Den lilla människans stordåd

Vi är i Prag. Körde över 150 mil igår. Det gick lätt. På något vis. När man möts av våren och grönskan djupnar längs vägen. Vi kommer framåt kvällningen och det är 30 grader varmt. Knockas nästan av det varma - det är skönt. Vi bor lite utanför staden. Vid floden. Det är så rofyllt och lugnt att all stress  som finns runt oss hela tiden hemma känns overklig. Här  känner jag skillnaden. Ingen håller på med någon telefon. Alla verkar vara här och nu. Paddlar i floden. Tränar i forsarna. Barnen leker och springer runt runt på gräset som ser saftigt och grönt ut. Syrenerna blommar och häggen doftar. Allt ser nyutslaget ut och det känns som vi varit borta länge hemifrån. Kroppen är lite avig. Jag lägger mig med benen upp mot väggen på vårt hotellrum. Ligger så en halvtimme och sen är tröttheten borta. Det är otroligt så väl det fungerar. Jämt. Åker till city. Älskar att titta på folk. Kaféliv. Människor som ligger på gräset och solar. Läser. Mina ögon fångas av gatstenen, skuren i små små fyrkanter. Tänker på alla som arbetat med de där trottoarerna som vi går på. Den lilla människan som jobbat med att lägga små små gatstenar. Eller den som skurit till alla fyrkanter. Så mycket som finns bakom allt, som den lilla människan har utfört. Inga stordåd. Men ändå. Stordåd. Allt finns kvar. Men ingen minns vilka de var. Vi går till Gamla judiska begravningsplatsen. Den är rörande. Stenarna är så vackra men står så huller om buller att man förstår att de behövt ändra och flytta. Läser att det ligger 200 000 människor där ungefär. 200 000! Och den lilla människans öde tar tag i mig igen. Att vi går där och känner skuggans andakt. Ser gravstenarna med mossa och hebreiska tecken. Hör en vansinnigt högljudd italiensk guide. Och ändå. Vi bärs fram av den lilla människans liv. Bortglömt. Men ändå inte. Känner hur mycket jag vill komma ihåg att det funnits så många människor som levt anonymt men gjort saker som finns kvar. Flera hundra år senare. Det är nästan lite av ett stordåd.

Wish me luck

Mitt år. Är inte ett kalenderår. Utan ett yogaår. Sedan 2006 har jag åkt och tränat för min lärare. På våren. Ibland också fått till någon kurs någon lärare framåt höstkanten. Så jag räknar mitt år från varje kurs med Z till nästa gång jag tränar för honom. Reser alltid hem med mycket att smälta kroppsligt, mentalt och själsligt. Yogaåret som snart är slut innebar mycket rörelse och stora förändringar. På nästan alla plan. Det kan ta tid att landa i det. Men man ser det sällan förrän man tittar bakåt. Men jag ser det tydligt nu. På ett personligt plan har jag startat något i mig som inte har landat och planterat sig klart. Ser det tydligare och tydligare. Jag delar mitt år med dig;

April – reste ner till Serbien. Första dagen sa Z att han var bekymrad för mina lungor. Kursen väckte mycket och var tuff både fysiskt och mentalt. Många tårar och insikter. Skratt. I slutet av kursen fick jag vackra ord av bekräftelse, ord som lyst upp mina trötta stunder. Fick en adress till en ayurvedaklinik i Indien, som han varmt rekommenderade för min hälsa. D kom ner och vi hade några dagar. Han fotograferade Z och E. Fantastiska bilder som förmedlade mer än själva rörelsen.

Maj – jag har lite småkurser på Stillastund. Vi packar hemma. Säljer saker. Slänger. Sorterar. Åker till vårt blivande hus fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Många beslut. Mycket oro. Mycket glädje. Men till slut är allt klart. Ofattbart att hela flyttcirkusen gick i hamn. Sonen flyttar till egen lägenhet. Alla hjälps åt.

Juni - vi flyttar in i vårt hus. Jag får inte till så mycket yoga. Min kropp är stel och ovillig. Jag hostar och väser. Fixar och donar. Njuter av att äntligen vara på plats. Ändå. Jag mår inte bra i bröstkorgen. Vi ändrar alla våra planer för sommaren. Jag ändrar min semester. Bokar en resa till Indien. ENSAM. Sitter uppe en natt och inser att det är vad jag måste göra. Vad jag behöver. Även om det känns overkligt att resa så långt ensam och gå igenom det jag ser fram emot med blandade känslor. Litar på Z. Följer min inre kompass utan att veta hur det ska bli. Släpper kontrollen helt och inser att jag inte haft den, det har bara varit en illusion. Omfamnar min rädsla och lyfter den mot ljuset och ser den smulas sönder.

Juli – Jag och Nina träffas äntligen. Min kära bloggsyster. Ibland är det enkelt att mötas. Vi målar huset 2 gånger. Jag jobbar hela månaden. Tufft och ensamt på jobbet. Varmt. En yogavän kommer med sin grupp från Irland och har kurs på Stillastund. Vi avslutar månaden med en hejdundrande silverbröllopsfest med vänner och familj. Våra barn överraskar med arrangemang, fyrverkeri och tal och presenter. Jag känner mig rikast i hela världen.

