Målbilder

Målbilder. Är inte det ett ganska trendigt ord? Och något som vi ägnar oss åt. Inom en mängd aktiviteter och jobb. Inom personlig utveckling. Inom träning. Inom en mängd områden. De flesta skulle man kunna säga. Och det behöver inte vara fel eller tokigt på något sätt. Men för mig som behöver dra ner mig mer i kroppen och centrum och inte vara i huvudet så mycket så kanske det är bra att tänka till lite. Ett varv till liksom. Paradoxen i att önska men ändå inte vara kontkret. Någonstans inom mig har det varit svårt att sätta upp mål. Med ord. Jag har liksom haft vaga tankar runt idéer och sedan plötsligt visar det sig hur jag ska gå till väga, eller vad jag egentligen vill. För ibland har jag haft svårt att hitta min alldeles egna vilja i det. För mycket tankar kring andra helt enkelt.
   De senaste åren och framför allt senaste halvåret har jag bestämt mig för att ha önskningar och drömmar som vägledare. Det har varit ett stort steg. Det ÄR ett stort steg. För mig. Att liksom släppa på kontrollen lite mer. Att låta flödet ha sin gång. Att vara förvissad om att det kommer att bli som det ska i slutänden, oavsett vägen dit. Om du förstår hur jag menar? Att inte vara så konkret i något. Att tänka större på något vis. Önska större. Och så fort jag släpper på kontrollen kring det hela så känner jag att det är rätt väg att gå. Igår träffade jag en god vän och vi har båda samma känsla kring det här med mål. Om vi bara följer med kommer vi att hamna rätt. Hur det än ser ut på vägen dit. Vet inte om ni förstår hur jag menar och jag har själv haft svårt att formulera mig. Så hittade jag en liten anteckning i en av mina skrivböcker häromdagen. Min lärare säger att ord är yang. Det vill säga. Orden i sig kan aldrig förmedla hela bilden. För det är bara ett element i det. Det andra yinkvaliteten uttalas inte. Så det kanske man kan säga är själva energin runtomkring orden. Är det flummigt för dig? För mig kändes det klockrent att läsa min anteckning. Att också vara varsam på det som INTE sägs, i en mängd sammanhang. Jag övar mig hela tiden i att släppa taget. Det går bättre och bättre. Att lita på processen. Lita på min inre vägvisare. Lita på att allt blir som det ska i slutänden. Hur gör du?

Kroppen håller

Kolsyrad glädje i mig. Fullt ut. Himlen är randig som en trasmatta i grått, rosa, vitt och ljusblått. En svag aning om färgen som kommer. Rimfrosten har penslat alla grenar, de sträcks mot himlen i stela gester men glittrande vackra. Jag skriksjunger när jag åker till jobbet. Jag har som en kolsyrad glädje i hela mig. Av olika anledningar. Men just nu av min yoga. Igår tränade jag. Flera gånger. Undervisade två grupper och körde hela serien tillsammans med dem. Och jag är stark. Kroppen håller. Efter förra Indienvändan var jag så svag fysiskt. Länge. Senaste månaden har jag tränat måttligt för att inte köra slut på mig och för att inte bli sjuk. Men ni vet, den där längtan är så stark ibland av att få göra sin fysiska yoga. Jag har gjort det några gånger sedan en månad tillbaka. Som något slags test.
   De andra gångerna har jag varit som en säck dagen efter. En säck med värk överallt och lite lessenhet invävt i kroppen. Men idag, idag var det precis tvärtom. Kanske är det månen som gör att jag är i full kraft för att den är full. Hursom. Jag njuter av att röra min kropp och bli varm, lite svettig och ändå hålla mitt andetag. Jag kommer längre i vissa positioner. Igen. Det är bara som en iakttagelse för mig själv och inget annat mer än oväntat. Den kolsyrade glädjen rullar runt. Styrkan finns där. I min kropp. Min grundton är glad. Det är som att hitta tillbaka till sig själv, sitt  personliga sätt att vara. Fullt ut. Det håller.

