Indian ninjas

När jag kommer på min första behandling klockan sex på morgonen så står de där. Vackra. Rakryggade. I sina ljus- och mörkblå saris och guldörhängen. Det svarta håret i en lång fläta på ryggen eller i en uppsättning. Den röda fläcken där pannan möter hårfästet, minnet från morgonens andlighet och bön. Bindin i pannan strax ovanför ögonbrynen.
   Alla kopparkittlar och bunkar redo. Oljan. På hörnhyllan brinner ett litet ljus framför bilden på ayurvedans fader. De ler och hälsar vänligt. Hjälper mig tillrätta. Deras händer som strukit över så många kroppar. Deras ögon som sett människor ha ont, bli hjälpta och hitta sitt välmående. Alla människor de mött här och skött om. Alla västerlänningar som passerar. Men också lokalbefolkningen.
   Två av de fem kvinnor som jobbar här utövar också fotmassagen. Då har de svarta t-tröjor och svarta byxor. Som ninjor. Men med en glittrande sjal över. Deras elegans går utöver. Den finns där bara. De tröstar och har ändå sina fötter djupt nere i vävnaderna. Klemar inte men ser när det är hårt. De sjunger sånger och sluter ögonen när behandlingen är över. Bugar lätt framför mig.
   När jobbet är klart efter halva dagen ungefär sätter de sig på sina motorcyklar, i all sin elegans och sedan kör de hem till nästa jobb. Familjen. Matlagning. Barnpassning och tvätt. De är moderna mitt i alla gamla könsroller. De frågar mig om min man gör någon hushållssyssla. När jag säger att han oftast lagar maten hemma så fnissar de, höjer på ögonbrynen och suckar lite längtansfullt.
   En av dem, är väldigt självständig. Hon har valt sin man själv. Hon har valt bort att skaffa barn! Bara det, det är ett tufft beslut här. Trots allt. Hon har studerat det hon utövar här, vill själv bestämma över sitt liv. Precis som jag vill. Som du vill.
   De här kvinnorna som vet mer om min kropp än jag själv nästan, de finns där. De stryker min panna när svetten rinner i små bäckar över hela mitt huvud under morgonens behandling. De viskar sinsemellan och skrattar högt när de ser mitt röda ansikte och håret på ända. De är som moderna ninjas. De flyter in och ut ur situationer. De är starka. De ger mig hopp. Även om vi på många sätt har kommit långt i Sverige, så kan jag i deras sätt se något annat, något som vi kanske tappat på vägen.
   De jobbar. Överallt. Men är ändå så närvarande i det de gör. Allas händer tar lite olika på kroppen, för de har olika temperament och personligheter. Jag har en favorit. Hon gör alltid det där lilla extra, klappar min kind när det gör ont, stryker alltid bort svetten precis när jag känner att den är på väg till mina ögon och strilar ned överallt, hittar småskråmor och myggbett som hon stryker extra på. Frågor om ett operationsärr. Hon SER mig. Min kropp. Men också mig. Åh vad jag är tacksam för dessa kvinnor. Kvinnor som för sin egen tillvaro framåt i sin vardag, i sitt jobb. Som är att ta hand om oss här. Indian ninjas.

Kött och kaffe del II

Jag äter vegetariskt här. Underbart god mat. Mycket smak. Kryddor. Lite starkt ibland, men ändå uthärdligt. Jag kan vara lite känslig om det är för starkt, min näsa rinner vid varje måltid för att det är starkt, men det är helt okay. Mycket chili och annat gott i. Jag är proppmätt efter varje måltid. Men hungrig efter två timmar igen. Vrålhungrig. Som det alltid blir när jag inte äter fett eller protein. Kött. Jag längtar efter kött. Mitt system klarar det, dr Vijay säger att jag kan äta vad som helst, den förbränningen har jag, förmodligen min pitta som tar hand om det. Men han förordar vegetarisk mat som bas. Och ja. Det är inget problem. Hemma kände jag i våras att jag inte vill äta kött. Men nu längtar jag efter det. Vi fick en slags gryta igår kväll som var som kalops. Fast utan kött förstås. Då längtade jag mer. Helt enkelt. Jag saknar också fett. Riktigt fett. Drömmer om en fröknäckemacka med smör på. Tjockt. Men för några veckor kan jag äta i princip vad som helst, jag tar sedan dit jag kommer.
   På sommaren är det extra härligt hemma med alla färska grönsaker. Men jag tror också på att äta det som odlas där man är eller bor. Här i Indien är det ris och mycket grönsaker för att det odlas här. Alla exotiska frukter finns på plats så att säga. Att transportera ris och soja över halva jordklotet för att vi hemma ska äta det, mja, jag är tveksam. Läser man hållbar utveckling så blir det svårt att få ihop det med den vegetariska livsstilen där vi bor. Det är inte försvarbart egentligen. Vi har inte det klimatet helt enkelt.
   Och att äta kött alla dagar i veckan är inget som jag tror är bra. Det är inte heller försvarbart. Men ibland. Eller fisk för den som gillar det. Eller både ock. När jag blir bjuden på mat så äter jag det jag erbjuds. Absolut. Vår TCM-läkare säger att man i huvudsak ska äta den kost man är uppväxt på, som i Sverige i mitt fall är kött, fisk och rotfrukter. Frukt och bär som växt i Sverige. Jag äter inte allt från min barndom, men en del av det. Men jag vill ha kött. Jag står för det. Vårt matsmältningssystem och våra tänder är faktiskt utformade för det.
   Sedan finns det moraliska och etiska tankar kring kött och djurhållning och det går jag inte in på här, har skrivit om det tidigare. Men det är lite spännande att vända blicken mot de som förordas, åt andra hållet. Till exempel när man börjar granska sojaodling, som skövlar stora delar av regnskogen. Soja är ingen produkt som lämpar sig för människor egentligen. Märkligt att den fått sådan hype. Kanske för att den är så neutral, smakar just ingenting och så smaksätter man konsistensen själv. Ett av våra barn var väldigt allergisk som liten. Mot en del grönsaker och frukter. Mot mjölkprodukter. Hon fick SojaSemp på recept, jag bakade på det och hon fick det som välling. Långt senare började jag läsa på. Jag önskar att jag hade gjort det tidigare men utan Internet i vardagen när hon var liten, var man inte lika flitig på att hämta fakta. I alla fall inte jag. Och det jag vet idag gör att jag aldrig äter soja. Hon var konstant förstoppad under de åren hon fick soja, nu vet jag varför. Stackars hennes lilla mage.
   Kaffe. Jag dricker en kopp eller två här. Jag blir varm av det. Väldigt varm. Det har jag aldrig tidigare märkt av. Eller också har jag inte varit uppmärksam på det. Dr Vijay, min yogalärare Zhander och vår TCM-läkare Chris pratar alla om att man kan dricka det i måttliga mängder. Så det är hos mig för att stanna. För måttlig, det är precis vad jag är nu.
   Kaffet och köttet stannar alltså hos mig. På en låg nivå. Jag är helt nöjd så. Längtar efter kött men njuter av den indiska vegetariska maten. Och fettet som jag saknar mest egentligen. Ghee. Smör. Avocado. Olja. Mums.

