Vatten, rädsla och äventyr

Det här med rädslor. För två år sedan var vår familj ute på en raftingtur. Jag skrev om det här och sedan har vi inte varit i vattnet på det sättet. Men nu var det dags igen. Vi vill göra något slags äventyr på sommaren och något på vintern med våra barn som är vuxna och har sin egen tillvaro. När vi ses alla är det roligt att göra något fysiskt. Att ha kul. Och vara ute. På vintern är det skidåkning och på sommaren har det varit att vara i vattnet. Eller på vattnet.
   Men jag kan inte säga att jag var mindre rädd den här gången. Minnet av vågorna och rädslans fokus på dem fanns kvar i mig, jag skulle ljuga om jag sa något annat. Förra gången så skrek jag ganska mycket, svor och for hit och dit. Den här gången var jag tystare. Upptäckte att min rädsla hänger ihop med att luta sig ut över båtkanten, att faktiskt vara närmare vattnet och liksom "hänga" där.
  I den första lite djupare forsen så for jag ner på golvet i flotten och hade lite svårt att ta mig upp. Istället för att luta mig ut och fram så gjorde jag tvärtom. Då var svordomarna ett faktum, utan att jag ens märkte det. Kraftuttryck är som bekant kraftuttryck och används när man behöver lite kraft tänker jag.  
   Andra forsen som är längre men inte så djup på alla ställen, då var jag mer med. Jag till och med njöt. Jag var inte skräckslagen. Jag gillade det. Och jag och sonens

flickvän, som var med för första gången, sa att nästa år är vi mindre rädda. För handen på hjärtat, utan utmaningar blir det trist. Och jag gillar när det går snabbt och när jag måste delta med hela mig. Som i gummibåten.
   I kanten av älven satt vi sedan och drack kaffe och åt vår matsäck. Good life. Så enkelt och egentligen så lite. Men allt jag behövde av en fysisk utmaning.Tänker också att det här med äventyr kan se så olika ut. Vad man lägger in i det och vad man vill få ut av det. Vi är alla olika förstås i min familj. Samtidigt så har vi kul när vi är tillsammans. Gemenskapen förstärks när man gör något ibland som utmanar på olika sätt. En är trygg och lutar sig ännu mer ut. En är rädd men försöker luta sig fram. Egentligen spelar det ingen roll var vi är. Vi har alla något att jobba med. Ett tag i forsen kunde jag bara ha fokus på paddeln framför mig. Jag vågade helt enkelt inte ta in hela bilden. Det blev för stort för mig om ni förstår? Samma kan det faktiskt vara med yogan. För stort att greppa ibland, att ta in hela bilden. Och så ibland så faller slöjmolnen bort som rädslan skapat och hela bilden är helt enkelt underbar. Mitt i forsen kan det bli en ö av lugn, alla ropar, skrattar och tjoar men ändå hör jag inget för jag fokuserar. Jag har något att gå vidare med här när det gäller min spänning och min rädsla. Samma sak men olika sidor. Ganska mäktigt.