Augusti – Tre dagar efter festen sätter jag mig på planet till Indien och så startar nästa nivå av min inre resa . Jag går igenom en Kerala Panch Karma. En slags mildare form av yogisk rening, som används i Kerala. Det innebär många olika behandlingar, bland annat en ”detox” mitt i kuren. Några timmar brukar det hålla på. Jag håller på i 22 timmar! Slår något slags rekord :)  Känner mig nyfödd när kvällen kommer. Ny. Ren. Åker hem tacksam och längtansfull efter min familj. Har varit borta i tre veckor. Börjar jobba direkt jag kommer hem.

September – Startar mina yogakurser på Stillastund. Större intresse än någonsin för min verksamhet. Jag börjar ta emot fler och fler som vill ha individuella lektioner. Samtidigt mår jag inte alls bra i kroppen. Känner mig svag och mailar min ayurvediska läkare och min yogalärare. Båda säger att det tar tid. Ibland så länge som ett halvår innan man är helt på banan igen. Jag mår konstant illa och har svår att äta. Kaffe är omöjligt. Jag reser på en helgkurs i London för Emma Balnaves, alla jag känner säger att jag ser förändrad ut. De yogiska vännerna ser andra saker i mig. Jag och min yogavän AG lånar ett hus av en yogavän i London. När jag är på kursen får jag veta att jag blivit mormor! En dramatisk förlossning slutar i att alla mår bra men jag har lite svårt att ta in det hela på avstånd.

Oktober – Sonen flyttar hem igen för att spara pengar till långresan. Vi fixar saker i huset. Allteftersom behövs kaminerna justeras och annat som det blir i ett nytt hus. D beställer en resa till Indien för egen del när han ser hur mycket som hänt och fortfarande händer i mig.

November – mer och mer går det upp för mig vilken resa jag varit på. Och att den fortsätter på hemmaplan. Min yogaundervisning fungerar. Det känns tungt men det går för att jag bärs av mina elevers förtröstan och min envishet. Min egen yoga är sparsam och mindre ofta. Jag vet att det hör till men har ändå svårt att greppa allt som händer på ett annat plan i mig. Jag är förändrad på djupet. Enormt glad och tacksam för det. Allt det som jag inte kan sätta ord på finns där i mig. Och min lärare vet. Jag mailar och han förklarar.

December – första julen i huset. Första julen med ett barnbarn. Alla samlade och vi är fridfulla. Firar så stillsamt att det gnistrar i mitt hjärta. Få klappar. Mycket värme. Yogar sparsamt med innerligt.

Januari – året börjar med storm. D reser till Indien. Sonen reser till andra sidan jorden. Jag blir kvar i huset och får agera hantverkare. Byter vattenfilter. Skruvar isär två kaminer och ihop. Fixar med bilar. Kör till flygplatser. Är helt slut och blir riktigt sjuk i influensa i slutet av månaden. Min dotter L tar mina yogagrupper och jag får äntligen vila när D återvänder från Indien.

Februari – det börjar ljusna. Vi landar i att vi bor här och att det passar oss så bra. Njuter i fulla drag av små detaljer, av ljuset och framför allt av stillheten och ron. Varje gång jag kommer hem blir jag glad. Yogaundervisningen lättar och mina elever och jag hittar nya stigar. Grupperna formerar sig och blir homogena i sina andetag. Jag häpnar. Ödmjukt tar jag emot det jag ser. Det jag får. Jag hittar stigen inuti mitt yogahjärta och inser med förvåning än en gång hur Indien finns i mig. Förändrad i grunden.

Mars – min egen kropp är mer med mig. Jag är ännu inte där jag kommer att vara. Men jag är på väg. Jag börjar längta efter min lärare. Att få se honom, höra honom och framför allt yoga för honom. Varje lärare behöver en lärares öga på sig. Också. Då och då. Det är min övertygelse. Mentalt börjar jag förbereda mig.

April – Jag är nästan kär i vårt hus! Livet på landet är hundra gånger bättre än jag föreställt mig. Jag tar emot fler individuella lektioner och jag slutför sorgbearbetning för några. Grupperna är entusiastiska och jag är lite förvånad. Tänker att det är långt till augusti men gläds ändå över deras iver att anmäla sig till hösten. Räknar ner. Sista lektionerna måndag och tisdag. Fredag morgon tar vi bilen mot Europa.

I maj börjar kursen. Datorn följer med och min lust att skriva brukar vara stor när jag är på kurs. Önskar ett gott nytt yogaår. Med ALLT vad det innebär. I mitt yogahjärta tar jag emot. Utan förbehåll.

Äntligen gjorde jag det som tar några sekunder

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling. Eftersom jag varken är hälsospecialist eller på väg till Afganistan så får jag göra på mitt sätt. Mitt sätt att hjälpa är att publicera det på min blogg. För när jag publicerar jag den här bloggposten så vaccineras 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

Kom igen, det är tre klick bort och 95 ungar får hjälp.

Ingen tvekan. Har du en blogg - Gör det! Glöm inte att pinga dig sen så att det kommer fram som det ska.