In på bara skelettet

Fjärilarna är enorma, men jag lyckas aldrig ta kort på någon. De fladdrar förbi och jag känner nästan vinddraget. De är magnifika. Regnskurar och het sol avlöser varandra. Det är drägligt väder för mig. På morgnarna någon störtskur, sedan varmt igen. På eftermiddagen kommer vinden. Så sval. Så befriande.
   Ligger på träbordet och får min hot oil treatment. Med massage. Det känns som min form, mina konturer blir suddiga i kanten. Samtidigt är jag VARM ända in till skelettet. Det är precis som alla mina benbitar i min kropp värms upp. Som om de sedan stannar i det uppvärmda stadiet. Jag kommer ut från behandlingen, knallröd i ansiktet, genomsvettig trots duschen med örter och håret spretar åt alla håll. De andra skrattar när de ser mig. Fyra gånger till ska jag ha den här behandlingen. Jag vet att jag kommer att sjunka djupare och djupare för varje gång. Det är behandling och detox på djup nivå.
   Tänker lite på olika detoxkurer. Där det oftast handlar om mage- och tarm. Där vi ska dricka juicer och andra drycker för att rena insidan. Men det här. Det är något mer. Det engagerar vävnader och ligament. Blod och andra vätskor. Det är detox in på bara existensen. Och det går inte att göra själv. Man behöver hjälp. Precis som med yogan ibland. Allt går inte att hitta själv. Därför är det så skönt att känna sig trygg med den som utför själva massagen och  med de som sköter oljan som oupphörligt hälls över hela mig utom mitt huvud. De har total koll på mig. De ser.
   Oljan som hälls över min kropp har kokat i 6 dagar. Sex dagar! Med olika örter och ingredienser. Köper man en liter här så är den dyr. Till en behandling går det åt 5 liter. Vilken rikedom för min kropp. Att all olja hälls på mig för att rena mina vävnader och mitt blod. För en del så syns gula eller vita stråk i oljan, det är toxiner som fälls ut från kroppen. Väntar på det. Just nu är jag varm fast himlen är vit och vinden sval. Dags att gå vidare nedåt.
  

DNA-spiralen

Mitt i natten drar tempelmässandet igång. Det är som ett slags samtal. Förvirrad vaknar jag av att jag tror att någon samtalar alldeles i närheten. Men det är en helig ceremoni för de själar som är i nästa dimension. En slags dialog, så mycket förstår jag av tonfallen. Vackert. Slumrar och tänker. Tänker de där tankarna när man upplever sig i samklang med allt. När hela systemet förstår det jag inte riktigt greppar annars. Glad. Men lite trött. Sitter en stund på balkongen innan behandlingen. En ekorre och två gröngula fåglar pickar på ett palmblad. Uppe på bladet verkar de hitta massor med mat. Hundarna är vakna på andra sidan floden och de har en pågående argumentation. Varje morgon.
   En djup stämsång flödar över hela trakten. Floden ligger som en grön ädelsten mellan palmerna. Allt det gröna har så många nyanser. Så många skiftningar. Grågrönt, gulgrönt, ljusgrönt. mörkgrönt och alla de andra nyanserna som inte har något namn. Igår eftermiddag satt vi på den långa bänken som var ny förra året. Bänken nära vattnet och som har alla papayaträd och bananträd nära sig. Blommor som i sin prakt ger mig välbehag. Försöker behålla alla mina synintryck och ta fram dem vid behov. Längre fram. Men just nu sitter jag bara och är. Vi pratar lite. Ser papayorna på hela trädstammen. En gigantisk fikus skuggar hela vår sittplats. Som ett paraply. Kråkorna kraxar för evigt och när solen flyttar sig gör vi det också. Till skuggan som känns som vår vän.

