Lejonhjärta

Idag när jag krattade ute i trädgården och solen värmde ansiktet kom jag så här i påsktider att tänka på Judas. Inte Jesus, utan Judas. Han som förrådde. Och som tog sitt liv när han insåg en del av det vidsträckta han hade förrått. Sedan tänkte jag syndabock. Hur vi behöver någon slags syndabock ganska ofta. Någon som bär skulden till en mängd saker. För om Judas inte hade förrått, då hade inte Jesus kunnat dö och återuppstå. Eller? Tänker jag helt fel här? Allas roll i skådespelet kanske behövs. Men är inte det en av de svåraste rollerna? Den som förråder. Och det finns inget som är attraktivt någonstans i det. Jag tänker att jag vill skriva vackra saker. Men det andra finns också. Det som utvecklar oss och som är svårt. Fingrarna skriver det som finns i mig just nu.
För om vi tar det ett steg till. Den som är annorlunda men som vi betraktar som en syndabock. Som inte gjort något mot någon. Kanske bara står för andra värderingar och åsikter än vi själva? Brott som begås mot minoriteter och oliktänkande - är inte det själva syndabockstanken som slagit igenom fullt ut? Eller när vi tänker "ingen rök utan eld" när någon blir beskylld för något? Eller när man själv känner sig utsatt för en orättvisa, hur svårt är det inte då att inte känna en hämndtanke inuti? Själv har jag blivit utsatt för några orättvisor den senaste månaden. Oväntat. Saker som faktiskt inte har något med mig att göra. Men som sårat mig. Rent privat. Gamla bekanta. Släktingar. För att inte bli för personlig så har det varit saker som handlat om andra människor. Det har varit skulder som har varit både materiella och känslomässiga. När någon blir arg för sina känslor och med bestämdhet hävdar att det är mitt fel hur den personen känner och tänker... När någon blir arg över att jag inte betalar skulderna åt någon annan. Varje gång det har hänt har jag försökt tänka längre. Inte hamna i någon hämndtanke utan försökt lyfta mig. Inte tänkte vad ska jag lära mig av det här, en fras som jag är riktigt trött på ibland. Nej. Jag har tänkt - det måste finnas något i det här för oss båda. Vilken är min del? Ska jag säga att det andra tänker och känner är mitt fel? Nej. Det verkar orimligt. Ska jag betala andras skulder? Nej. Det verkar orimligt. Så jag har försökt vila i det. Att det händer saker i andras liv. Att många är rädda och skyddar sin yta mest av allt och låter detta gå ut över andra. Och de där tankarna skingras och lyfter. Jag kan inte såras om jag inte tillåter det. Svårt. Jättesvårt. Å andra sidan skönt. Jag har bara ansvar för mig själv. Egentligen. Missförstå mig rätt. Det handlar absolut inte om att inte tycka om eller älska. Det handlar om att alla står på sina egna ben. De som behöver hjälp de ska få den. Men det finns en gräns för hur mycket man kan hjälpa andra. Eller hur? (självklart menar jag inte hunger eller katastrofer som hemsöker många på jorden) Och egentligen tror jag inte heller man kan hjälpa någon som inte vill det. Allt börjar och slutar i oss själva. Saker som jag funderar en del på. Och just nu har jag tänkt på syndabockar. Vi vet ju aldrig hur det är att vara någon annan. Men vi kan inte heller skylla ifrån oss det som är vårt. Känslor. Skulder. Vi kan inte heller utnyttja andra. MEN. Vi kan inte heller låta oss utnyttjas. För om jag är tyst och "snäll" - inte protesterar, då följer jag ju med i det som jag inte håller med om. Hur många tar inte den vägen? Är tysta när de borde höja sin stämma. Väljer det som är bekvämt just nu men som kommer att ge skavsår inuti längre fram. Är det svenskt? Jag vet inte. Ibland har jag trott det, men det är nog också en fördom. Egentligen finns det nog i varje människa. Att välja sida i sig själv. När man måste. Och att inte välja är också ett val. Att som Astrid Lindgren så träffande skriver i Bröderna Lejonhjärta - När Jonathans pliktkänsla gör att han en dag måste lämna sin bror och förklarar Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort. Jag tror att det alla människor måste göra är att våga vara sanna. Mot sig själv först. Det kanske är så svårt att det nästan känns farligt? Att aldrig skylla på någon. Att aldrig leta en syndabock. Men heller aldrig ställa upp på att vara en syndabock. Och jag bestämmer mig för att inte vara det. För någon. Det är svårt att vara ärlig. Det är svårt att inte hjälpa när gränsen är nådd. Det är svårt att inse sin egen begränsning. Jag jobbar på det. Jag är ingen syndabock. Men jag är heller inte en liten lort.