Ta din rädsla i handen!

Cirkusfrälst. Kan man kanske säga. Jag läser boken och boken igen. Ett avsnitt handlar om rädslan. Det är inte svårt att föreställa sig att den som är akrobat också möter rädsla. Men vi möter den ju alla. På olika sätt. Sensmoralen i varför de vågar är att de tagit sin rädsla i handen och tillåtit sig att rädslan får ta plats för att sedan gå vidare till att inte vara rädd för rädslan. Som en slags uppgradering. Och så väl jag känner igen det i min yoga. När jag blir rädd. Av oklar anledning ibland. För att jag tror att kroppen ska gå av ibland, rent bokstavligt. För att det gör ont. Det finns många ansikten av rädslan. Det finns också en hel del aggressivitet därifrån. Det förklarar så mycket. Rädslan har också gjort att vi överlevt som art. Den har hållit oss alerta. Men idag när vi möter vår rädsla inför helt andra saker än att bli anfallen av ett djur eller fiende då kanske vi inte förstår riktigt att det är rädsla. Att vi klär ut den till något annat. Alla tankar kring kroppens funktion och delar som många av oss hänger upp vår rädsla på. Ska det verkligen kännas så här? Kan det vara farligt? De två frågor jag möter mest i undervisningen är just det - Är det farligt? Kan det göra ont? Och jag tror att rädslan är den som får oss att fråga. Men istället för att ignorera den kan vi helt enkelt ta den i handen. Hoppa över avgrunden och landa på andra sidan. Just för att vi tränar oss i att inte vara rädda för rädslan. Trevlig Valborg!

Balansen över och under mittpunkten

Cirkus Cirkör. Själva namnet lovar halsbrytande cirkusnummer. I mina tankar. Som barn avskydde jag cirkus. Har aldrig velat se några djur som gör konster. Eller människor med ovanlig kroppsbyggnad eller längd som ska tittas på. Men det här. Den här cirkusen den är ju något totalt annorlunda. Det är människor som bjuder oss på något vi knappt förstår. Som jag knappt förstår. Har aldrig sett dem live förut. I fredags var vi på Knitting Peace i vår stad. Jag knockades på ett skönt sätt. Av det halsbrytande, till synes omöjliga som man ser utföras. Och den geniala koreografin med garn, trådar och nystan - små och gigantiska - nervpirrande lindans. Allt väl synkroniserat med musiken. En man som sjunger, talar, mumlar, spelar på en fiol. Hårt och sen mjukt. En annan man som går på lina och spelar fiol. Cyklar på lina och spelar fiol. En kvinna som står på händer kanske fem meter upp i luften, på små vingliga "handtag" och där hon vrider sin kropp i en riktning man inte tror är anatomiskt möjlig. Vilken vridning! Det är obeskrivligt på ett plan. Men inom mig landar något. En annan kvinna tråcklar sig in och ut i stora garnmängder eller hur man ska beskriva det. Jag drar i mig alla intryck. Jag köper affischer. Jag köper en bok. Och där i boken, Inuti ett cirkushjärta av Tilde Björfors och Kajsa Lind, hittar jag något jag letat efter länge.

Flera texter som för min del skulle kunna översättas till yogan. Rakt av. Men just nu fastnar min blick vid stycket om balans. Lindans - balans. Hur själva balansen beskrivs som en EKG-remsa. Det vill säga. Ingen är i balans hela tiden. Då blir det  ett rakt streck - och på EKG-språk betyder det döden. Nej balansen går upp och den går ner. Att vara helt i balans hela tiden, det är det ingen som är. Ingen. Tror jag. Och det är vackert att det inte är så. Att vi har den där kurvan av upp och ner. Kanske är det så att jag i min omgivning haft människor som varit besatta av The Secret, boken som fick så många att tänka att de kunde tänka sig rika, friska och lyckliga. I balans. Bara de upprepade det tillräckligt länge. Tänkte sig det. Men det är ju ytan igen. Som vi bedåras av. Pengar på kontot. Nytt hus. Nytt jobb. Javisst lever vi i ett tidevarv av snabba lösningar. Hoppa över utvecklingen av oss själva så att säga. Lagen om attraktion. Det är klart att den äger vissa poänger. För mig handlar det mest om en strävan, ett slags arbete i sig själv som ger en utdelning man inte kan beskriva om man inte varit där. Där inget handlar om det materiella. Det är bara som en dimbank i hjärnan. Ett stråk av förvirring. Klart det underlättar att ha god ekonomi. Men det är inte det jag menar. Jag menar resten. Den personliga utvecklingen. Balansen. Vad kommer den av? Och hur ser den ut? Egentligen? Jag citerar ur boken :