Jag är också rynkig

Hör på nyheterna att kvinnor i Sverige opererar sig som aldrig förr. Korrigerar sitt utseende. Brösten. Ansiktet med botox. Nervgiftet som hindrar all mimik. Varför är vi så besatta av yta? Det skrämmer mig. Och vem vill ha ett slätt Barbieansikte när man åldras. Vem bestämde att rynkor och streck är fula? Min man har fåror i sitt ansikte. Jag älskar dem. Och jag älskar även mina. Tänker att de visar att jag levt. Ska jag se ut som mina barn i skinnet? I pannan? Bysten? Vilket bakåtsträvande! Och tänk att vara missnöjd med sin kropp när man är 25 år... Herregud, det kommer inte att bli enkelt att åldras då. Den där mallen vi ska passa in i, varför går vi med på den? Jag vägrar. Nästan så jag har lust att starta en Facebookgrupp med titeln våga vägra så kallade skönhetsingrepp. Vems skönhet? Vems ideal? Inte mina. Vi måste väl ändå vara många som inte gillar utseendefixeringen? Eller sneglar man hela tiden på en retuscherad bild av hur kvinnor "ska" se ut? Jag vet att det kan skapa känslor av otillräcklighet och att inte duga. Jag vet att det kan få oss att känna oss små. Men jag tänker att vi kan vända bilden. Bilden av oss. Våga vara de vi är. På utsidan också. För mig har yogan varit en väg in i att acceptera hur jag är och fungerar som person. Men också över hur jag ser ut. Kanske för att jag har en lärare som alltid ser bortom ytan. Jag vet inte. Tidigare kände jag mig otillräcklig. Och all korrigering av ytan kommer av känslan inuti. Vi vet ju det, så låt oss inte falla i fällan över att det helt naturligt att göra ingrepp. Låt oss inte ramla ner i gropen av korrigeringar, där det aldrig verkar ta slut om man påbörjat att skära och fylla ut. Jag börjar med mig själv. Ja jag har rynkor. Ja jag har veck och fåror. Ja jag har bröst som hänger. Ja min mage är lite rund. Ja. JA. Det är OK. Det är mer än OK, det är ju kroppen jag bor i. Som har varit med mig ganska länge :) Tänker på bilderna av Vanda Scaravelli. För mig är hon bilden av skönhet. Och ja, jag strävar dit.

Bilden är lånad ur Awakening the spine av och med Vanda Scaravelli

Min egen mark

I min allra första egna lägenhet hade jag ett ordspråk på kylskåpet. Den som har en trädgård lever länge och fridfullt. Kort och gott. Tänkte att någon gång så... Växte upp i ett hyreshus. Ingen trädgård. Som jag önskade mig en. Min mamma hade hela stora balkongen som en trädgård. En slags kompensation. Men ingen "riktig". Som jag önskade. Som vi önskade. Men den där trädgården kom till oss för 23 år sedan, ganska exakt när vi köpte vårt gamla sommarhus med stor tomt. Där vi numera bor permanent. Trädgården var underbar, gammal och uppväxt. Allt jag önskade i form av jasminbuskar, hallon och vinbärsbuskar, doftande berusande pioner och på våren var gräsmattan full med förgätmigej och gullvivor. MEN. Med några ungar och liten tid till trädgårdsarbete insåg jag motvilligt att jag inte hade tiden jag ville ha för att hålla det fint. På baksidan där det är lite mer av skogstomt tänkte jag mig en äng av prästkragar, blåklockor och vallmo... Slängde ut lite frön och väntade på något som inte kom. Nu många år senare så undrar jag lite hur jag tänkte, hur jag trodde att allt skulle sköta sig själv? Det går lätt att dra en parallell till yogan. Att det behövs så mycket omsorg, vattning och bra grogrund för att det ska växa. Att ogräset helt enkelt måste bort för att man ska se vad det är som egentligen blommar. Att det kan vara svårt att se vad som är vad ibland. Vi har numera lagt igen 5 rabatter av 6. Gjort en radikal omvandling utan att det känns för "modernt". Mer att det passar vårt hus och livsstil nu. Och den där blommande ängen, den är sakta på väg nu. För att vi hållit efter sly och annat. Prästkragar och blåklockor kommer framåt sommaren och även andra ängsblommor. Det kan vara lätt att tro att man ska slå sig för bröstet när väl trädgården blommar som man önskat. Men det är precis tvärtom. För att man vet hur mycket jobb det är med att få det "naturligt". I yogan kan det ibland kännas som hinder kommer i ens väg som är tuffa att ta sig över. Förbi. Runt. Men jag känner i min egen kropp att ju mer jag tar hand om kroppen men även tankarna, ju bättre går det. Och med bättre menar jag att jag vågar ge det tid. Jag inser att vissa asanas, de kommer jag förmodligen aldrig i närheten av. Betyder ingenting. Lika lite som att det plötsligt skulle börja växa stora doftande rosor mitt i ängen min. Jag måste hålla efter ogräs, även om det är vackert, det kan ha rötter som invaderar hela marken. Jag måste vattna ibland om det råkar bli för torrt. Så frön. Vårda sticklingar. Se vad som passar min mark. Min egen mark. Min kropp. De sprödaste små blommorna fångar mig numera. De små nästan oansenlig teveronika eller luktviolerna som känns blyga. Blommor med korta skaft som man måste böja sig ner för att se. Eller lägga sig ner på gräset. Kanske är det helt enkelt så att jag sluter fred med den jag är, den kroppen jag bor i. Som jag börjar vårda på ett annorlunda sätt. Varsam med mig själv. Min alldeles egna blomsteräng. Min mark.