   Under morgonens behandling känner jag ett mjukt välbehag. Mina tankar hittar ett spår kring kropp, själ och sinne. Själen och medvetandet som lever för evigt. Som just nu är i den här kroppen som jag har just nu. Och jag vet att delarna är förenade för nu. Och att de påverkar varandra. Men sinnet står över kroppen. Det kan vara svårt att smälta. Det jag upplever har jag också delvis skapat. Skapat min egen tillvaro. Mina glädjeämnen och svårigheter. Det jag behövt hittills. Hela människotillståndet som vi alla har. Nu. Känner mig i samklang med mig själv. Ser min existens där allt samspelar som en stor DNA-spiral. Kvinnorna fnissar och frågar om jag somnat. Sover inte. Men är djupt nere i mig. Känns som jag kom hit för just detta. Möta smärtan. Gå igenom. Släppa taget. Se glädjen. Njuta välbehaget. Och hitta de där tankebanden som förenar det jag tror och  önskar. Leva utan förbehåll. Inget rätt eller fel. Bara vart hjärtat leder mig. Lyssna på den stundtals lilla rösten och ge den mer plats. Sluta värdera mig. Tacksamheten och vänligheten är mina guider. God morgon.

Vacker morgon

Vaknar före gryningen. Sitter på vår balkong och ser dagen sakta smyga fram. Vi är på landsbygden, även om den är befolkad så är grannens "gård" fylld med palmer och andra träd. Det är helt stilla. 05.30 börjar tempelsången och hönorna kacklar. Gör mina morgonbestyr och tassar nerför trappen i den turkosa hallen. Jag är fridfull. Somnar nästan under morgonens oljebehandling. De örtknyten de gnider med formar sig efter mina axlar, mina höfter, mina fotsulor och handflator. Jag känner hur de stryker bort det onda. Stressen. Otåligheten. Allt bara rinner bort. Smälter under deras händer.
   Jag känner också hur mycket jag tycker om min kropp. Jaja. Efter skönhetsidealen har jag inget rätt. Lite för stora bröst, lite för smala ben. Lite för rund mage. Men det är ju jag! Och jag gillar den kropp jag bor i. Här känner jag det ännu mer när jag ligger så gott som naken och tar emot omtanken, det fasta handlaget och all varm väldoftande olja. Jag är så privilegierad som kan vara här. Så många människor som inte har möjligheten eller pengarna. Jag har en stöttande man och familj. Och här har jag min dotter. Vi kan prata om allt som händer. Just idag bor glädjen och skönheten i mig. Och i dig. Vi behöver bara lätta lite på kraven och vara precis så vackra som vi är. Namasté.

Vändpunkt redan?

Hällregn under kvällen och natten. Som jag tycker om det. Det är varmt och det skrubbar rent. Som en vändpunkt. Ser alla vackra sommarbilder på FB och vet att många tycker att jag är konstig som åker till Indien på sommaren. När vi ändå har det varmt hemma! Men det är ju inte det som styr, utan min väg mot hälsa och helande. Samtidigt kan det kännas bakvänt, så jag förstår undringarna.

   Morgonen med hastande människor över gården. Tempelmusik. Vinden som känns som en befriare. Ligger på ett mörkt träbord och behandlingen består av olja som gnids in med örtknyten över hela kroppen. Det är mjukt. Det är smärtlindrande och helande örter som dras i bomullsknyten längs alla energikanaler. Sedan en helkroppsmassage och jag njuter. Faktiskt. Det är skönt och min kropp svarar otroligt snabbt på allt. Vilken skillnad mot tidigare vistelser här.
   Igår  kväll packade vi äntligen upp våra röriga resväskor. Tröttheten inte så stor längre. Det är en ny kock på stället och han lagar fantastisk mat. Att vara vegetarian med sådan mat är ingen svårighet. Det är gott. Lite starkt men inte för mycket, helt enkelt det som jag gillar bäst. Framför allt är det ekologiskt, närproducerat och alldeles färska grönsaker och kryddor.
   Läser och sjunker in i böckerna, småsover lite grann däremellan och allt vänder snabbare än jag hade räknat med. Vändpunkt när man inte förväntar sig det. Tack.

Tar emot och släpper taget

Sover oroligt. Vaknar vid midnatt och vrider mig i sängen. Kroppen är öm och jag vill bara sova. Men är orolig för behandlingen. Efter några timmar somnar jag med en tanke i huvudet. Jag har två verktyg - mitt andetag och mina tankar. Det är vad jag styr över. Tidig morgon vräker regnet ner och det är befriande. Det blir tyst överallt. Vinden far och rasslar i palmerna. Snart är solen framme igen och fåglarna ropar.
   Jag är beslutsam men ynklig när jag går till min behandling. Och någonstans djupt inne i mig tar jag beslutet att härda ut, att ta emot det jag får. Helt enkelt ta emot den helande behandling som jag faktiskt får. Utan förbehåll. Släppa taget om smärtan. Tror att vi ofta hållit fast vid det som gjort ont, utan att vi förstår det. Mentalt, själsligt eller kroppsligt. Smärta som smärta. Och vi är olika, vissa fasar för vissa smärtor mer än andra. Jag är inte tålig fysiskt, men dagens behandling är helt annorlunda än den jag fick igår. Igår gjorde precis allt ont, det var en ny upplevelse för mig. Idag i min morgon så andas jag djupt, hela tiden har jag greppet om mitt andetag. Andas ut varje gång fötterna är på ett nytt ställe som ömmar. Tänker mina tankar: Jag har valt det här själv. Jag är stark. Jag klarar av det. Jag tar emot. Jag släpper taget om vad det än är som gör ont. Om och om igen. Och jag vet att jag är på en plats där alla är välvilliga. Jag vet att jag omfattas av bönerna på morgonen, sången innan behandlingen som kvinnorna sjunger framför kroppen, där jag uppfattar ord som yogi, shiva, guru, ashtanga, vishnu och brahma. De bugar inför mig när de har masserat färdigt. Vijays otroliga kunskap och det han både gör och förmedlar. Han säger att i början när människor grät under fotmassagen så grät han också. Men någonstans insåg han att för att klara av det måste han våga göra det som gör ont för andra. Det är inte enkelt att vara honom. När jag påminner mig om vad själva fotmassagen betyder så är jag tillfreds över att allt jag tagit emot i min morgon och jag hoppas att jag verkligen släppt taget.