Ett slags jubel

Jag har ett slags jubel inombords. Det hänger ihop med min mentor i mitt stora projekt. En person som hjälpt mig och som är proffs på det hon gör. Och vi sågs  i helgen, hela lördagen pratade vi igenom, skissade, kollade nästa steg osv. Och jag är lite lätt skakig. Men glad. Så himla glad. Och så hemlighetsfull. Jag vet! Men jag berättar när det är dags. Men tills dess jobbar jag på. Och börjar inse att det är på riktigt. Att det händer nu. Och det är så otroligt att få utlopp för sin kreativitet och sin längtan. Jag tror aldrig jag hade vågat utan yogan. Eller rättare sagt, jag vet det. Innerst inne. För yogan kultiverar också det man är bra på, vad som är vår "egentliga" uppgift, vår gåva. Oavsett vad det är.
   Våren är snart här och ljuset har vänt. På det sättet att ljuset på något vis blir ljusare den här tiden på året. Igår eftermiddag satt jag på verandatrappen i ljuset. Funderade. Funderade inte. Bara satt. Näsan mot solen och så kliver plötsligt "våra" tre rådjur in i trädgården. Buffar lite vid blåbärsriset och äter lite kastanjer. Och jag bara sitter där. Och tittar. Och är. Allt i tillvaron känns magiskt på något vis. Kan inte förklara det mer än så. Men min rygg är lite öm. Jag måste vara lite försiktig med framåtböjar och ta det varsamt. Och ändå har jag ett slags jubel inombords. Det är fint så.

Hur ser insidan ut?

Mer än ett kilo socker. I veckan. Äter vi i Sverige. Något är sjukt. Något är riktigt galet. När vi sockrar vår kropp inifrån och ut. När leder torkar ihop. När inflammationstillstånd blir normen. När det finns hur många berättelser av vanliga människor som helst som mår utmärkt efter att ha uteslutit kolhydrater eller minskat ner dem kraftigt. Tagit bort sockret. Det finns seriös forskning. Långa studier på människor med olika kost. Och då pratar vi om lågkolhydratkost. Som visar det som fler och fler experter påvisar.
   Jag blir ledsen när jag läser i boken  Ett sötare blod. Ledsen för att vi varit så vilseförda. Men också ledsen över att det är sjukt många i etablissemanget som ändå försvarar en sockerkost. För det blir ju socker det vi äter av kolhydrater. I kroppen. Jag kan se ibland att många försvarar kolhydratätandet med att de är smala.  Jaha. Men handlar det bara om det? Nej, en liten del kanske, och för en del, men för de flesta handlar det om hälsan. Och de går ner i vikt på köpet. Det är lite annorlunda fokus. För vad gör vi samtidigt med insidan? Den som vi sockrar hela tiden. Vi skapar inflammationer. Cancer växer av kolhydrater. Vi får ont i leder. Krångliga magar. Uppsvälldhet och annat skräp. Och även om du inte känner av det på det sättet i kroppen så sätter sig förmodligen sockret på ställen som du kommer att känna av när du åldras. Kanske täpper det till ådrorna så att hjärtinfarkten finns där som en naturlig konsekvens? Jag vet inte. Jag vet att det här året som jag ätit annorlunda har mitt välbefinnande ökat. Jag sover bättre. Magen är lugn och icke-svullen. Jag äter mig mätt. Jag orkar mer. Känner mig starkare på alla sätt och vis. Det där kilot socker varje vecka, det äter inte jag i alla fall. Inte längre. Det är skönt. Att sköta om sin kropp och sig själv på många sätt är viktigt. För mig har yogan varit startskottet till allt det andra. Det är också härligt när man känner effekterna av maten. För maten är medicin, det är min övertygelse. Och att låta det ta tid eftersom kroppen är ett komplicerat "maskineri" så behöver den tid på sig att hitta tillbaka till det tillstånd där vi mår bäst utifrån de fysiska, biologiska varelser vi är. Våga vägra snabba kolhydrater och socker! Ha en skön helg på det!