Tur det finns människor som kan räta ut frågetecken

Socker kontra kolhydrater. Kolhydrater kontra socker. MEN. Har inte fattat det förrän jag läste HÄR

Socker ÄR en kolhydrat. Punkt. Och plötsligt blev allt verkligen glasklart för mig. Läs hela inlägget och kommentarerna, det ger sååå mycket. Tack Anna Hallén! Det går ju inte att äta kolhydrater om man vill sluta med socker. Eftersom socker är en kolhydrat. Jag fattar varför det aldrig funkat förut för mig med socker och godissug. Nu utan kolhydrater har kroppen slutat längta. Så befriande. Helt enkelt!

Tillägg:
Jag tror det är viktigt att också se allt som man faktiskt ska och "får" äta enligt LCHF. Inte bara det man inte äter längre. Allt blir lättare då!

Oväntat

En helg i storstan. Vaknade trött. Lite låg. Vi grälade innan vi for. Allt kändes segt trots att morgonen var solig och fin. Oväntat jobbigt. Tysta i bilen och jag funderade på om det var en bra idé att resa iväg när vi har så mycket runt oss. Hela tiden. Men just själva förflyttandet brukar hjälpa. Men jag satt där lite småtjurig. I Södertälje började snön yra och flingor stora och blöta kastade sig mot rutan. Oväntat. Vi tittade frågande på varandra. Framme på Söder när vi klev ur bilen så blev vi dygnsura direkt! Totalt blöta fötter. Det hade fallit cirka 2 decimeter! Oväntat. På något sätt la vi i andra växeln. Köpte nya strumpor vartefter :) och insåg att vädret, det kan vi inte göra något åt. Och några extraskor hade ingen av oss. Vi klafsade oss ner till Fotografiska och såg 5 fotouställningar varav en framträdde och gjorde allt värt det hela. Schapiros bilder från klassiska filmer var a m a z i n g. Oväntat bra. Vi tinade upp. Bara gick där och tittade. Åt lunch. Lite lite gladare. Träffade goda vänner och drack kaffe, hallon och vispgrädde. Och som vi skrattade, jag blev helt varm. Hem till hotellet och byta om, men inga andra skor. Papper och element räddade kvällen. Helt oväntat. Vi såg som sagt Jesus Christ Superstar och den var fantastisk. Fängslande. Lite märkligt att höra alla låtar på svenska när man kan alla sånger utantill sedan 70-talet. Men vilka sångare! Fram trädde Judas. Som spelades av Patrik Martinsson Och i föreställningen så resonerar rollkaraktären som jag gjorde i mitt inlägg om syndabockar här! . Det var oväntat. Dels själva tolkningen men framför allt sångaren. Det finns bara ett ord för den rösten och den prestationen - oväntat :)
Kvällen avslutades med att jag och min älskling skrattade så tårarna rann och magen värkte. Med lite vin och snacks på rummet så hade vi sådär roligt som bara vi två kan ha. Humor är en såå viktig ingrediens i en relation. För oss. För mig. Och jag somnade med ett skratt och vaknade faktiskt också med ett skratt. Så välbehövligt. Så oväntat. Man måste vara rädd om varandra hur mycket man än har att göra, sa vi till varandra igen. Avslutade storstadsbesöket med att åka ut till Ingarö och köpa en trädgårdsgrind. Solen sken i Stockholm. På vägen hem kom regnet :) Ganska oväntat...

Bilden är på Patrik Martinsson, den oväntade stjärnan för oss.

Fyra jobb

Imorgon bitti far vi till storstan, jag och älsklingen. Vi ska se Jesus Christ Superstar med Ola Salo i huvudrollen. Bo på hotell. Träffa vänner. Strosa. Fotografiska. Gott kaffe. Ingen dator :) Jag tar en liten välbehövlig paus från mina fyra jobb just nu. Det slog mig härom dagen att jag faktiskt har fyra jobb nu. Och det känns. Även om jag vill allt. Jag har mitt vanliga jobb. Läser en kurs på distans. Undervisar i yoga i fyra grupper i veckan + en del individuella lektioner. Och så sorgbearbetningsjobbet på det. Inser att jag ska vila också. SKA. Och min yoga, gör bara mjukt mjukt nu. Min rygg är trött. Jag är trött. Jag lyssnar. Tar en paus. Hoppas du också vilar dig. Och har en skön helg