"Bilden av ett EKG dyker upp i mina tankar. En konstant rörelse över och under mittpunkten. Så slår det mig; balans är inte mitt emellan. Det betyder ett lika brett spektra som en EKG-kurva. Inte grått, utan en rörelse mellan svart och mycket vitt. Aktion - vila. Inlevelse - perspektiv. Lek - allvar. Lyckas - misslyckas. En konstant rörelse in och ur... Att vara i balans är att vara glad för att vara ledsen."

Så tacksam över konsten och kreativiteten vi får ta del av. Min själ får näring helt enkelt.Balansen i hela tillvaron är ganska obalanserad ;)

Balansen mellan jobb och vila

Extra känslig. Just nu. Mycket som jag har i bakhuvudet men även i ögonvrån. Saker som uppenbarar sig när jag inte tittar för noga. Passerar varje dag en plats där jag tycker att det står en flicka och väntar. Men när jag tittar till så finns hon inte där. Som en påminnelse om något. Ser på tv-nyheterna om barncancer och börjar gråta. Är som ett läskpapper som drar i mig sorgligheter. Försöker dra upp mig själv men just nu går det halvhjärtat. Jag jobbar inte för mycket. Jag vilar så mycket jag kan. För orken finns inte riktigt där. För det jag vill. När jag summerar mitt arbete så inser jag att jag har arbetat alldeles för mycket. I flera år. FLERA ÅR. Och varje gång jag tittat över min situation har jag tänkt att jag gör ju så mycket som är roligt. Men det spelar ingen roll, övertrasserar jag mitt eget konto i den vägen så tar orken slut. Även om jag fyller på med ayurvedavistelser och yoga. Jag har rensat i vår, slagit ihop grupper och sagt nej till saker. Men tröttheten svider. Bakom ögonlocken och gör hjärtat sårbart. Eller något. Kan inte tillskriva årstiden allt. Det handlar ju om hur jag prioriterar och gör också. Allt som har två sidor. Kan vara stolt över att ha dragit runt flera yoga- och sorggrupper i flera år. Samtidigt behöver jag också påfyllning. Om en vecka reser jag på yogakurs för min lärare. Det är precis vad jag behöver. Så lägligt :) Och jag bryr mig faktiskt inte längre om vad jag är i för skick när jag reser. Bara att jag ska åka. Känsligheten behöver omgärdas av lite mer gränser. Tillåta mig att bara vara. Inte låta något ta över. Yogajobbet kan också se olika ut i olika perioder, eller hur? Balansen jag strävar efter lyser med sin frånvaro, hela april har varit tuff. Känslig.

Klockrent

I helgen när jag vaknade kom jag att tänka på en övning som sedan jag gjorde i sängen. Var fortfarande lite trött och rosslig.  Supta padmasana, alltså hellotus fast liggande bakåt. Men med ett stort bolster, eller kuddar under ryggen. Så att bröstkorgen blir öppen och lyfts. Och hostan som kom. Klockrent blev det sedan inombords. Och jag vilat så. Legat och nästan dåsat bort. Andetaget så långt ner som det går. Som vanligt. Men i positioner där du pallar upp under ryggen, helst hela vägen, då är det som något öppnas. Och sopar rent. Skönt helt enkelt. Och jag gör mjukt mjukt, vill inte rasa dit igen. Men jag kan varmt rekommendera den här asanan. Kan du inte sitta i padmasana, sitt i sukhasana, korslagda ben i stället. Och böj dig bakåt sakta. Med stora kuddar under ryggen. Knäna kvar i golvet. Du kommer att känna att det sträcker lite i i höfterna också, ljumskarna kan kännas, men låt det inte streta för mycket. Supta padmasana!