Vi och dom

Den  där fattigdomen. Som alla pratar om när man pratar om Indien. Det är som en ofrånkomlig prägling i våra medvetanden. Jag har funderat mycket på den. Och den här bilden av Afrika. Som om det vore ett land. Som om alla vore fattiga med flugor i hela ansiktet. Det blir så märkligt för jag tänker att de där tankarna föder en självklar insikt om vi och dom. Vi och dom. Där vi hjälper dom. Där vi är lite bättre. Förstår lite mer. Kan lite mer. Jag tror att vi alla är präglade mer eller mindre på de här bilderna. Och jag som har rest i den rika delen av Indien har inte sett det svåraste. Självklart inte. Jag har sett en liten strimma av de platser jag besökt. Men det är klart att det också färgat mig.
   Jag sitter på centralstationen i Örebro och väntar på min dotter som ska komma med ett tåg. Det är kväll. Det är kallt. Februarigrått. Vad ser jag? En vänthall där många fryser för de automatiska dörrarna svänger hela tiden upp. Det är slaskigt på golvet och fullt av grus. En man sitter och sjunger ryska sånger med en enorm bas som fyller hela salen. Han är redlöst berusad men lyckas ändå sjunga tydligt och högt. Hans blick är bortom. Han halsar ur en spritflaska. Händerna är narigt röda och svullna men ena handryggen är tatuerad blå. Precis hela handryggen. Och ja. Självklart sätter han sig vid mig. För jag har någon slags magnet av att dra den typen av människor till mig. Det bara är så. Och så mitt framför mitt ansikte står nästa man, utan tänder, med en jacka som jag ser att han sovit i. Han tigger, bönar och ber om lite pengar. Jag erbjuder mig att köpa en korv till honom, hellre än att ge honom pengar. Tidigare har jag sett honom i en liten spelhall som finns ett kvarter bort. Han grymtar men samtycker.
   Där och då. I den lilla stunden av väntan så slås jag av fattigdomen. Som finns här. Också. Men som vi kanske inte vill se. Som vi inte ser. Vi och dom-tanken slår mig med kraft. den finns där, fattigdomen, men ser olika ut. Men inte en sekund ska vi tro att vi med våra 9,5 miljoner människor i vårt land klarar oss utan den. Den finns. Och med 1,5 miljarder människor i Indien så blir ju själva antalet i sig också något att fundera över. Så många människor. Och om vi räknar procentuellt, hur ser det ut då? Nej, det är ingen kraftmätning på något sätt eller att jag ska få "rätt". Det är bara en känsla av att det är lättare att se något bortom hemma. Något som man tycker är fel och som kan få en att undra varför de inte gör något åt det? Så lätt att dras med i tyckanden. Om vi och dom. Jag tänker att yogan får mig att ta ett litet steg i en annan riktning. Att våga se. Både här och där. Kanske mest här? Trots allt är det ju hemma som vi behöver börja, eller hur? Hur tänker du?