När jag dör

När jag dör så vill jag egentligen bara att en sak ska ske. Att alla tar farväl av mig. På sitt sätt. Att alla gör sin sorgbearbetning över vår relation. Fullbordar den. Helst skulle jag vilja att jag låg i en öppen kista hemma. Jag vill inte sträcka mig så långt som till att ligga på en bardisk, the Irish style och där man radar upp wiskeyglasen på kroppen. Nej inte riktigt så :) Men. Att alla mina nära kommer dit. Skrattar och gråter. Pratar om minnen. Säger saker de inte gillade. Säger det som de tyckte om. Och allt däremellan. Avslutar. Fullbordar. Likvaka. Eller vad man ska kalla det nu för tiden. För att de ska få leva fullödiga liv. Utan att ha en hake någonstans. En hake som fastnar i det förflutna. Som gör det helt f-ing omöjligt att få tillgång till sin hela glädje. Jag struntar fullkomligt i begravningen. Musiken. Blommor eller inte. Klädsel. För mig känns det oviktigt. Jag är ändå inte kvar här då. Men de anhöriga. Nära och kära är kvar. Nej det är själva sorgen som måste få utlopp. Och resten kommer i andra hand. Igår när jag förberedde mig inför den sorgbearbetning jag arbetar med just nu så kom tanken upp på min egen död. Vi ska ju alla döden dö. Och hur vi behöver hjälp med att sörja, bearbeta och bli fria. Inte ha sorger som gror under ytan i åratal. Inte ha förluster som skaver och gör sår som oupphörligt går upp när vi nuddar vi dem. Det finns läkning att få om du inte reder ut det själv. Gå en kurs! Individuellt eller i grupp. Läk dig själv. Gör din bearbetning. Fastna inte i det som gör ont hur man än vänder och vrider på det. Och som sagt. När jag dör, vill jag att alla ni som har en relation till mig på något vis fullbordar den om ni inte redan gjort det. Det kändes plötsligt viktigt att skriva ned det och det jag mött hittills när jag pratat om död, sorg och förlust är mest tystnad. Det är ett riktigt tabuämne i vår värld. Utom för de som är drabbade. De vill ju prata hela tiden. Naturligtvis. För att berätta vad som hänt. Hur overkligt det kan vara. När jag pratat om sorgbearbetning i fikarummet på jobbet blir det alldeles tyst. Några skruvar på sig och de allra flesta säger att de inte har några sorger... Ääääh. Allvarligt? Allt handlar ju inte om död. Just ikväll kände jag att jag ville dela med mig om hur min personliga tanke ser ut kring min egen död. För mig blir det naturligare och naturligare att prata om det. Ventilera. Sorg. Förlust. Och när man lyft på locket finns glädjen där. Den ljusa.

Läs mer här:
www.stillastund.se

I ena mungipan

Hon går med långa steg i svarta smala jeans. Fjällrävenjacka. Långt blont hår och ett omålat ansikte. I famnen håller hon ett fodral. Jag ser genom den genomskinliga plasten att det är en klänning. En balklänning. Hon håller den ömt. Kärleksfullt. Som om det vore ett barn. Det är som en paradox. De långa kliven och de ömma händerna. Hon tittar på sin klänning. Småler. I det där lilla leendet finns hon. I det leendet blir hon till någon som bär en längtan. Till något. Till någon. Hon tittar upp och möter min blick. Jag har tittat så intensivt på henne, hon har känt det. En kort stund möts våra ögon. Jag blir plötsligt tårögd. Hennes blick är så avklädd. Hennes ansikte så bart. Vackert på ett eget sätt. Blekt. Har lust att ropa något. Säga något klokt. Något. Men jag säger inget. Men i mina ögon gör jag ändå det. För hon ser vad jag känner. Hon nästan hajar till. Och ett minimalt leende vinklar hennes mungipa. Sedan är hon borta. Ett minimalt leende mungipa gör min dag.

Precis tvärtom del II

För att förtydliga mig lite. Jag är för hälsa. Punkt. Om det visar sig att gamla idéeer och tankar om vad man bör äta och vad man bör undvika visar sig vara förlegade, då blir jag intresserad. För att svara på några frågor:)- Jag och min man äter samma mat. Förutom att jag äter fisk och skaldjur, det tål inte han, så jag äter det på lunchen ibland istället för hemma, för att slippa laga två rätter till två personer. Det som jag skrev som förbättringar i mitt mående, det gäller även honom i allra högsta grad. Han har även tappat i vikt sedan vi började, jag har mest tappat i centimeter :). Vi började med den här kosten i tysthet, ville se om vi fick några hälsoförbättringar. Vi blev överväldigade över hur vi själva mår nu. Men de första två veckorna hade jag konstant huvudvärk, morgon, middag och kväll. Vaknade och somnade med huvudvärk. Sedan försvann den. Sockersuget har för min del varit lite jobbigt först men jag har inte ätit godis på två månader och jag saknar det bara när jag ätit för lite fett någon dag. Det är också riktig intressant tycker jag.

Frukost består av ägg i någon form, kaffe eller te och fet god rysk yoghurt med lite bär och nötter på.

Lunch och middag består av grönsaker som växt ovan jord, de har lägst kolhydrathalt. Protein stort som din hand och cirka 1 dl fett i fetaste formen. Avokado, riktigt kokosfett (inte det där lilla fyrkantiga paketet) smör, grädde, creme fraiche. Alla feta varianter.

Man bör få i sig 500 gr grönsaker varje dag.

