Den lilla människans stordåd

Vi är i Prag. Körde över 150 mil igår. Det gick lätt. På något vis. När man möts av våren och grönskan djupnar längs vägen. Vi kommer framåt kvällningen och det är 30 grader varmt. Knockas nästan av det varma - det är skönt. Vi bor lite utanför staden. Vid floden. Det är så rofyllt och lugnt att all stress  som finns runt oss hela tiden hemma känns overklig. Här  känner jag skillnaden. Ingen håller på med någon telefon. Alla verkar vara här och nu. Paddlar i floden. Tränar i forsarna. Barnen leker och springer runt runt på gräset som ser saftigt och grönt ut. Syrenerna blommar och häggen doftar. Allt ser nyutslaget ut och det känns som vi varit borta länge hemifrån. Kroppen är lite avig. Jag lägger mig med benen upp mot väggen på vårt hotellrum. Ligger så en halvtimme och sen är tröttheten borta. Det är otroligt så väl det fungerar. Jämt. Åker till city. Älskar att titta på folk. Kaféliv. Människor som ligger på gräset och solar. Läser. Mina ögon fångas av gatstenen, skuren i små små fyrkanter. Tänker på alla som arbetat med de där trottoarerna som vi går på. Den lilla människan som jobbat med att lägga små små gatstenar. Eller den som skurit till alla fyrkanter. Så mycket som finns bakom allt, som den lilla människan har utfört. Inga stordåd. Men ändå. Stordåd. Allt finns kvar. Men ingen minns vilka de var. Vi går till Gamla judiska begravningsplatsen. Den är rörande. Stenarna är så vackra men står så huller om buller att man förstår att de behövt ändra och flytta. Läser att det ligger 200 000 människor där ungefär. 200 000! Och den lilla människans öde tar tag i mig igen. Att vi går där och känner skuggans andakt. Ser gravstenarna med mossa och hebreiska tecken. Hör en vansinnigt högljudd italiensk guide. Och ändå. Vi bärs fram av den lilla människans liv. Bortglömt. Men ändå inte. Känner hur mycket jag vill komma ihåg att det funnits så många människor som levt anonymt men gjort saker som finns kvar. Flera hundra år senare. Det är nästan lite av ett stordåd.