Vind ute. Vind inne.

Vind. Inte något som jag gillar. Eller rättare sagt inte något som min kropp, mitt system gillar. Det kan vara så härligt att känna vinden blåsa rent. Runt hela huvudet. Kroppen. På ett stadium. På ett annat kan jag tydligt känna att den vinden inne i mig, triggas av den utanför. Ungefär som solen. Hettan och värmen som kommunicerar med pittadelen av mig. Den är underbar. I skuggan. Samma med vind. Inte direkt utsätta mig för hårdblåsten. Jag behöver akta mig helt enkelt utifrån den vata-pitta-dominans mitt system har.
   Vi har haft en slags vårstorm hela veckan. Ser ett stort emballage hjula över gräsmattan. I en rak diagonal över tomten. Torkställningen lutar betänkligt efter att ha haft en hårdhänt behandling av alla vindar kors och tvärs. Tallarna lutar oroväckande mot huset när det stormar som allra mest. Och jag. Ja, i fyra dagar har jag legat däckad. Mer eller mindre. Lite feber. Mycket huvudvärk. Lite snuva. Mycket ont i halsen. Och jag har svårt för att vila. Ligga still. Inte för att jag är nervös och rastlös. Nej. Jag är helt enkelt en doer. En som gör. Har alltid varit. Det är så jag fungerar. Men när jag blir dålig orkar jag inte. Förstås. Och då är det bara att snällt vila. Jag vilar ihjäl mig snart. Och längtar efter att inte vara varm. Inte ha vinden snurrande i mig. Dricker vata-te och gör lite rofyllda övningar. Läser lite. Ser en drös av dåliga filmer och de får mig ändå att gråta. På rätt ställe. Lite känslig. Lite vårvärk fortfarande. Men ändå. Elementen påverkar mer än man tror. För mig är det ingen slump att jag blir dålig just nu. Om jag tittar på vädret hade jag kunnat sagt det. Egentligen. Vet du vilka element och väder du är känsligare för?Hänger det ihop med dina doshor och var du är dominant?

Blir större

Dimma. Grått. Mjukt. Och jag ser de alltmer orädda rådjuren gå runt och böka i vår trädgård, äta fågelfrön som fallit till backen, rata kastanjerna och titta med längtansfulla blickar på våra äppelträd. Nåja. Vi kan samsas här.
   Är inne i en period av frågor. Kring många delar. Ska jag undervisa i yoga? Ja jag tror det är viktigt att ställa sig den frågan lite då och då. Lyssna på det svaret som kommer. Igår när jag med trötta steg tog mig till min dojo, sopade bort gruset och lyfte bort de bruna gamla löven som gärna samlas i trappen, så fick frågorna rulla runt där inne i kroppen. Tände min lykta trots att det är ljust längre på kvällarna. Ljuset är ändå viktigt. Planterade några små rädda penséer i min stora kruka utanför. Bytte om. Fixade och donade. Gjorde lite mjuka övningar innan den första personen klev in genom dörren. Och de här grupperna jag har, jag är så tacksam för dem. För det är lika mycket undervisningen som min egen yoga som håller mig på plats. Helt enkelt. De samverkar. Och hur många tvivel och frågor jag än ställs inför så finns svaret där. I mig själv. I min undervisning. Det samverkar i allra högsta grad och håller mig alert. Frågor. Saker jag ser i andras kroppar. Tankar och funderingar. Allt mynnar ut i att ja, det här är vad jag ska syssla med nu. Hör att den yogastudio där jag först påbörjade min resa ska omstruktureras. Min första lärare ska sluta. Och vad finns att säga om det mer än att vi alla också har en högst personlig resa att göra. Det enda konstanta är förändring. Men undervisningen förändras också. Jag är mera jag än någonsin när jag står där framför grupperna. Lyssnar och följer dem, men leder också. Styr andningen. Jag lär mig ständigt och det är det som gör det hela så lustfyllt. Så grant inombords. Lent och varsamt. Av att få ta del av människors strävan. Det är stort. Blir större av att min egen yoga flätas in i det hela. Vackert så.

