Sommar. På riktigt.

Det är sommar. Riktig sommar. Jag är ingen som suktar efter värmen men den här djupa grönskan, blommorna som avlöser sin blomning längre in i sommaren och de ljusa, varma nätterna - de är något vi alla behöver tror jag. Vi åker på små utflykter, vindlande vägar mitt i böndernas bråda tid. Linfälten blommar i den perfekta ljusblå nyansen som jag älskar. Rapsfälten i den gula nyansen som känns som den vore ditmålad. Små röda hus, stora röda hus och vägen snirklar i gamla alléer och förbi stora
lador. Jag har växt upp i ett gult tegelhus, tre våningar högt i en trång lägenhet och jag har aldrig haft några rötter i de röda husen med snickarglädje. Inte förrän vi köpte vårt lilla sommarhus för 25 år sedan. Och ändå känns rötterna i mig som om jag hade tillbringat alla mina sommarlov på en höskulle eller metandes vid en träbrygga i en liten sjö. Som om jag alltid hade tältat i en trädgård och rott en gammal eka. Ja jag har gjort de där sakerna, någon enstaka gång hemma hos en bästa vän. Men det är inte mina minnen egentlig mening och ändå finns rötterna där. Är det Astrid Lindgrens Bullerby som för alltid hägrat i mig? Jag vet inte. Men hjärtat svämmar över av det här landskapet.
    Vi badar i en liten sjö med ljmmet mörkt vatten. Jag trivs. Vi dricker starkt kaffe i solen och går genom skogen till ett smultronställe. Det är lagom med folk på badplatsen. Min förläggare ringer och berättar att filen till e-boken är klar att laddas upp. Nu tar det några veckor där någon i Indien ska arbeta med filen tills den är färdig konverterad. Spännande är bara förnamnet! Har mailat med en del översättare, fått några provöversättningar men än har jag inte hittat rätt. Jag letar vidare. Jag njuter av sommaren. Vi tänder grillen framåt kvällen, jag har en sval  långklänning och jag njuter av ledigheten.