Styrka

Styrka. Många vill kombinera sin yoga med någon annan träning. Jag som tränat olika saker i hela mitt liv har inte haft en dugg lust att träna något mer. Än yoga. Jag tänker att min yoga är heltäckande. Kanske låter förmätet för någon men det är min känsla. Men ibland blir jag lite fundersam. Av saker jag läser. Jag är så lättpåverkad i vissa lägen. Många säger att man inte får kondition av att yoga, tja, det beror ju helt på vad du gör för yoga och vilka rörelser och hur många gånger. Som jag ser det. Men i mig har det sakta växt en längtan av att ta i med kroppen. Ta i. Hårt. Fysiskt. Den här längtan har kommit sedan jag ändrade min kost, det är jag bergsäker på. Det finns inga kolhydrater i vägen längre eller hur jag ska säga. Det har växt fram en längtan av att röra på sig lite mer. Och plötsligt ligger jag där, på golvet och gör armhävningar. Och känner att jag är stark. Jag orkar. Sit ups. Ingen match, jag gör många och min bål och mage är starka. Nu vill jag testa cross fit. Vår son tränar det och han har aldrig känt sig starkare och smidigare. Det lockar. Jag lockas också av NMT, Nordic Military Training, där man använder sin kropp utomhus i grupp. Att skita ner sig lockar mig. Kanske är det barnet inom en? Inga speglar, ingen musik, inget gymtjafs för min del. Tänk att jag har tränat på gym i 10 år, innan jag började med  yogan. Det går nästan inte att förstå ens för mig själv. Nu har det säkert förändrats sedan jag gjorde det men jag lockas inte av det. Men kroppen vill röra sig mer. Och jag har yogans grundstyrka i mig. Den gör mig starkare än man kan tro. Jag hade en kille på ett introduktionspass för ett tag sedan, han tränade för triathlon, det var en person som var van att träna hårt. Fysiskt. Men han tyckte till och med att själva introduktionen var tuff. Det är intressant. Alla missuppfattningar av vad yogan gör. För den yoga jag gör, den gör mig mjuk och stark. Inuti också. Och då menar jag inuti runt mina organ, inte bara själva sinnesfriden. Det är så stort att det nästan inte går att förstå. Att den arbetar på alla plan. Men längtan efter att ta i växer sig allt starkare. Det är en annorlunda känsla och som jag faktiskt inte riktigt känner igen. Jag vill hugga ved, springa fort, rulla i leran och ta i. Skön måndag på er!

Oavsett frågan

Det har rullat runt en liten film på Internet via Crossfit, där den något provocerande titeln är Oavsett frågan är svaret squats. Och för mig som haft oerhört svårt med squats skulle bara den rubriken ha gjort mig arg tidigare. Och fått mig att ställa motfrågan - men om man inte kan sitta på huk då? För det har jag inte kunnat. Men redan där har jag haft svaret. När det gäller min ryggrad och allt trassel som varit. Att sitta på huk är fortfarande svårt för mig, men mest för att det gör ont. I höger ljumske. Min eviga följeslagare. Men å andra sidan får den där ljumsken mig att ta det lugnt. Inte forcera. Den är en slags egen tränare i min kropp. För när jag fortsätter att jobba med squats regelbundet. Som jag gjort i den serie jag tränar nu sedan i våras, ja då händer andra saker i ALLA andra positioner och asanas. Det är ganska märkligt. Eller kanske inte alls. Men för mig handlar det om att våga släppa ned min svans, rumpan, så att ryggraden rätas ut och jag rätar upp överkroppen. Det är otroligt vilken skillnad det gör i kroppen. Och när jag tänker på alla ryggproblem som vi dras med i den här delen av världen och så tänker jag på den andra delen av världen, där man ofta sitter på huk hela dagarna. HELA dagarna. Och gör sina sysslor. Eller bara sitter så och liksom vilar. Då går det upp för mig hur mycket jag behöver det. Och jag vet att det alltid varit svårt, redan som barn hade jag svårt för det. Att ha hela foten i golvet och sitta på huk. Men igår när jag yogade så var inte smärtan likadan som tidigare. Den ändrar karaktär och jag sitter faktiskt där. På huk. Och vet att det gör mig så gott, trots att det gör ont. Så oavsett frågan, är svaret squats - det kan jag skriva under på när det gäller mig själv.

Törs jag vara glad?

