns som finns idag av hårförlängningar och löshår. Inte för att jag behövde det men det var som håret inte kunde bli tillräckligt långt eller tjockt. För oss i vårt lilla tonårsgäng, men även runtom, det var inne och har alltid varit det känns det som. Som om vi var vårt hår och där vi kunde gömma oss.
   Jag har funderat på de som döljer sitt hår, de som har sjal av olika anledningar. Att håret är viktigt att dölja, en symbol för ens kvinnlighet och sensualism, jag vet inte. Läste en fantastisk intressant bok om slöjan och hur enormt olika syn man har på den i de länder där många kvinnor, ibland alla, bär sjal. Politics of the veil. Den gav mig en glimt av något jag inte vet något om egentligen och även hur mångfacetterat det hela är.
   Men det jag egentligen är intresserad av är håret. För det här långa håret jag vårdat så ömt har jag faktiskt sedan klippt av när jag stått vid viktigare ställen i mitt liv. Jag är som Simson fast tvärtom, han blev svag när han klippte av det, jag blir stark. Första gången jag pluggade på högskolan så hade jag hår långt ner på ryggen och plötsligt kände jag att jag behövde frigöra mig från håret. Jag klippte det kort. Och ni kan inte ana så många kommentarer jag fick. Om att jag vågade osv. Men det växer ju ut igen! Och sedan dess har jag haft alla möjliga längder. När jag födde mitt första barn så klippte jag av mig håret igen, det blev som en stark önskan av att släppa något för att något alldeles nytt var på väg. När jag tänker tillbaka på det så har jag faktiskt alltid klippt av det ganska mycket när jag stått inför något nytt. Jag vet inte om det bara är jag som fungerar så men jag tror inte det.
   Efter yogakurserna i september fick jag plötsligt samma känsla. Jag måste klippa mig. Ta bort det som hänger. Så nu är jag korthårigare än någonsin, nästan lite läskigt men samtidigt så oerhört befriande. När jag hade långt hår sa jag jämt att det var så enkelt, bara att sätta upp, men det är tio gånger enklare att ha kort om man bara ser på det från en aspekt. Vi är ju inte vårt hår men samtidigt visar vårt hår något om oss, det är en stark del av vår utseendestyrda värld. Men när jag klipper av det så frigör jag mig lite grann. Och självklart är jag som alla andra intresserad av hur jag ser ut, men jag vill inte att det ska styra mig på något sätt. Är du bekväm med ditt hår?