Jag älskar att promenera. Jag är en vandrare. Ingen löpare. Så skönt att landa i det i sig själv. Jag läser en spännande bok om träning just nu
Träna för livet med undertiteln
Hur du ökar din uthållighet, fettförbränning och livskvalitet av Philip Maffetone. Hans efternamn har givit namn åt en egen metod. Förordet är skrivet av Mark Allen,
sexfaldig vinnare av VM i Ironman Triathlon. Det är tungt. Maffetone skiljer distinkt på hälsa och kondition. Den där lilla skillnaden som många verkar hoppa över. Som exempel tar han upp dessa maratonlöpare som har konditionen att springa långt, men inte hälsan. För det är inte samma. Men som vi lätt förväxlar det. Det förklarar också alla dessa kollapser man kan se under långa lopp. Folk som helt enkelt springer sönder sig. På olika sätt. Och ni som löptränar, jag är inte ute efter er, jag känner att jag måste skriva det. Men det jag är ute efter är hälsosam träning. Att det inte behöver vara så hårt och tufft. Att man blir stark på en mängd olika sätt. Min styrka ligger i yogan, helt klart. Fysiskt, mentalt och själsligt. Men jag vill röra på mig vardagsmässigt. Och vara ute. Och att gå, det är också meditativt. Det måste inte gå fort. Det är så mycket i resten av min tillvaro som är snabbt många gånger. Att gå är rätt takt för mig helt enkelt.
Hans rekommendation är långpromenader. Vill man träna mer går man längre och fler gånger i veckan. Men för en vanlig människa som inte tränar inför något specifikt är långpromenader, dvs aerobisk träning optimalt. Han delar in träningen i anaerobisk respektive aerobisk. Och det hörs på namnet var skillnaden ligger. Han är så sansad och balanserad och med en bakgrund som utövare av komplementär idrottsmedicin och kiropraktik i mer än 25 år och bred bakgrund inom biokemi och idrottsfysiologi har han bidragit till en metod som går att använda på nybörjare upp till elitnivå. Och självklart kan man börja jogga och springa när man är i fas, i hälsosam träning.
Men för mig som närmar mig 60 och där jag vill ut och samtidigt få lite kondition så är promenader det optimala. Det skonsamma sättet att förflytta sig. Jag hinner med. Jag skulle kunna gå lika långt igen när jag kommer hem, det är också ett av Maffetones mantra,
du ska orka göra om allt igen när du är klar. Jag har promenerat de här senaste två veckorna, en timme om dagen och jag njuter. Fullt ut. Börjar längta till fjällen, för länge sedan innan barnen gjorde vi många fjällvandringar. Sov i små stugor. Men med barnen blev det kortare varianter och sedan försvann vandringarna. Men promenaderna är min kopp te helt enkelt. Så skönt att läsa den boken. Älskar att få teori bakom mitt välbefinnande helt enkelt.
Vaknar före gryningen. Sitter på vår balkong och ser dagen sakta smyga fram. Vi är på landsbygden, även om den är befolkad så är grannens "gård" fylld med palmer och andra träd. Det är helt stilla. 05.30 börjar tempelsången och hönorna kacklar. Gör mina morgonbestyr och tassar nerför trappen i den turkosa hallen. Jag är fridfull. Somnar nästan under morgonens oljebehandling. De örtknyten de gnider med formar sig efter mina axlar, mina höfter, mina fotsulor och handflator. Jag känner hur de stryker bort det onda. Stressen. Otåligheten. Allt bara rinner bort. Smälter under deras händer. 
