Skamlös?

Den där lilla tjejen som var jag. Som växte upp utan skam. Först. Som inte förstod alla sociala koder över hur man beter sig. Som är barnens värld. Flickors. Pojkars. Jag var blyg. Och skämdes över både det ena och det andra ganska tidigt. Att min familj inte var som alla andras. Att vi inte hade bil. Att jag var så smal och benig och fick bröst sist av alla i min klass. Men när jag väl fick bröst, då var de stora som meloner. På den taniga kroppen. Allt kändes fel. I mig. Utanpå mig. Att ha bröder som var struliga. Halvkriminella. Att alltid få lov att vara den duktiga flickan. Ja, man väljer, men som barn är man inte medveten om att det ens finns ett val.
   Så. Vad gör man med de där osorterade skamkänslorna som har svårt att lämna ens inre när man växer upp? Tar fram skämskudden i tid och otid? Tittar på det och försöker förlåta sig själv för de känslor man haft av tillkortakommanden? Jag har försökt det. Inte funkat fullt ut. Trots att jag trott det. Alla dessa människor som propagerar för att bara säga det positiva och hela tiden höja sig. Nej, jag är inte sådan. Och nej, jag tror inte på att det fungerar. Jag tror på båda sidor. Jag tror på balans. Svart och vitt och allt däremellan. Tror på att ta fram det som skaver i ljuset. Att titta på det och inse att vi alla har liknande historier. Det är den stora behållningen. Också sorgen. Över att jag så tidigt sorterades in i facket av fin flicka.
  Så. I helgen har jag tagit ett litet kliv till i min egen resa. På min lilla vindlande stig. Utöver yogan känner jag ibland ett behov av annat för att att gå vidare. Ja, jag har gått en kurs. För en pionjär i Sverige, Anneli Fromell, vars blogg jag följt länge och som till min lycka hade kursen i min stad. Hon var den som skrev ett inlägg om HSP (High Sensitive Personality) och startade en fullkomlig lavin i ämnet. Hon är en stigfinnare. Och som en sådan har jag ockå naturligtvis valt att gå en kurs för henne. Men inte bara för att vara med från början, nej för att jag tänkt att jag inte har så mycket skam i mig. Kanske rentav är skamlös? Ett begrepp som vi pratat om i helgen. Som låter negativt men som egentligen är skönt positivt.  Kursen heter Shame - Resilience, fritt översatt från amerikanskan  Skam - återhämtning.
   Nya vänner. Nya insikter. Allt landar så småningom. Just nu bara en skön trötthet i mig. Just nu en värme av hur mycket några kvinnor från olika håll i landet kan ha gemensamt. Av vår bakgrund. Olikheter också, självklart, men det andra värmde mig inifrån och ut. Jag tillåter mig att tänka på min skam, vad den än har för resonansbotten, inser att den stora jämförelsen, vad den än handlar om, den gagnar aldrig. Inte mig. Hur tänker du runt skam. Har du någon? Vågar du se den?