På torsdag!

Några gånger har jag lyft hans blogg. Många gånger har jag länkat till honom på FB. Jag har sett klipp på youtube och jag har sett någon intervju för något år sedan. Och igår. Igår var han med på Babel på SVT. Kristian Gidlund. Hans blogg - I kroppen min - kommer ut som bok på torsdag. Jag har förhandsbeställt den. Trots att jag redan läst allt. För jag vill hålla den i handen. Bläddra. Läsa om vissa partier. Kanske mest det om hur han föreställde sig sin död. Och hur mycket en människa kan ge som är dödssjuk. Ja, vi ska ju alla dö. Men vi är många som inte lever med en utmätt tid. Som han gör. Och ändå, ändå, hoppas vi på ett mirakel. Men hans lugna blick och kloka ord i gårdagens tv-program gjorde att man känner att han vet var han har sig. Men han vet inte vad som kommer. Som ingen av oss gör. Hans vackra språk och infernaliska livslust. Han kärlek och längtan. Har du inte läst honom tidigare så kika in här. Eller beställ hans bok. På torsdag kommer den! För dig som bor i Stockholm kan du möta honom på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan.

Bilden har jag lånat från Akademibokhandelns sida.

Redan kvällen innan

Igår vaknade vi till ett decimetertjockt snötäcke, idag smälter det undan. Allt förändras. Jag drar in den kyliga morgonluften, tänker att min största match alltid kommer att vara den som försiggår i mitt sinne. Och mitt största motstånd ligger egentligen inte att yoga på morgonen. Mitt allra största motstånd ligger i att jag inte vill gå och lägga mig. Kvällen innan. Har alltid drivits av - tänk-om-jag-missar-något! Och alltid varit sist kvar på alla fester. Kommit först. Gått sist. Hängt med hela vägen. Nu är det ju inte direkt så att festerna dominerar mitt liv. Men alla filmer vi älskar att titta på här hemma, jag och min man. TV-boxar, hela serier på en gång. Vilket fördärv för en sådan som jag! Som vill se allt. På en gång. Eller när jag läser att en serie jag gillar skarpt, Mad Men, startar sin senaste säsong ikväll på tv och det första avsnittet är 2 timmar långt. Två timmar! Och slutar vid midnatt. Jag vet att jag är för trött imorgon bitti om jag ser den. Och ja, vi kan spela in. Inget problem. Men också den där känslan av att se saker först. Något jag behöver titta närmare på. Mycket av det här grundar sig i min personlighet som har ett starkt drag av tävling i sig. I det mesta kan man tävla. Utom i yoga. En stor lockelse i sig. En enorm utmaning i sig. Just därför vill jag aldrig sluta. Men det där runtom. Ni vet. Tillvaron med olika lockelser. Vissa saker struntar jag verkligen i. Men det här med att gå och lägga sig i tid. Det är nästa steg. För igår, trots att det var lördag, släckte jag före klockan 22. Det händer inte annars. Men nu. Och jag vaknar tidigt. Yogar. Dricker kaffe i makligt tempo och hämtar morgontidningen. Jag vet ju att det är så här jag vill ha det. Matchen med mig själv går redan kvällen innan. Och nej, egentligen är jag trött på kvällen, det är något annat som finns där. Som är både synligt och dolt för mig själv. Hur har du det med dina matcher? Är det någon som utkristalliserar sig som extra? Eller får du till allt fint och skönt?

Ge aldrig upp - släpp alltid taget!