Vijay's Foot Therapy is a powerful full body massage which has an impact on all tissues within the body. The therapist performs the massage with their feet, reaching the deepest layers of the body. The session concludes with a hand massage of the head and face. The treatment is based on the Marma and Nadi System (system of energy points and pathways). It benefits the flexibility of the body, relaxes the muscles, removes body waste and blockages, supplies the cells with Prana (life energy) and balances the Doshas. Vijay's Foot Therapy prepares the body for the more medically specific treatments that follow.

Imorgon blir det en annan behandling och jag vilar mig igenom dagen i skuggan. Jag har tagit emot.

Kapitulation

När jag ligger naken på magen och kvinnornas fötter är långt nere i min inoljade kropp så far tankarna. Och det är lite skönt. För när jag inte tänker känner jag alldeles för väl vad det är som sker. Det jag känner idag är nytt, det gör ont ända ner i benen. I skelettet. Som om det inte fanns någon plats att fly till. Jag gråter så det skvalar. Jag kvider när dr V trycker på min vänstra skinka, långt in i ischiasnerven. Jag till och med ber honom sluta. Bönar och ber. Det är smärtsamt. Vitt och hårt. Och så lättar det. Han masserar min sköldkörtel, min högra sida vid nyckelbenen och armen som jag inte fått upp på ryggen är plötsligt ända upp.  Handen mot nacken. Men det är hårt när det hårda släpper. Han säger att om han inte skulle vara så tuff vid högerarmen så skulle den bli fast i sin låsning och inom ett par år skulle jag inte kunna röra den. Jag vet intuitivt att han har rätt.
  Vi pratar om ålder. I en ung kropp känns det inte på samma vis. Vi pratar om skador och blockeringar. Han är klok. Vijay vet vad han gör. När jag sitter upp och hans fötter löper längs min ryggrad så strilar tårarna men han sjunger. Sjunger inifrån sitt hjärta till mitt. Jag tänker att jag inte står ut och så är det över. Jag är öm i hela kroppen. Men jag vet att det gör mig gott. VET.
   Möter ett svullet ansikte i spegeln. Äter lite frukost. Dricker kaffe. Det känns starkt. En hackspett sitter i en kokospalm bredvid och skyarna far över himlen. Det blåser en skön vind och palmerna rasslar, stora träd med blommor som jag inte vet vad de heter, böjer sig åt olika håll. En elefant låter arg på andra sidan, hörde honom igår också. De som jobbar med dem brukar tvätta elefanterna i floden. Tempelsången är låg. Jag vet att smärtan är ett minne. Jag tänker inte hänge mig åt den. Men vet samtidigt att smärta och rädsla är oerhört nära sammanflätade. Imorgon är en annan dag. Idag har jag kapitulerat, gråtit, hostat upp skräp och lämnat det.

På väg

Varit på väg ganska länge. Klockan är nästan fem på morgonen och vi har köat för att få lämna våra olika små kort vi fyllt i efter att vi landat. Kortkontroll. Passkontroll. Säkerhetskontroll. Det är fullt med folk. När vi kliver ut från terminalbyggnaden i Trivandrum får jag känslan av att jag är en filmstjärna, hela entrén myllrar av människor som spanar och letar efter den de ska möta. Precis alla tittar noga på varje människa som kliver ut. Det känns overkligt, det kokar runtom mig i folkhavet. På ett energiskt sätt. Skyltar, rop och återseenden. Och där står han, vår chaufför.
   Vi kör genom en vaknande stad. I Indien är alltid människor på väg, vilket klockslag man än är uppe vid så är människor på väg. I grupp. Ensamma. Vandrande med kassar eller små knyten. Hundar som smiter runt och skräpet som eldas. Luften är varm +27 grader klockan fem, och det är fuktigt. Mitt hår får en slags volym och vågor jag aldrig har hemma. Till och med nu när det är kort. Det luktar lite rökigt som det gör på morgnarna här och jag känner mig fullkomligt hemma. På 10 år har jag varit här 7 gånger. Min del av Indien är Kerala och Goa. Men jag längtar efter att någon gång få resa till Varanasi och den östra sidan. Kanske norrut.
   Vi sover en stund, äter fruktsallad och dricker färsk ananasjuice, från frukter här på stället. Det smakar inte som frukten hemma. Den är inte besprutad. Den är GOD. Allt smakar mer här. Helt enkelt.
    Och så är det dags för behandlingen. Jag hade glömt. Glömt hur intensivt ont det kan göra när kvinnornas obevekliga fötter hittar djupt ner i mina vävnader. Sedan kommer doktor Vijay, han tar det hela till nästa nivå kan man säga. Han hittar allt direkt i kroppen, just nu är det min högra arm och skuldra. Masserar in i armhålan och det är precis så obehagligt som det låter. Just då. Efteråt är min arm mycket rörligare, kommer längre och ja, han vet ju precis vad han gör helt enkelt. Det är bara huvudet som går på högvarv. Allt jag hinner tänka. Allt jag försöker släppa. När någon är djupt nere i det som gör ont så är det just det som är det svåra. Att släppa. Inte spänna. Bara låta det ha sin gång. I min egen väg i att vara på väg så är det precis här jag ska vara nu. Inte skönt. Men det är så välgörande för hela mig. Allt har redan börjat.