Törs jag? Vara så glad som jag är? Vilken fråga, fel ställd liksom. Men den finns där. Inuti. Jag är på väg att lyfta, mina vingar är borstade, mina tankar polerade - som skinande och färdiga. Och ändå har jag en kvardröjande länk bakåt. Som ett slags ankare som det är dags att lätta ifrån nu. Men tänk om? Och i vårt land får man inte misslyckas, vad nu det är. Man bör inte prova något som inte är vattentätt. Men hur ska man då göra när man har nya idéer? Det hörs ju, det går inte ihop. Men jag vill ju vidare. Trots pirr i magen och nervositet. Jag vet att jag har något. Och därför går jag nu en kurs via min arbetsplats, en helt formidabel kurs. Den heter Målstyrd innovation och det namnet säger inte direkt något. Egentligen. Men det handlar om att den innovation, idé, företagsembryo man har - det utvecklar man längs kursen. Kursen är mastig. Kursen är matig. Vi proppas med tankar, idéer och goda exempel. Men vi jobbar också hårt. Det är många gruppövningar och många individuella uppgifter som ska ner på papper. Men det bästa med hela kursen är att vi alla engagerar oss så mycket i alla. Vi tror alla på varandra. Kursledarna är fantastiska. Men vi alla gör kursen. Vi hittar nya spår för varandra. Peppar. Lyssnar. Tänker. Igår  var det kreativa innovationer som stod på dagordningen. Varje gång jag går därifrån så vet jag. VET jag att mina idéer håller. Jag har nog till till och med tänkt för smått. Det är en så galet skön känsla att människor jag aldrig träffat tidigare finns där för mig. Att jag hittat en samarbetspartner här. Att vi pratar samma språk. Att alla vill. VILL VILL VILL. Jag önskar er den bästa av helger och skickar med er en låt jag spelat oupphörligt för att drivet är så skönt. En låt från förra helgens konsert med First Aid Kit, bandaget för trötta själar och vilsna hjärtan. Men idag är mitt hjärta starkt. Önskar dig samma!

http://www.youtube.com/embed/Czj7SyPNRto

Fötter

Fötter. Så viktiga. Och att stå på sin fot, gå på sin fot. Hela foten. Eller att trycka ifrån med fötterna. Istället för med svanken. Jag märker det på mig själv. Jag märker det på mina elever. Hur viktiga fötterna är. Och att kunna stå på dem. Eller att bara stå på en fot. Tänk att många har så bråttom med att stå på huvudet när de har fullt upp med att bara stå på fötterna. Bara. Jag tror på att börja från början, för att det inte finns några genvägar inom yogan. Att vara stadig på fötterna. Att med rak rygg skjuta sig upp från sina fötter när man sitter i squat, på huk, eller från en position som vahni till exempel kräver en stabil fot och trampdyna. Då kommer också energin rakt upp via ryggen och uppåt. Annars "fastnar" energin. och man blir "trött" i ländryggen. Det handlar egentligen om linjerna i yogan, stabiliteten i fötterna, som börjar rörelsen och trycker uppåt Att stå stadigt på sina fötter. Allt börjar där. Ingen genväg. Fötter.

Bilden visar vahni, sacrificial flame, eldsflamman, tagen av Dan Lindberg

Ömsa skinn

 Nu har jag tagit mitt första steg. Haft bra samtal på mitt arbete. Jag tänker att det här året är mitt år. Ännu mer. Och när jag läser om den Svarta Vattenormens år känns det logiskt. Jag tog ett litet hopp förra året så jag ändrade om och strukturerade i min egen tillvaro. Alltifrån min egen yogaverksamhet till min hälsa, min mat och mitt välmående. Nu tar jag ett större kliv. Eller för att prata i ormterminologi, jag ömsar skinn. Jag arbetar för att kunna dela i ett forskningsprojekt med yogan, gå ner i tid under andra halvan av året och att stå för mina beslut. Hjälp! Marken gungar lite. Men när jag läser om det här året, enligt det kinesiska årshoroskopet så låter det ändå som att det är rätt tid för mig att göra förändringar. Även om det är lätt att fnissa och himla med ögonen åt den här typen av texter så kan man ta till sig något för egen del. Tänker jag. Små steg som kommer att bli större. "Förra året var ett Yangår i drakens tecken och i år väntar ett spännande Yinår i ormens tecken. Ormen är ett gåtfullt tecken men rätt hanterad är den ett mycket positivt tecken fyllt med styrka som hjälper oss att möta de utmaningar som väntar. Speciellt när det som i detta fallet är en vattenorm, något som inte förekommit på 60 år.Den 4 februari börjar den svarta vatten ormens år (dock firas själva det kinesiska nyåret den 10 februari). Ormen som grundtecken innehåller mycket eld. Men eftersom 2013 är ett vattenår så är denna orm lika speciell som draken förra året (ofta kallas också ormen för lilla draken). Den starka eld- och vattenkombinationen gör att allt är möjligt, på både gott och ont. Djup förändring, omvälvning eller helande kommer influera hela 2013 och liksom ormen kan vi sakta men säkert ömsa skinn och bli som nya igen. Men för att lyckas med detta behöver vi släppa det förflutna och också förstå och se orsakerna till vad som är disharmoni i vårt nuvarande liv. Då är 2013 året då vi kan nå framgång, men på ett långsamt och metodiskt sätt. Saker kommer definitivt ske om vi bara fokuserar framåt, följer vår egen slingrande väg och inte lyssnar på andra. Så stirra inte bakåt eller gräm dig över vad som kunde varit, lita på din instinkt och vet att du kan om du vågar lyssna på din inre orm. Överlag så pekar allt på att Vattenormens år 2013 blir ett år då vi övervinner de motgångar eller hinder som vi upplevt under 2012." Hur är det för dig? Har du några större förändringar och tankar kring det här året?