Har pratat om de här två fundamenten på mina lektioner. Hur vi har det inom vårt yoga utövande. Hur vi hela tiden får utöva vår yoga, ihärdigt och utan att släppa taget om träningen. Ta emot det som kommer. Samtidigt som vi får ta emot det som kommer måste vi släppa taget om det. Både smärtan och det vi har lättare för. Pains and pleasures. Abhyasa och Vairagya hjälper oss att hålla siktet kvar. På yogan. Men inte att fastna. Men stanna kvar. Lite av en motsats, en paradox. Och ändå. Det blir så tydligt när man ser det uppdelat så här. Eller vad säger du?

Skamlös?

Den där lilla tjejen som var jag. Som växte upp utan skam. Först. Som inte förstod alla sociala koder över hur man beter sig. Som är barnens värld. Flickors. Pojkars. Jag var blyg. Och skämdes över både det ena och det andra ganska tidigt. Att min familj inte var som alla andras. Att vi inte hade bil. Att jag var så smal och benig och fick bröst sist av alla i min klass. Men när jag väl fick bröst, då var de stora som meloner. På den taniga kroppen. Allt kändes fel. I mig. Utanpå mig. Att ha bröder som var struliga. Halvkriminella. Att alltid få lov att vara den duktiga flickan. Ja, man väljer, men som barn är man inte medveten om att det ens finns ett val.
   Så. Vad gör man med de där osorterade skamkänslorna som har svårt att lämna ens inre när man växer upp? Tar fram skämskudden i tid och otid? Tittar på det och försöker förlåta sig själv för de känslor man haft av tillkortakommanden? Jag har försökt det. Inte funkat fullt ut. Trots att jag trott det. Alla dessa människor som propagerar för att bara säga det positiva och hela tiden höja sig. Nej, jag är inte sådan. Och nej, jag tror inte på att det fungerar. Jag tror på båda sidor. Jag tror på balans. Svart och vitt och allt däremellan. Tror på att ta fram det som skaver i ljuset. Att titta på det och inse att vi alla har liknande historier. Det är den stora behållningen. Också sorgen. Över att jag så tidigt sorterades in i facket av fin flicka.
  Så. I helgen har jag tagit ett litet kliv till i min egen resa. På min lilla vindlande stig. Utöver yogan känner jag ibland ett behov av annat för att att gå vidare. Ja, jag har gått en kurs. För en pionjär i Sverige, Anneli Fromell, vars blogg jag följt länge och som till min lycka hade kursen i min stad. Hon var den som skrev ett inlägg om HSP (High Sensitive Personality) och startade en fullkomlig lavin i ämnet. Hon är en stigfinnare. Och som en sådan har jag ockå naturligtvis valt att gå en kurs för henne. Men inte bara för att vara med från början, nej för att jag tänkt att jag inte har så mycket skam i mig. Kanske rentav är skamlös? Ett begrepp som vi pratat om i helgen. Som låter negativt men som egentligen är skönt positivt.  Kursen heter Shame - Resilience, fritt översatt från amerikanskan  Skam - återhämtning.
   Nya vänner. Nya insikter. Allt landar så småningom. Just nu bara en skön trötthet i mig. Just nu en värme av hur mycket några kvinnor från olika håll i landet kan ha gemensamt. Av vår bakgrund. Olikheter också, självklart, men det andra värmde mig inifrån och ut. Jag tillåter mig att tänka på min skam, vad den än har för resonansbotten, inser att den stora jämförelsen, vad den än handlar om, den gagnar aldrig. Inte mig. Hur tänker du runt skam. Har du någon? Vågar du se den?