Det är dags nu

Imorgon bitti börjar den långa resan till Indien. För tre år sedan var jag på Treatmenthouse för min första del i min pancha karma, min yogiska rening och behandling hos Vaidya Vijay. När jag reste hem var hans avskedsord att jag behövde komma tillbaka två gånger. Det var mycket i min kropp som inte var bra, alltifrån mina disker i ryggen till min förstorade sköldkörtel när jag kom dit. Då, kunde jag inte föreställa mig att jag skulle orka resa tillbaka. Men förra året i januari var jag och min man där och då var allt helt annorlunda. Från behandlingen till hur jag mådde inombords. Och imorgon reser jag med min dotter och jag kan inte vänta tills vi kommer dit. Till oasen i den lilla byn. Till floden som flyter nedanför lätt skuggad av bananträd och papayaträd. Få träffa alla som jobbar där och då framför allt min doktor Vijay. En glad och oerhört kunnig person. Enkel och djup. Ni vet, de där kloka människorna som har all erfarenhet och kunskap men som aldrig skyltar med den, den förmedlas ändå hela tiden. Och jag är så nyfiken på hur det ska bli. För även om jag varit där tidigare så är det platser inombords som är nya varje gång. Rent fysiskt. Rent själsligt. Och det går liksom inte att beskriva, allt går inte att sätta ord på. Gott så. Jag tar med mig datorn. Och jag kommer att skriva därifrån. Hur ofta vet jag inte, hoppas ni hänger med. Tills vi hörs önskar jag allt gott till er, sköna dagar och rörelser.

Jag är en vandrare

Jag älskar att promenera. Jag är en vandrare. Ingen löpare. Så skönt att landa i det i sig själv. Jag läser en spännande bok om träning just nu Träna för livet med undertiteln Hur du ökar din uthållighet, fettförbränning och livskvalitet av Philip Maffetone. Hans efternamn har givit namn åt en egen metod. Förordet är skrivet av Mark Allen, sexfaldig vinnare av VM i Ironman Triathlon. Det är tungt. Maffetone skiljer distinkt på hälsa och kondition. Den där lilla skillnaden som många verkar hoppa över. Som exempel tar han upp dessa  maratonlöpare som har konditionen att springa långt, men inte hälsan. För det är inte samma. Men som vi lätt förväxlar det. Det förklarar också alla dessa kollapser man kan se under långa lopp. Folk som helt enkelt springer sönder sig. På olika sätt. Och ni som löptränar, jag är inte ute efter er, jag känner att jag måste skriva det. Men det jag är ute efter är hälsosam träning. Att det inte behöver vara så hårt och tufft. Att man blir stark på en mängd olika sätt. Min styrka ligger i yogan, helt klart. Fysiskt, mentalt och själsligt. Men jag vill röra på mig vardagsmässigt. Och vara ute. Och att gå, det är också meditativt. Det måste inte gå fort. Det är så mycket i resten av min tillvaro som är snabbt många gånger. Att gå är rätt takt för mig helt enkelt.


Hans rekommendation är långpromenader. Vill man träna mer går man längre och fler gånger i veckan. Men för en vanlig människa som inte tränar inför något specifikt är långpromenader, dvs aerobisk träning optimalt. Han delar in träningen i anaerobisk respektive aerobisk. Och det hörs på namnet var skillnaden ligger. Han är så sansad och balanserad och med en bakgrund som utövare av komplementär idrottsmedicin och kiropraktik i mer än 25 år och bred bakgrund inom biokemi och idrottsfysiologi har han bidragit till en metod som går att använda på nybörjare upp till elitnivå.  Och självklart kan man börja jogga och springa när man är i fas, i hälsosam träning.
  
Men för mig som närmar mig 60 och där jag vill ut och samtidigt få lite kondition så är promenader det optimala. Det skonsamma sättet att förflytta sig. Jag hinner med. Jag skulle kunna gå lika långt igen när jag kommer hem, det är också ett av Maffetones mantra, du ska orka göra om allt igen när du är klar. Jag har promenerat de här senaste två veckorna, en timme om dagen och jag njuter. Fullt ut. Börjar längta till fjällen, för länge sedan innan barnen gjorde vi många fjällvandringar. Sov i små stugor. Men med barnen blev det kortare varianter och sedan försvann vandringarna. Men promenaderna är min kopp te helt enkelt. Så skönt att läsa den boken. Älskar att få teori bakom mitt välbefinnande helt enkelt.

Som en bortglömd vän

När min yogaundervisning tog sitt sommaruppehåll vände jag blicken mot mig själv helt och fullt. Och jag har yogat två gånger om dagen, enträget med de rörelser och asanas jag har. Jag har också lagt till min sound sadhana, som jag inte gör samtidigt, men med en liten paus däremellan. Yogan känns ny men är så välbekant, det är som en bortglömd vän nästintill. Jag har haft mitt fokus på mycket annat, på andra och jag har längtat till min egna träning. Men jag är trött. Kroppen är stel. Nästan ovillig. Just nu är det sinnet som vill yoga mer än kroppen. Så jag tar det varsamt. Lite ovant är det också att sova lite längre som jag gjort sista veckan sedan jag började min semester. Det är som hela systemet är inställt på andra klockslag. Jag har vaknat vid 5 men somnat om. Varit för trött och det har helt enkelt varit ljuvligt att just få somna om, även om jag kan bli lite seg när jag vaknar några timmar senare. Det är ändå inte sent, men inte riktigt mina tider. Och samtidigt är det underbart att få slippa vara styrd av klockan.
   I morse var andetaget med mig fullt ut. Djupt och nästintill ljudlöst, som ett dovt muller vid halsgropen och det känns som min uddiyana bandha kan vara indragen hur länge som helst. Älskar det tillståndet. Men kroppen är en annan historia. Jag vet faktiskt inte när jag var så stel senast. Det är mycket som har ett motstånd. Ingen ledsamhet, ingen irritation. Bara stelt.