Tänka större

En del saker skrivs rakt in i hjärtat på en när man läser dem. Inser som vanligt att vi inte är ensamma om något egentligen. Men vi tror ofta det. Jag står inför ett vägval, kanske har jag gjort det större än vad det är, kanske kan jag ta det i små bitar längs med. När jag läste hos UnderbaraClara om hennes tankegenombrott så slog det an en ton i mig själv. Så skönt att se någon som är några steg före. Och att hon är så ung känns befriande. Vi går olika vägar fram till målet. Tänker också på att vi faktiskt har en gåva att förvalta. Alla vi. Du. Jag. Den gåvan som vi kultiverar via yogan. Och då faller ännu mer på plats. Ändå, jag känner mig lite skör, nästan feg för att ta nästa steg i det som är den naturliga utvecklingen för mig. Jag har aldrig sett mig som en trygghetsjunkie, kanske är det precis det jag är? Och att jag tänker för smått. Jag ska träna mig på att tänka större. Har inga svårigheter när det gäller andra människor. Problemet är som vanligt vad jag gör för egen del. Hur jag tänker om mig själv. Mina förmågor. Min verksamhet. Mina olika projekt. Och ja, jag kan inte vara tydligare än så här eftersom jag vet att det är olika grupper som känner mig på olika sätt som också läser här hos mig. Men jag behöver ändå ventilera det lite. När man tar sin tanke, tittar på den från olika håll. Skrotar det som inte känns rätt i maggropen. Men tittar på resten. Hur skulle det kunna se ut? Vad vill jag? Egentligen. Jag vill förvalta det som jag är bäst på. Man kan vara näst bäst på många saker. Men jag vill flytta det fokuset. Till att göra det som är jag, min kärna, min gåva. Och återigen kommer jag ihåg min lärares råd, sätt målet, ta ett steg i taget. Inte försöka räkna ut hur i alla lägen, bara tänka att. Så svårt för mig som vill ha koll. Inte på allt, men på mycket. Hur gör du? Släpper du taget om det som håller dig fast i något gammalt? Vågar du testa oprövad mark? Ger du dig hän? Jag gör det i yogan. Men inte i resten. Ska inte grotta ner mig i varför jag inte gör det, för det blir ännu ett tankespår som uppehåller mig. Ska bara våga ta nästa steg. Och nästa. Vet att i backspegeln är ingenting skräckinjagande. Eller hur? Nästan så det är svårt att förstå vad som skrämt mig tidigare. Dags att tänka större.

Åtta saker

Fick en bloggutmaning från en bloggerska jag tycker mycket om. Hon ville att jag skulle skriva åtta saker om mig själv. Genom åren har jag skrivit några sådana inlägg, men nu ska jag försöka tänka till och skriva det oväntade om mig. Det snöar och är egentligen jättevackert men jag känner mig trött och less. Lite grann som att backa, trots att jag gillar snö och ljus. Men melankoli och vemod hör också våren till för min del. Därför kommer här mina åtta små saker om mig själv, jag lyfter mig lite ovanför mina ögonbryn. Håll till godo!