Förluster och läkningen

Äntligen har jag kommit mig för att skicka in min presentation till Svenska Institutet för Sorgbearbetning. Man kommer med på hemsidan när man har genomfört många egna bearbetningar, handlett flera grupper och en hel del individuella. Och att man är certifierad handledare förstås :) Och nu är jag där. Jag fortsätter och inser hur ofantligt många förluster det finns som aldrig bearbetas. Sorgbearbetningen är en fantastisk metod. Om man går in i den, genomför alla delar och knyter ihop relationen med allt vad det innebär av ett farväl, ursäkter och förlåtelser. Är du intresserad? Tveka inte att höra av dig till mig. Här finns jag:
http://www.sorg.se/kurser/andras-kurser/ och här http://www.stillastund.se/?page_id=8

Kroppar

När vi var i Göteborg i helgen och hälsade på barnen så var jag och min dotter och såg en dansföreställning med två olika dansstycken med en paus emellan. Tyvärr kan jag inte dela filmerna här utan ni får gå in på länken nedan, men jag uppmenar er verkligen att göra det. Det var en helt osannolik upplevelse. Något som talade direkt till min kropp. Från kroppar. Och hur kroppen kan användas. Som en organisk mekanism, som något vackert men som behöver stöttning och stöd. Som kan dra en framåt. Som en kropp bland andra. Ibland kunde vi inte se om det var en kvinna eller man som dansade. Det ar liksom utslätat och kvar blev -  kroppar. Som gjorde de mest fantastiska saker. Danser. Skutt. Hopp. Vek ihop sig och vecklade ut sig. Starkt. S T A R K T. Jag har knappt smält upplevelesn ännu. Den finns liksom kvar i min organism. Jag blev träffad rakt i solar plexus. Men också i hjärtat. Mest där. Om hur lika vi är. Trots allt. Om hur olikheterna kan föra oss samman. Det vackra, sköra, sårbara. Som vi alla har. Har du möjlighet  att se den, gör det! Allt finns att vinna. Allt finns att smälta och undersöka. Kroppen är så otroligt mångfacetterad. Tänk att det finns konstnärer som kan visa oss det. Få oss att känna samhörighet, trots allt. Och mest av allt önskar jag att jag kunde dansa så. Dansa så att man berör. Dansa så att det känns som det inte finns något annat. Än dans. Kolla in sidan här och klicka på danserna, tar bara någon minut.

 

http://sv.opera.se/forestallningar/varoffer-body-remix-2012-2013/


 

Värkande vår

Den här våren. Den kliande koftan på avigsidan in mot min hud. Den här tvekande värkande processen. Jag gillar den inte! Jag gör allt som jag ska. Jag äter gott tillsammans med vänner. Går en långpromenad efter frukost med min älskling och känner snön krasa under fötterna. Dricker kaffe på trappen och solar näsan. Och ändå. Ändå. Det skaver inombords. Trots yogan. Eller med hjälp av? Våren tassar inte in obemärkt. Den spränger sig in. Rakt in i kroppen med en slags vrede som jag har svårt för. Det där ljusa övermodet. Den där självklara arrogansen som säger - nu är jag här nu är det bäst att ni tar mig i handen, annars blir ni utan. Nej, jag vill inte klaga. Men det värker. Inuti. Jag blir vresig. Sur. Jag har kort stubin trots sovmorgon och stilla vaknande av systemet mitt. Jag fräser och säger obetänksamma saker. Hänger ut min tvätt och är nöjd en sekund. Sedan letar jag efter saker som jag sedan inser att jag själv städat bort... Ja ni hör ju. Jag kunde vara trevligare. Jag kunde vara nöjd. Men nej. Jag är som en tonåring i puberteten som först vill vara liten och sen stor. På samma gång. Ungefär så. Sova. Men vara vaken istället. Vila men tänka för mycket. Promenera och fundera på om det vore bättre att springa. Dricka kaffe och tänka på te. Titta på gruset och längta efter gröna gräsmattor. Städa undan vinterkläder och frysa. Jag vill vara sams med mig själv. Jag vill inget hellre. Samtidigt ger våren mig dåligt samvete om jag inte gör något. Går ut i solen och är glad till exempel. Hoppas du har en skönare vårkänsla än jag just nu. Den här övergången till kaphasäsongen är alltid smärtsam. Kanske för att jag har så lite av det elementet i mig? Vad tror du?