   Det regnar och blåser om vartannat och det är kravlöst, skönt väder. Vi tar en lång kvällspromenad. Går ner genom skogen till sjön och känner på vattnet. Ljummet. Silkeslent. Vi har inga badkläder eller handdukar men vad gör det? Vi badar ändå. Och att simma naken är så fritt på något vis. Vi hör röster från bryggor längre bort men på vår lilla brygga är det bara vi. Det kommer en starkare vind som böjer alla näckrosbladen åt ett håll, har aldrig sett det tidigare. Över sjön jagar två tärnor varandra och en svan syns längre bort mot säteriet. Och jag älskar den platsen. Jag älskar att känna sjövattnets lenhet omsluta mig. Sakta torkar vi på bryggan. Kan inte låta bli att göra en solhälsning mitt i min nakenhet, trots att solen är gömd bakom jagande moln. Kommer plötsligt ihåg en lång sittande serie av hand- och armrörelser som jag gjort för länge sen; budaka mudra. Jag vet inte om jag kommer ihåg allt för plötsligt börjar jag tänka på vad som kommer efter vad och då är jag förlorad. Saknar plötsligt de rörelserna. Som en bortglömd vän.
   Vi går sakta hemåt. Det är ljust. Vi är lediga och det börjar sjunka in i oss. Första veckan har jag varit så trött, så trött. Jag är det fortfarande men det är också skönt att ta emot det trötta i sig, låta det få ebba ut. Allt får plats.

Fick ett mail (igen)

Jag fick ett mail i morse som fick mig att gråta lite, kände hårstråna på mina armar resa sig i givakt. Alla mina tvivel, alla mina svårigheter och trassel som jag tog mig igenom när jag bestämde mig för att löpa linan ut och ge ut boken, var värt det när jag får ord och tankar på det här sättet från någon som läst. Jag delar det i mailet som inte går att härleda till vem som skrivit det, det är ingen som synts i bloggen någonsin. Men ändå. Och jag vet att den här stundtals ensamma, vingliga stigen är rätt för mig. Jag vet att vi delar mer än vad som skiljer oss åt. Oavsett stil. Y O  G A
 
Annika, Jag har läst din bok. Tack! Vi möter oss själva och våra liv utifrån olika yogatraditioner du och jag men jag kände igen så mycket av det du beskrev. Hörde min egen röst, det inre samtal jag fört med mig själv, de ord jag använt då jag försökt beskriva mina upplevelser för andra. Dina ord blev som en "vän" som bekräftar att det jag upplevt/upplever i och med yogan är "på riktigt", äkta, och att det faktiskt sker och inte är ett tecken på att jag blivit "knäpp". Yogan som leder oss in i och igenom det vi behöver och att vägarna till läkning kommer till oss på olika sätt. För mig blev en plötslig förlust i kombination med daglig yoga ett omvälvande reningsbad; det var som att livet sprutade mig ren på insidan, och i alla själsliga vrår med en högtryckstvätt och det svåra i förlusten fann jag plötsligt vara en gåva. I ditt avsnitt "Feng shui i själen" satte du med dina ord ord på en av mina upplevelser. Annika - tack för att du satt ord på din resa och delat med dig, tack för det fina samtalet. Jag böjer mig. Sat Nam!

Och jag böjer mig för att ni läser, för att ni skriver till mig, här men också alla dessa mail och sms som jag får. Mest av allt böjer jag mig för själva yogan. Ha en alldeles underbar varm sommarhelg!

Sommar. På riktigt.

Det är sommar. Riktig sommar. Jag är ingen som suktar efter värmen men den här djupa grönskan, blommorna som avlöser sin blomning längre in i sommaren och de ljusa, varma nätterna - de är något vi alla behöver tror jag. Vi åker på små utflykter, vindlande vägar mitt i böndernas bråda tid. Linfälten blommar i den perfekta ljusblå nyansen som jag älskar. Rapsfälten i den gula nyansen som känns som den vore ditmålad. Små röda hus, stora röda hus och vägen snirklar i gamla alléer och förbi stora
lador. Jag har växt upp i ett gult tegelhus, tre våningar högt i en trång lägenhet och jag har aldrig haft några rötter i de röda husen med snickarglädje. Inte förrän vi köpte vårt lilla sommarhus för 25 år sedan. Och ändå känns rötterna i mig som om jag hade tillbringat alla mina sommarlov på en höskulle eller metandes vid en träbrygga i en liten sjö. Som om jag alltid hade tältat i en trädgård och rott en gammal eka. Ja jag har gjort de där sakerna, någon enstaka gång hemma hos en bästa vän. Men det är inte mina minnen egentlig mening och ändå finns rötterna där. Är det Astrid Lindgrens Bullerby som för alltid hägrat i mig? Jag vet inte. Men hjärtat svämmar över av det här landskapet.
    Vi badar i en liten sjö med ljmmet mörkt vatten. Jag trivs. Vi dricker starkt kaffe i solen och går genom skogen till ett smultronställe. Det är lagom med folk på badplatsen. Min förläggare ringer och berättar att filen till e-boken är klar att laddas upp. Nu tar det några veckor där någon i Indien ska arbeta med filen tills den är färdig konverterad. Spännande är bara förnamnet! Har mailat med en del översättare, fått några provöversättningar men än har jag inte hittat rätt. Jag letar vidare. Jag njuter av sommaren. Vi tänder grillen framåt kvällen, jag har en sval  långklänning och jag njuter av ledigheten.