Festar på mörk choklad, bär och grädde.

Bakar bröd på frön, ägg och riven ost till exempel. Eller med mandelmjöl. De blir fantastiskt goda och man äter med riktigt ekologiskt smör på. Jättegott!

Det vi inte äter är socker, kolhydrater som pasta, ris och potatis eller bröd. Men man behöver inte köra så hårt på att utesluta kolhydraterna om man kan tolerera dem. Men då äter man mer GI-inspirerat med långsamma kolhydrater.

Det hela har resulterat i att vi äter mer "ren" mat. Lagar mat mycket oftare och köper aldrig något halvfabrikat eller charkuteriprodukter (som det heter i debatten). Inga E-nummer så lång det går att undvikas och inga tillsatser. Har ni sett hur ofta det är socker tillsatt till olika matprodukter? Det är lite otäckt nästan när man börjar läsa innnehållsförteckningen på allvar. Vi köper ekologiskt så långt det går. Feta ostar går bra. Inte så dumt snacks att äta brieost och oliver. Eller Groks, parmesanostknappar. Och när man börjar leta finns det hur många goda recept som helst. På nätet och i böcker.

För egen del har jag också börjat fundera på varför jag fick operera bort min gallblåsa för snart 3 år sedan. Då sa läkarna att man inte visste vad det berodde på att så många kom in med gallstensanfall. På min arbetsplats är vi ett helt gäng som opererat bort gallblåsan! Hos kostdoktorn har jag sedan läst det här Jag har aldrig varit överviktig men däremot har jag undvikit fett. Förmodligen var det inte alls bra för mig...

Ja, det är lätt att bli lite frälst när maten ger så goda effekter. OCH när alla de senaste stora studierna visar hur bra människor mår på den här kosten och hur friska de blir. När fler och fler läkare ser hälsovinsterna och propagerar för en koständring.

Det jag däremot inte förstår, det är hätskheten i debatten. Alla märkliga slutsatser som sedan visar sig inte ha belägg. Det är sorgligt.

Lägg in bilden på min egen LCHF-tårta igen som en god avslutning :)

Precis tvärtom!

Skrev att jag slutade med min medicin bara sådär i min blogg annikas andetag. Men inte riktigt. För när jag tänker efter så är det när jag slutade med socker och har ätit lågkolhydratkost som förbättringar i min kropp har smugit sig fram. Och det är inget annat som jag har förändrat under den här tiden. Men faktum är att det där ljudet som varit en följeslagare i mina lungor ganska länge inte riktigt hörs längre. Eller känns. Det rasslar inte. Jag tar ett djupt andetag. Dyker ner i LCHF-havet. Hör plasket och känner det friska omsluta mig. Man måste verkligen inte vara vegetarian för att vara en bra människa. Det vore väl förmätet att säga? Något som inte hör hemma i yogans värld. Ja jag sticker ut hakan. Gör det mest hela tiden nu :) Det är jag. Jag står för det.

Har läst mig blå om LCHF här hos Klara och här hos kostdoktorn, för övrigt Sveriges största hälsoblogg och jag förstår ärligt talat inte de fruktansvärt negativa anklagelser som poppar upp på alla möjliga ställen kring LCHF. Är det någon slags politisk korrekthet som spökar? Eller vad handlar det om? I ärlighetens namn? Eller är det där enorma muffinsbullarna vi inte vill släppa? Till vår lattevälling? Folk blir ju friska på den här kosten. Folk mår så mycket bättre efter åratal av problem i sina kroppar. Blir trött när människor tror att man proppar i sig kött när man äter LCHF eller alla andra märkliga slutsatser. Ser journalister som lite här och där skriver om att när människor äter LCHF så är de egoistiska och utarmar jorden på olika sätt. Eeeeh. Nu ska vi ju inte tro att vi är jordens medelpunkt. Om några tusen i Sverige äter mer kött, om man nu gör det, det är tveksamt, så handlar det ju inte om det. Nej. Det handlar om att man i andra delar av världen (läs Indien med en växande livskvalitet för medelklassen som vill äta kött. Tänk en miljard människor, det räcker med att några miljoner ändrar sin kost...) Men vad är det då man gör? Tja. MAN BYTER UT KOLHYDRATER MOT FETT. That's it i kort sammanfattning. Sen kan man välja fisk och skaldjur istället för kött. Äta vitt kött eller schysst ekologiskt rött kött. Eller vara vegetarian, men då blir det lite lite krångligare har jag förstått. MEN. Det är fettet som är poängen och något som kolhydratindustrin och sockerframställarna tydligen inte vill se. Och det är ju förståeligt. Hursomhelst. Man får testa själv och se. För det är inom LCHF precis som inom ayurvedan. Det är olika vad just du mår bra av. Balansen för dig. Många skriver att de äter 2 gånger om dagen och det räcker. För man blir mätt på fett som är en överlägsen källa till energi i våra kroppar. Hur ofta just du behöver äta, det får du prova dig fram inom. Efter två månader utan socker och kolhydrater så kan jag konstatera att:

