Balansen över och under mittpunkten

Cirkus Cirkör. Själva namnet lovar halsbrytande cirkusnummer. I mina tankar. Som barn avskydde jag cirkus. Har aldrig velat se några djur som gör konster. Eller människor med ovanlig kroppsbyggnad eller längd som ska tittas på. Men det här. Den här cirkusen den är ju något totalt annorlunda. Det är människor som bjuder oss på något vi knappt förstår. Som jag knappt förstår. Har aldrig sett dem live förut. I fredags var vi på Knitting Peace i vår stad. Jag knockades på ett skönt sätt. Av det halsbrytande, till synes omöjliga som man ser utföras. Och den geniala koreografin med garn, trådar och nystan - små och gigantiska - nervpirrande lindans. Allt väl synkroniserat med musiken. En man som sjunger, talar, mumlar, spelar på en fiol. Hårt och sen mjukt. En annan man som går på lina och spelar fiol. Cyklar på lina och spelar fiol. En kvinna som står på händer kanske fem meter upp i luften, på små vingliga "handtag" och där hon vrider sin kropp i en riktning man inte tror är anatomiskt möjlig. Vilken vridning! Det är obeskrivligt på ett plan. Men inom mig landar något. En annan kvinna tråcklar sig in och ut i stora garnmängder eller hur man ska beskriva det. Jag drar i mig alla intryck. Jag köper affischer. Jag köper en bok. Och där i boken, Inuti ett cirkushjärta av Tilde Björfors och Kajsa Lind, hittar jag något jag letat efter länge.

Flera texter som för min del skulle kunna översättas till yogan. Rakt av. Men just nu fastnar min blick vid stycket om balans. Lindans - balans. Hur själva balansen beskrivs som en EKG-remsa. Det vill säga. Ingen är i balans hela tiden. Då blir det  ett rakt streck - och på EKG-språk betyder det döden. Nej balansen går upp och den går ner. Att vara helt i balans hela tiden, det är det ingen som är. Ingen. Tror jag. Och det är vackert att det inte är så. Att vi har den där kurvan av upp och ner. Kanske är det så att jag i min omgivning haft människor som varit besatta av The Secret, boken som fick så många att tänka att de kunde tänka sig rika, friska och lyckliga. I balans. Bara de upprepade det tillräckligt länge. Tänkte sig det. Men det är ju ytan igen. Som vi bedåras av. Pengar på kontot. Nytt hus. Nytt jobb. Javisst lever vi i ett tidevarv av snabba lösningar. Hoppa över utvecklingen av oss själva så att säga. Lagen om attraktion. Det är klart att den äger vissa poänger. För mig handlar det mest om en strävan, ett slags arbete i sig själv som ger en utdelning man inte kan beskriva om man inte varit där. Där inget handlar om det materiella. Det är bara som en dimbank i hjärnan. Ett stråk av förvirring. Klart det underlättar att ha god ekonomi. Men det är inte det jag menar. Jag menar resten. Den personliga utvecklingen. Balansen. Vad kommer den av? Och hur ser den ut? Egentligen? Jag citerar ur boken :

"Bilden av ett EKG dyker upp i mina tankar. En konstant rörelse över och under mittpunkten. Så slår det mig; balans är inte mitt emellan. Det betyder ett lika brett spektra som en EKG-kurva. Inte grått, utan en rörelse mellan svart och mycket vitt. Aktion - vila. Inlevelse - perspektiv. Lek - allvar. Lyckas - misslyckas. En konstant rörelse in och ur... Att vara i balans är att vara glad för att vara ledsen."

Så tacksam över konsten och kreativiteten vi får ta del av. Min själ får näring helt enkelt.Balansen i hela tillvaron är ganska obalanserad ;)