Under sorgen väntar glädjen

Mitt i sommarvärmen händer svåra saker också. En god väns pappa dog igår. Och jag läser i tråden på FB hur alla skickar sin värme, kramar och omtankar. Men också de här som skriver saker som att sorgen går aldrig över, du får lära dig leva med den här smärtan och så vidare. Och jag blir ännu mer sorgsen. Förlusten av den man mist går att läka, relationen behöver helas. Sorg och glädje, två stora pusselbitar. För under sorgen vilar glädjen. Och sorg precis som glädje är delar av livet. Sorg är en känslomässig reaktion på en känslomässig förlust. Punkt. Och den går att läka. Det där öppna såret som man aldrig tror ska läka mer än med en tunn hinna som när som helst kan brista igen och visa upp det svåra som man inte vill möta igen, inte gå ner sig i ledsamheten. Man kan inte hela ett hjärta med hjärnan, det säger sig självt. Man kan få lindring i att prata, samtala i terapi. Men den läkning vi vill åt den kräver en känslomässig metod, för det är en känslomässig förlust. Hjärtat behöver läkning. Jag har kurser i sorgbearbetning. Jag har själv helat mina relationer som blivit skadade av död, olyckor och missbruk. Tro mig, det fungerar. Förlusten kan bestå av vad som helst, det är intensiteten i relationen som avgör hur din sorg ser ut. Det du känner om du skiljer dig, om någon närstående dör, om barnen flyttar hemifrån, om du förlorar jobbet, blir svårt sjuk. Listan är lång på alla de förluster som vi råkar ut för i livet. Och ju längre vi lever, ju troligare är det att sorgliga saker också händer. Din relation till den du mist är unik. Men metoden är gemensam. Det handlar absolut inte om att någon ska glömmas, tvärtom, det handlar om att få minnas precis det som var, men hela det som eventuellt finns kvar och skaver.  Och nej, alla behöver inte gå på läkande samtal, en del bearbetar sin sorg med andra och det blir ett avslut. På sorgen. Medan andra nästan gör det till en livsstil att sörja, att aldrig få bli riktigt glad igen. Det värker i mig när jag träffar på det. Den äldsta som jag träffat var 75 år och hon sörjde en hund. De första gångerna vi träffades kunde hon nästan inte prata för att gråten tog över men blev nästan mot sin vilja glad igen, nu möter jag henne ibland med hennes nya hund och hon är så glad i att hon gick på samtalen, läste boken och gjorde sitt läkningsarbete. Och vågade skaffa en hund igen. Och du som läser som har olösta sorger, låt dem inte hindra dig att leva fullt ut. Ta bort den grå hinnan som täcker det andra. För om du inte bearbetar så får du inte heller full tillgång till dig själv och all glädje som också finns där. Var rädd om dig, ta hand om dina förluster och släpp fram glädjen där under!

www.stillastund.se

Att träffa en pirat och njuta av hudhållssysslor

Myggorna sitter på rad i taket när jag vaknar. Det är varmt. Kliver upp i sakta mak. Dricker mitt citronvatten. Gör min yoga på verandan i skuggan och hör grannarna köra någon slags workout på sitt trädäck. Jag är ledig. För första gången på väldigt länge. Jag har semester. Skrapade ihop några dagar till och startade ledigheten nästan en hel vecka tidigare. Det var nödvändigt. Det gick fint med jobbet, det är lågsäsong där nu.
   Igår körde jag några timmar och träffade en av mina favoritbloggare. Har följt varandra några år och ja, vi känner varandra på ett sätt. Allt var sådär självklart när vi promenerade ner till stan. Drack kaffe i skuggan. Satt vid vattnet. Åt lunch och pratade. Det är så fantastiskt det här med bloggvärlden, att jag hittat till alla de här människorna, och de till mig. Det svämmar över i mig när jag ser hennes kloka bruna ögon tankfullt reflektera över något jag sagt. Hennes styrka finns där så självklart i hela henne. Allt det som gör att jag tycker om henne. Tycker om hennes reflektioner och framför allt hennes bilder. Inga telefonbilder. Bilder tagna med film. Ja det är nästintill exotiskt. Jag såg mer av henne igår. Och det gjorde mig väldigt glad.
   Idag är jag lite seg. Värme och jag är inte helt kompatibla, men jag klagar ingenstans. Vet att vi behöver det. Hela landet lugnar ner sig och andas ut. Tänk att solen lyser idag också! Jag är kanske lite udda men jag gillar att fixa här hemma när solen lyser. Vattnar mitt citronträd och håller tummarna att blommorna slår ut och ger citroner så småningom. Bakar bröd. Älskar Lottas fröknäcke. Tvättar allt från våra sängar, madrassöverdrag, kuddar, täcken och sängkläder. För när det är så här varmt kan allt hängas ute, det går snabbt och jag älskar rent. Ibland tänker jag att vi helst vill göra ingenting när vi är lediga. Men jag gillar att fixa. Då och då.
   Ligger en halvtimme i solen och det räcker. Läser i skuggan och plockar av vinbären som plötsligt är mogna. De står i halvskugga och jag känner mig rik. För att jag får göra vad jag vill så här när semestern börjar. För att jag har en veranda att yoga på. För att jag träffade en pirat igår och allt finns att upptäcka.