Min midja har krympt 10 cm.
Jag sover bättre.
Jag mår överlag bättre, aldrig blodsockerfall som måste kontrolleras eller stävjas. Det sköter sig själv. Jag blir hungrig. That's it. Men det påverkar inte mitt humör.
Jag är helt enkelt gladare.
Jag äter mer sällan.
Jag blir ordentligt mätt på riktigt god mat. Det känns nästan förbjudet att äta så gott :)
Jag varken mäter eller väger min mat eller räknar poäng eller kalorier. Jag äter tills jag är mätt.
Mina torra utslag på olika ställen på kroppen har försvunnit.
Magen är ALDRIG svullen eller uppsvälld när jag ätit. Gaser existerar inte längre :)
Jag tänker inte på mat eller godis som jag gjort tidigare. Det är en del av tillvaron men inget som jag sysselsätter mig runt.
Kaffe fungerar plötsligt utmärkt utan kolhydrater. Ibland lyxar jag till det med vispgrädde i. Mums!

Idag har den ökande kurvan gällande övervikt plötsligt börjat plana ut i Sverige. Tack LCHF för det! Folk blir friska i sina magar, kan sluta med sin diabetesmedicin och många tappar många kilo de släpat på i många år. När man läser kommenterar hos dr Annika Dahlqvist, pionjären inom det hela, blir man lite lessen. Människor som vägt 30-40 kg för mycket och som ätit enligt tallriksmodellen för att tappa vikt och fått rådet att äta mer fibrer, mer kolhydrater - har har bara ökat i vikt. Trots att de följt alla råd. Och fått omdömen som att de är karaktärssvaga. När de sedan byter kost och tappar sin övervikt. Vad händer då? Tja, då säger läkarna - den där kosten kan du dö av... Visst är det svårt för en del av etablissemanget att krypa till korset, det förstår jag om man byggt hela sin karriär på en sanning. Som nu inte är en sanning längre. Till och med Socialstyrelsen i Sverige har ändrat sig. Fettpaniken som uppstod kring något som inte ens var vetenskap kring hjärtkärlsjukdomar för 20-30 år sedan. Det ser vi effekterna av idag. Det är sorgligt. Det är inte kolesterolet som är boven i dramat, kolesterol behöver vi alla i våra kroppar. Det är kolhydraterna som täpper till ådrorna. Eller alla inflammationstillstånd i kropparna som det kanske tar 20 år att etablera. Där är kolhydraterna faktiskt boven. Eller cancer som man säger att man får av kött. Varje sådan "undersökning" har kostdoktorn sakligt och tydligt gått igenom. Det brukar handla om enkätundersökningar där man väljer ut en variabel. EN. Och säger att cancer och kött hänger ihop. Hur skulle det kunna göra det? Vi har ju levt på det i tusentals år. Däremot finns det tillsatser som är vedervärdiga. Djurhållning som är fruktansvärd. Men det är det väl ingen som försvarar? Egentligen. Jag är ingen fanatiker. Jag gick in i det här med öppna ögon. Tänkte som de sa på min kursstart i februari - tänk om det fungerar precis tvärtom! Jag testade för att se om det kunde ha någon som helst effekt på mig. Och det har det. Det här är ingen diet. Det här är en livsstil. Något som finns nedärvt i våra gener. Vi har överlevt på nötter, bär, fett och protein i tusentals år. Spannmål kom in långt senare i vår kosthållning. Och jag drar långa djupa andetag många gånger om dagen och förvånas varje gång över att det är ett rent ljud. Visst är det coolt? Att det ibland är precis tvärtom!

