Vi och dom

Den  där fattigdomen. Som alla pratar om när man pratar om Indien. Det är som en ofrånkomlig prägling i våra medvetanden. Jag har funderat mycket på den. Och den här bilden av Afrika. Som om det vore ett land. Som om alla vore fattiga med flugor i hela ansiktet. Det blir så märkligt för jag tänker att de där tankarna föder en självklar insikt om vi och dom. Vi och dom. Där vi hjälper dom. Där vi är lite bättre. Förstår lite mer. Kan lite mer. Jag tror att vi alla är präglade mer eller mindre på de här bilderna. Och jag som har rest i den rika delen av Indien har inte sett det svåraste. Självklart inte. Jag har sett en liten strimma av de platser jag besökt. Men det är klart att det också färgat mig.
   Jag sitter på centralstationen i Örebro och väntar på min dotter som ska komma med ett tåg. Det är kväll. Det är kallt. Februarigrått. Vad ser jag? En vänthall där många fryser för de automatiska dörrarna svänger hela tiden upp. Det är slaskigt på golvet och fullt av grus. En man sitter och sjunger ryska sånger med en enorm bas som fyller hela salen. Han är redlöst berusad men lyckas ändå sjunga tydligt och högt. Hans blick är bortom. Han halsar ur en spritflaska. Händerna är narigt röda och svullna men ena handryggen är tatuerad blå. Precis hela handryggen. Och ja. Självklart sätter han sig vid mig. För jag har någon slags magnet av att dra den typen av människor till mig. Det bara är så. Och så mitt framför mitt ansikte står nästa man, utan tänder, med en jacka som jag ser att han sovit i. Han tigger, bönar och ber om lite pengar. Jag erbjuder mig att köpa en korv till honom, hellre än att ge honom pengar. Tidigare har jag sett honom i en liten spelhall som finns ett kvarter bort. Han grymtar men samtycker.
   Där och då. I den lilla stunden av väntan så slås jag av fattigdomen. Som finns här. Också. Men som vi kanske inte vill se. Som vi inte ser. Vi och dom-tanken slår mig med kraft. den finns där, fattigdomen, men ser olika ut. Men inte en sekund ska vi tro att vi med våra 9,5 miljoner människor i vårt land klarar oss utan den. Den finns. Och med 1,5 miljarder människor i Indien så blir ju själva antalet i sig också något att fundera över. Så många människor. Och om vi räknar procentuellt, hur ser det ut då? Nej, det är ingen kraftmätning på något sätt eller att jag ska få "rätt". Det är bara en känsla av att det är lättare att se något bortom hemma. Något som man tycker är fel och som kan få en att undra varför de inte gör något åt det? Så lätt att dras med i tyckanden. Om vi och dom. Jag tänker att yogan får mig att ta ett litet steg i en annan riktning. Att våga se. Både här och där. Kanske mest här? Trots allt är det ju hemma som vi behöver börja, eller hur? Hur tänker du?