Blir större

Dimma. Grått. Mjukt. Och jag ser de alltmer orädda rådjuren gå runt och böka i vår trädgård, äta fågelfrön som fallit till backen, rata kastanjerna och titta med längtansfulla blickar på våra äppelträd. Nåja. Vi kan samsas här.
   Är inne i en period av frågor. Kring många delar. Ska jag undervisa i yoga? Ja jag tror det är viktigt att ställa sig den frågan lite då och då. Lyssna på det svaret som kommer. Igår när jag med trötta steg tog mig till min dojo, sopade bort gruset och lyfte bort de bruna gamla löven som gärna samlas i trappen, så fick frågorna rulla runt där inne i kroppen. Tände min lykta trots att det är ljust längre på kvällarna. Ljuset är ändå viktigt. Planterade några små rädda penséer i min stora kruka utanför. Bytte om. Fixade och donade. Gjorde lite mjuka övningar innan den första personen klev in genom dörren. Och de här grupperna jag har, jag är så tacksam för dem. För det är lika mycket undervisningen som min egen yoga som håller mig på plats. Helt enkelt. De samverkar. Och hur många tvivel och frågor jag än ställs inför så finns svaret där. I mig själv. I min undervisning. Det samverkar i allra högsta grad och håller mig alert. Frågor. Saker jag ser i andras kroppar. Tankar och funderingar. Allt mynnar ut i att ja, det här är vad jag ska syssla med nu. Hör att den yogastudio där jag först påbörjade min resa ska omstruktureras. Min första lärare ska sluta. Och vad finns att säga om det mer än att vi alla också har en högst personlig resa att göra. Det enda konstanta är förändring. Men undervisningen förändras också. Jag är mera jag än någonsin när jag står där framför grupperna. Lyssnar och följer dem, men leder också. Styr andningen. Jag lär mig ständigt och det är det som gör det hela så lustfyllt. Så grant inombords. Lent och varsamt. Av att få ta del av människors strävan. Det är stort. Blir större av att min egen yoga flätas in i det hela. Vackert så.