1. Som barn var jag helt inriktad på att jag skulle arbeta med att teckna i någon form. illustratör var ett ord jag lärde mig tidigt. Jag tecknade, gjorde egna små böcker som jag illustrerade. Senare blev det mer akvareller och kolteckningar i kroki. När barnen kom tappade jag bort det. Nu börjar jag längta efter det uttrycket igen.

2. Älskar italienska filmer, favoriter är Bertolucci, Fellin, Bröderna Taviani och Ettore Scola. Tycker också att det italienska språket är magnifikt, har till och med gått en nybörjarkurs i italienska men slutade för att läraren var så opedagogisk. Kanske tar jag upp det igen.

3. Sydde alla mina kläder som ung, byxor, jackor och klänningar. Nu för tiden blir det mest gardiner eller att laga saker. Funderar på att även börja med lite klädskapande igen. Måste förmodligen hitta andra mönster som passar kroppen :)

4. Jag dignar ibland under ett slags världssamvete som jag bär på. I tonåren blev jag nästan deprimerad pga alla orättvisor i världen. Har sedan förlikat mig med att jag är född här och nu och försöker göra det bästa. Man kan hjälpa på många olika sätt.

5. Jag simtränade från 7-15 år. Hängde i badhuset många eftermiddagar i veckan. Idag framstår det som svårt att förstå. Jag gillar att bada och simma men inte mer.

6. Musik har varit väldigt viktigt i mitt liv. Nu för tiden vill jag ha det mer tyst än att spela musik. Kanske hänger ihop med att jag hellre lyssnar aktivt idag än att jag har det som ett bakgrundsbrus.

7. Jag älskar färg. Även om vi har en bas av svart och vitt hemma i vårt hus idag, som många andra svenskar, så kryper ändå färgerna in efter ett tag. Favoriter är turkos, lila, rosa och orange.

8. Om jag har något att säga till om så lever jag tills jag blir 100 år med min man, jag åldras med värdighet och välmående. Yogar, mediterar och skalar av i mitt liv. Hänger med mina barn och barnbarn tills de säger -nu räcker det :) Jag är då väl förberedd på min död och min övergång till nästa dimension

Len och lättad

Nu är jag där. Där jag känner mig len och lättad inombords men där kroppen känns trött. Jag balanserar på kanten till förkylning och rossel. Många snörvlar i många sammanhang där jag finns. Jag tvättar mina händer extra noga. Jag äter så grönt och skönt jag kan. Enchinaceatuben tar slut. Äter d-vitaminer. Försöker få i mig dagsljus och solsken. Så klart. Men jag känner mig själv så väl nu att när det där svidet känns bakom näsan - då är det dags att lyssna ännu mer på mig själv. Och även på min träning. Min yoga vilar. Den fysiska delen. Och som vanligt övermannas jag av längtan till att göra. Det fysiska. Jag sitter stilla. Mediterar. Men det andra, det väntar. Trots lenheten och lättnaden. Trots det tomma eller rättare sagt det inombords som inte är så trångt längre. Vet att Indien finns kvar. Från mina behandlingar. Vet att det kan ta lång tid innan jag orkar allt jag önskar rent fysiskt. Jag får konstatera. Inget annat. Vänta in min kropp. För nu är mitt inre på något sätt före kroppen. Om du förstår hur jag menar? jag har släppt så mycket. Kastat av mig tung last och det är som det ska. Men jag kan känna processen i min kropp. Utan att kunna säga något konkret så finns den där. Hur luddigt det än låter. Vem är jag att kämpa emot det sker? Nej, jag väntar. Låter inget missmod stanna. Väntar på att det lena och lättade ska förflytta sig ut i min kropp. Önskar dig samma upplevelse. Och en skön solig helg!