Vi och dom

Den  där fattigdomen. Som alla pratar om när man pratar om Indien. Det är som en ofrånkomlig prägling i våra medvetanden. Jag har funderat mycket på den. Och den här bilden av Afrika. Som om det vore ett land. Som om alla vore fattiga med flugor i hela ansiktet. Det blir så märkligt för jag tänker att de där tankarna föder en självklar insikt om vi och dom. Vi och dom. Där vi hjälper dom. Där vi är lite bättre. Förstår lite mer. Kan lite mer. Jag tror att vi alla är präglade mer eller mindre på de här bilderna. Och jag som har rest i den rika delen av Indien har inte sett det svåraste. Självklart inte. Jag har sett en liten strimma av de platser jag besökt. Men det är klart att det också färgat mig.
   Jag sitter på centralstationen i Örebro och väntar på min dotter som ska komma med ett tåg. Det är kväll. Det är kallt. Februarigrått. Vad ser jag? En vänthall där många fryser för de automatiska dörrarna svänger hela tiden upp. Det är slaskigt på golvet och fullt av grus. En man sitter och sjunger ryska sånger med en enorm bas som fyller hela salen. Han är redlöst berusad men lyckas ändå sjunga tydligt och högt. Hans blick är bortom. Han halsar ur en spritflaska. Händerna är narigt röda och svullna men ena handryggen är tatuerad blå. Precis hela handryggen. Och ja. Självklart sätter han sig vid mig. För jag har någon slags magnet av att dra den typen av människor till mig. Det bara är så. Och så mitt framför mitt ansikte står nästa man, utan tänder, med en jacka som jag ser att han sovit i. Han tigger, bönar och ber om lite pengar. Jag erbjuder mig att köpa en korv till honom, hellre än att ge honom pengar. Tidigare har jag sett honom i en liten spelhall som finns ett kvarter bort. Han grymtar men samtycker.
   Där och då. I den lilla stunden av väntan så slås jag av fattigdomen. Som finns här. Också. Men som vi kanske inte vill se. Som vi inte ser. Vi och dom-tanken slår mig med kraft. den finns där, fattigdomen, men ser olika ut. Men inte en sekund ska vi tro att vi med våra 9,5 miljoner människor i vårt land klarar oss utan den. Den finns. Och med 1,5 miljarder människor i Indien så blir ju själva antalet i sig också något att fundera över. Så många människor. Och om vi räknar procentuellt, hur ser det ut då? Nej, det är ingen kraftmätning på något sätt eller att jag ska få "rätt". Det är bara en känsla av att det är lättare att se något bortom hemma. Något som man tycker är fel och som kan få en att undra varför de inte gör något åt det? Så lätt att dras med i tyckanden. Om vi och dom. Jag tänker att yogan får mig att ta ett litet steg i en annan riktning. Att våga se. Både här och där. Kanske mest här? Trots allt är det ju hemma som vi behöver börja, eller hur? Hur tänker du?

Glädjen sprider sig som ringar på vattnet

Känner du någon gång att du har det oförtjänt bra? Att du bor i ett rikt land och har ditt eget välbefinnande att syssla med. Där majoriteten av de som bor på jorden inte delar dina preferenser? Att vi faktiskt är här tillsammans. Att vi delar jorden. Men att vi i den här delen av världen hejdlöst använder det vi tycker oss behöva. Elektricitet. Vatten. För att inte tala om alla varor och saker vi köper. Nej. Jag vill inte ge någon dåligt samvete. Absolut inte. Men jag slås ibland av det enorma överflöd vi faktiskt förfogar över. Där ett reciterande av en författare i en musiktävling verkar vara det värsta som kan hända. Där folk skriver protestlistor och gör obscena gester för att någon annan vann som de inte tyckte var värdig. Jag tror knappt det är sant. Skrattar åt det. Men samtidigt. I mitt inre. Den där längtan över ett annat liv. Det som folk tror är en klyscha när jag pratar om Indien. Där man ser varandra. Ler mot varandra. STORT. Och har tid att prata och bry sig. Fast man jobbar 10 timmar om dagen alla dagar i veckan. Vi är så enormt hysteriskt bortskämda och jag skäms lite ibland när jag tycker att jag gjort allt jag kan för att jag är medlem i Amnesty och Röda Korset. Sätter in pengar när någon katastrof har inträffat där människor har förlorat ALLT. Allt. Hur ska vi i vår vildaste fantasi ens tro att vi förstår? Nej jag är inte arg. Men jag läser en intervju med ordförande i SOS Barnbyar. En kvinna som mitt i karriären bytte en spikrak bana mot en krokig. För att hon såg. SÅG. Vågade. Hon sa att det som fick henne att orka var att Glädjen sprider sig som ringar på vattnet. Och där inte allt handlar om just mitt eget välbefinnande. Att en del kan uttrycka sig som att de inte ger, om de inte ger av hjärtat. Men. För den som är hungrig spelar det faktiskt ingen roll. Den lyxen vi unnar oss är bortom deras horisont. Vad vill jag med mina ord? Bara dela dem. För jag tycker att det är tungt ibland att leva här där vi är bortskämda, fast vi inte förstår det. Att jag vill göra skillnad. Stor skillnad för att jag kan. Och för att så många behöver det. De som inte har tid på att vänta att vi ska förstå. Hur tänker du?

Bilden är tagen av Dan Lindberg