Min egen mark

I min allra första egna lägenhet hade jag ett ordspråk på kylskåpet. Den som har en trädgård lever länge och fridfullt. Kort och gott. Tänkte att någon gång så... Växte upp i ett hyreshus. Ingen trädgård. Som jag önskade mig en. Min mamma hade hela stora balkongen som en trädgård. En slags kompensation. Men ingen "riktig". Som jag önskade. Som vi önskade. Men den där trädgården kom till oss för 23 år sedan, ganska exakt när vi köpte vårt gamla sommarhus med stor tomt. Där vi numera bor permanent. Trädgården var underbar, gammal och uppväxt. Allt jag önskade i form av jasminbuskar, hallon och vinbärsbuskar, doftande berusande pioner och på våren var gräsmattan full med förgätmigej och gullvivor. MEN. Med några ungar och liten tid till trädgårdsarbete insåg jag motvilligt att jag inte hade tiden jag ville ha för att hålla det fint. På baksidan där det är lite mer av skogstomt tänkte jag mig en äng av prästkragar, blåklockor och vallmo... Slängde ut lite frön och väntade på något som inte kom. Nu många år senare så undrar jag lite hur jag tänkte, hur jag trodde att allt skulle sköta sig själv? Det går lätt att dra en parallell till yogan. Att det behövs så mycket omsorg, vattning och bra grogrund för att det ska växa. Att ogräset helt enkelt måste bort för att man ska se vad det är som egentligen blommar. Att det kan vara svårt att se vad som är vad ibland. Vi har numera lagt igen 5 rabatter av 6. Gjort en radikal omvandling utan att det känns för "modernt". Mer att det passar vårt hus och livsstil nu. Och den där blommande ängen, den är sakta på väg nu. För att vi hållit efter sly och annat. Prästkragar och blåklockor kommer framåt sommaren och även andra ängsblommor. Det kan vara lätt att tro att man ska slå sig för bröstet när väl trädgården blommar som man önskat. Men det är precis tvärtom. För att man vet hur mycket jobb det är med att få det "naturligt". I yogan kan det ibland kännas som hinder kommer i ens väg som är tuffa att ta sig över. Förbi. Runt. Men jag känner i min egen kropp att ju mer jag tar hand om kroppen men även tankarna, ju bättre går det. Och med bättre menar jag att jag vågar ge det tid. Jag inser att vissa asanas, de kommer jag förmodligen aldrig i närheten av. Betyder ingenting. Lika lite som att det plötsligt skulle börja växa stora doftande rosor mitt i ängen min. Jag måste hålla efter ogräs, även om det är vackert, det kan ha rötter som invaderar hela marken. Jag måste vattna ibland om det råkar bli för torrt. Så frön. Vårda sticklingar. Se vad som passar min mark. Min egen mark. Min kropp. De sprödaste små blommorna fångar mig numera. De små nästan oansenlig teveronika eller luktviolerna som känns blyga. Blommor med korta skaft som man måste böja sig ner för att se. Eller lägga sig ner på gräset. Kanske är det helt enkelt så att jag sluter fred med den jag är, den kroppen jag bor i. Som jag börjar vårda på ett annorlunda sätt. Varsam med mig själv. Min alldeles egna blomsteräng. Min mark.