Lejonhjärta

Idag när jag krattade ute i trädgården och solen värmde ansiktet kom jag så här i påsktider att tänka på Judas. Inte Jesus, utan Judas. Han som förrådde. Och som tog sitt liv när han insåg en del av det vidsträckta han hade förrått. Sedan tänkte jag syndabock. Hur vi behöver någon slags syndabock ganska ofta. Någon som bär skulden till en mängd saker. För om Judas inte hade förrått, då hade inte Jesus kunnat dö och återuppstå. Eller? Tänker jag helt fel här? Allas roll i skådespelet kanske behövs. Men är inte det en av de svåraste rollerna? Den som förråder. Och det finns inget som är attraktivt någonstans i det. Jag tänker att jag vill skriva vackra saker. Men det andra finns också. Det som utvecklar oss och som är svårt. Fingrarna skriver det som finns i mig just nu.
För om vi tar det ett steg till. Den som är annorlunda men som vi betraktar som en syndabock. Som inte gjort något mot någon. Kanske bara står för andra värderingar och åsikter än vi själva? Brott som begås mot minoriteter och oliktänkande - är inte det själva syndabockstanken som slagit igenom fullt ut? Eller när vi tänker "ingen rök utan eld" när någon blir beskylld för något? Eller när man själv känner sig utsatt för en orättvisa, hur svårt är det inte då att inte känna en hämndtanke inuti? Själv har jag blivit utsatt för några orättvisor den senaste månaden. Oväntat. Saker som faktiskt inte har något med mig att göra. Men som sårat mig. Rent privat. Gamla bekanta. Släktingar. För att inte bli för personlig så har det varit saker som handlat om andra människor. Det har varit skulder som har varit både materiella och känslomässiga. När någon blir arg för sina känslor och med bestämdhet hävdar att det är mitt fel hur den personen känner och tänker... När någon blir arg över att jag inte betalar skulderna åt någon annan. Varje gång det har hänt har jag försökt tänka längre. Inte hamna i någon hämndtanke utan försökt lyfta mig. Inte tänkte vad ska jag lära mig av det här, en fras som jag är riktigt trött på ibland. Nej. Jag har tänkt - det måste finnas något i det här för oss båda. Vilken är min del? Ska jag säga att det andra tänker och känner är mitt fel? Nej. Det verkar orimligt. Ska jag betala andras skulder? Nej. Det verkar orimligt. Så jag har försökt vila i det. Att det händer saker i andras liv. Att många är rädda och skyddar sin yta mest av allt och låter detta gå ut över andra. Och de där tankarna skingras och lyfter. Jag kan inte såras om jag inte tillåter det. Svårt. Jättesvårt. Å andra sidan skönt. Jag har bara ansvar för mig själv. Egentligen. Missförstå mig rätt. Det handlar absolut inte om att inte tycka om eller älska. Det handlar om att alla står på sina egna ben. De som behöver hjälp de ska få den. Men det finns en gräns för hur mycket man kan hjälpa andra. Eller hur? (självklart menar jag inte hunger eller katastrofer som hemsöker många på jorden) Och egentligen tror jag inte heller man kan hjälpa någon som inte vill det. Allt börjar och slutar i oss själva. Saker som jag funderar en del på. Och just nu har jag tänkt på syndabockar. Vi vet ju aldrig hur det är att vara någon annan. Men vi kan inte heller skylla ifrån oss det som är vårt. Känslor. Skulder. Vi kan inte heller utnyttja andra. MEN. Vi kan inte heller låta oss utnyttjas. För om jag är tyst och "snäll" - inte protesterar, då följer jag ju med i det som jag inte håller med om. Hur många tar inte den vägen? Är tysta när de borde höja sin stämma. Väljer det som är bekvämt just nu men som kommer att ge skavsår inuti längre fram. Är det svenskt? Jag vet inte. Ibland har jag trott det, men det är nog också en fördom. Egentligen finns det nog i varje människa. Att välja sida i sig själv. När man måste. Och att inte välja är också ett val. Att som Astrid Lindgren så träffande skriver i Bröderna Lejonhjärta - När Jonathans pliktkänsla gör att han en dag måste lämna sin bror och förklarar Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort. Jag tror att det alla människor måste göra är att våga vara sanna. Mot sig själv först. Det kanske är så svårt att det nästan känns farligt? Att aldrig skylla på någon. Att aldrig leta en syndabock. Men heller aldrig ställa upp på att vara en syndabock. Och jag bestämmer mig för att inte vara det. För någon. Det är svårt att vara ärlig. Det är svårt att inte hjälpa när gränsen är nådd. Det är svårt att inse sin egen begränsning. Jag jobbar på det. Jag är ingen syndabock. Men jag är heller inte en liten lort.

Poesin i min kropp

Får ett mail från Korea av en god yogavän. Som vill dela detta vackra beskrivna av Tai Chi, som vi lite slarvigt kallar det idag. Det är egentligen samma som vi gör i yogan. Olika discipliner men samma mål. Visst är det vacker poesi? Att få hela kroppen som en. Att STÅ på sina fötter stadigt och energin som flödar vidare. Eller när jag sitter och känner hela min kropp. Så lätt det låter. Så svårt det är. Så vackert när det händer. Alltför sällan kan jag tycka. Men jag vet vad jag strävar mot - till. Poesin i min kropp.

T'AI CHI CH'UAN CHING
In motion the whole body should be light and agile,
with all parts of the body linked
as if threaded together.

The ch'i [vital life energy] should be excited,
The shen [spirit of vitality] should be internally gathered.

The postures should be without defect,
without hollows or projections from the proper alignment;
in motion the Form should be continuous, without stops and starts.

The chin [intrinsic strength] should be
rooted in the feet,
generated from the legs,
controlled by the waist, and
manifested through the fingers.

The feet, legs, and waist should act together
as an integrated whole,
so that while advancing or withdrawing
one can grasp the opportunity of favorable timing
and advantageous position.

If correct timing and position are not achieved,
the body will become disordered
and will not move as an integrated whole;
the correction for this defect
must be sought in the legs and waist.

The principle of adjusting the legs and waist
applies for moving in all directions;
upward or downward,
advancing or withdrawing,
left or right.

All movements are motivated by I [mind-intention],
not external form.

If there is up, there is down;
when advancing, have regard for withdrawing;
when striking left, pay attention to the right.

If the I wants to move upward,
it must simultaneously have intent downward.

Alternating the force of pulling and pushing
severs an opponent's root
so that he can be defeated
quickly and certainly.

Insubstantial and substantial
should be clearly differentiated.
At any place where there is insubstantiality,
there must be substantiality;
Every place has both insubstantiality and substantiality.

The whole body should be threaded together
through every joint
without the slightest break.

T'AI CHI CH'UAN CHING
Attributed to Chang San-feng (est. 1279 -1386)
as researched by Lee N. Scheele