Balansen mellan jobb och vila

Extra känslig. Just nu. Mycket som jag har i bakhuvudet men även i ögonvrån. Saker som uppenbarar sig när jag inte tittar för noga. Passerar varje dag en plats där jag tycker att det står en flicka och väntar. Men när jag tittar till så finns hon inte där. Som en påminnelse om något. Ser på tv-nyheterna om barncancer och börjar gråta. Är som ett läskpapper som drar i mig sorgligheter. Försöker dra upp mig själv men just nu går det halvhjärtat. Jag jobbar inte för mycket. Jag vilar så mycket jag kan. För orken finns inte riktigt där. För det jag vill. När jag summerar mitt arbete så inser jag att jag har arbetat alldeles för mycket. I flera år. FLERA ÅR. Och varje gång jag tittat över min situation har jag tänkt att jag gör ju så mycket som är roligt. Men det spelar ingen roll, övertrasserar jag mitt eget konto i den vägen så tar orken slut. Även om jag fyller på med ayurvedavistelser och yoga. Jag har rensat i vår, slagit ihop grupper och sagt nej till saker. Men tröttheten svider. Bakom ögonlocken och gör hjärtat sårbart. Eller något. Kan inte tillskriva årstiden allt. Det handlar ju om hur jag prioriterar och gör också. Allt som har två sidor. Kan vara stolt över att ha dragit runt flera yoga- och sorggrupper i flera år. Samtidigt behöver jag också påfyllning. Om en vecka reser jag på yogakurs för min lärare. Det är precis vad jag behöver. Så lägligt :) Och jag bryr mig faktiskt inte längre om vad jag är i för skick när jag reser. Bara att jag ska åka. Känsligheten behöver omgärdas av lite mer gränser. Tillåta mig att bara vara. Inte låta något ta över. Yogajobbet kan också se olika ut i olika perioder, eller hur? Balansen jag strävar efter lyser med sin frånvaro, hela april har varit tuff. Känslig.