Vatten, rädsla och äventyr

Det här med rädslor. För två år sedan var vår familj ute på en raftingtur. Jag skrev om det här och sedan har vi inte varit i vattnet på det sättet. Men nu var det dags igen. Vi vill göra något slags äventyr på sommaren och något på vintern med våra barn som är vuxna och har sin egen tillvaro. När vi ses alla är det roligt att göra något fysiskt. Att ha kul. Och vara ute. På vintern är det skidåkning och på sommaren har det varit att vara i vattnet. Eller på vattnet.
   Men jag kan inte säga att jag var mindre rädd den här gången. Minnet av vågorna och rädslans fokus på dem fanns kvar i mig, jag skulle ljuga om jag sa något annat. Förra gången så skrek jag ganska mycket, svor och for hit och dit. Den här gången var jag tystare. Upptäckte att min rädsla hänger ihop med att luta sig ut över båtkanten, att faktiskt vara närmare vattnet och liksom "hänga" där.
  I den första lite djupare forsen så for jag ner på golvet i flotten och hade lite svårt att ta mig upp. Istället för att luta mig ut och fram så gjorde jag tvärtom. Då var svordomarna ett faktum, utan att jag ens märkte det. Kraftuttryck är som bekant kraftuttryck och används när man behöver lite kraft tänker jag.  
   Andra forsen som är längre men inte så djup på alla ställen, då var jag mer med. Jag till och med njöt. Jag var inte skräckslagen. Jag gillade det. Och jag och sonens

flickvän, som var med för första gången, sa att nästa år är vi mindre rädda. För handen på hjärtat, utan utmaningar blir det trist. Och jag gillar när det går snabbt och när jag måste delta med hela mig. Som i gummibåten.
   I kanten av älven satt vi sedan och drack kaffe och åt vår matsäck. Good life. Så enkelt och egentligen så lite. Men allt jag behövde av en fysisk utmaning.Tänker också att det här med äventyr kan se så olika ut. Vad man lägger in i det och vad man vill få ut av det. Vi är alla olika förstås i min familj. Samtidigt så har vi kul när vi är tillsammans. Gemenskapen förstärks när man gör något ibland som utmanar på olika sätt. En är trygg och lutar sig ännu mer ut. En är rädd men försöker luta sig fram. Egentligen spelar det ingen roll var vi är. Vi har alla något att jobba med. Ett tag i forsen kunde jag bara ha fokus på paddeln framför mig. Jag vågade helt enkelt inte ta in hela bilden. Det blev för stort för mig om ni förstår? Samma kan det faktiskt vara med yogan. För stort att greppa ibland, att ta in hela bilden. Och så ibland så faller slöjmolnen bort som rädslan skapat och hela bilden är helt enkelt underbar. Mitt i forsen kan det bli en ö av lugn, alla ropar, skrattar och tjoar men ändå hör jag inget för jag fokuserar. Jag har något att gå vidare med här när det gäller min spänning och min rädsla. Samma sak men olika sidor. Ganska mäktigt.

Sound sadhana

Jag gör min yoga för mig själv. För mig. Och själv. Eller ensam. Hur man nu vill uttrycka det. Och det är så jag gör. Åker på kurs någon eller några gånger per år. Men när man sjunger den indiska ragan, sound sadhana, när jag försöker lyfta den både uppåt och nedåt, då kan man gärna vara fler personer. Och jag har tappat min raga på vägen, inget snack om det. Men nu kom min dotter hem och inspirerade mig. Och vi sitter tillsammans på den mjuka mattan. Solen kastar grenmönstret genom fönstret och det är en skön morgon. Min röst låter som den kom från en burk som varit stängd. Vem bryr sig? Jag struntar fullkomligt i det och efter en stund så ändras det lite. Och jag öppnar min mun ordentligt, försöker hålla tonen, svårt men härligt. Och vi sitter där tillsammans och jag blir helt enkelt glad av ljuden. GLAD. I min kropp. Med mig själv. Med min dotter. Ibland är det underbart att vara fler än en. Och jag mailar min lärare inom sound sadhana och hon säger att det är viktigt att inte mixa två olika practices som det är. Yogan och så en paus och sedan sången. Eller tvärtom. Det är skönt. Att jag har flera guider att lita till. Och att det är så det ser ut inom det jag tränar.

Bilden på Natasha Ahmad är tagen av Dan Lindberg

Kött och kaffe

Jag äter kött ibland. Jag äter riktigt fett och lite kolhydrater och det har fungerat jättebra. Men plötsligt vill inte kroppen ha kött. Eller väldigt lite. Och jag får förhålla mig till det. Har som jag berättat tidigare ätit vegetariskt i långa perioder och inte alls mått bra på det. Mer än mentalt... Min man är fiskallergiker så därför lagar jag sällan fisk hemma, två personer och två maträtter känns tokigt och krångligt. Och jag gillar långt ifrån all fisk. Ibland kan det klia i munnen när jag äter fisk och då känns det inte som optimal föda för mig. Skaldjur äter jag inte. Kanske räkor någon gång, men det är samma sak där, mår inte helt optimalt på det. Har en överkänslighet sedan jag var barn. Bönor samma sak, magen kraschar ihop och det är inget jag gillar. Förstås. Så nu återstår det grönsaker och fett. Och lite kött ibland. För kolhydraterna vill jag inte tillbaka till. Lite krångligt känns det att få i sig protein men säger kroppen något måste man lyssna.
   Samma sak är det med kaffet. Jag dricker hett citronvatten när jag vaknar. Vill inte ha kaffet plötsligt. Och jag lyssnar. Dricker en kopp på förmiddagen och kanske en på eftermiddagen. Punkt.
   Känner mig lite förvånad, vad är det som händer nu? Men det är bara att följa med. Kanske något av ett lyxproblem, men hur gör ni? Vad mår ni bra på för typ av protein?