I ena mungipan

Hon går med långa steg i svarta smala jeans. Fjällrävenjacka. Långt blont hår och ett omålat ansikte. I famnen håller hon ett fodral. Jag ser genom den genomskinliga plasten att det är en klänning. En balklänning. Hon håller den ömt. Kärleksfullt. Som om det vore ett barn. Det är som en paradox. De långa kliven och de ömma händerna. Hon tittar på sin klänning. Småler. I det där lilla leendet finns hon. I det leendet blir hon till någon som bär en längtan. Till något. Till någon. Hon tittar upp och möter min blick. Jag har tittat så intensivt på henne, hon har känt det. En kort stund möts våra ögon. Jag blir plötsligt tårögd. Hennes blick är så avklädd. Hennes ansikte så bart. Vackert på ett eget sätt. Blekt. Har lust att ropa något. Säga något klokt. Något. Men jag säger inget. Men i mina ögon gör jag ändå det. För hon ser vad jag känner. Hon nästan hajar till. Och ett minimalt leende vinklar hennes mungipa. Sedan är hon borta. Ett minimalt leende mungipa gör min dag.