Raketer och smällare. Nyårsbubbel och förväntningar. Iskallt och snö. Hett och soligt. Var ni än är. Hur ni än firar. Vad ni än tänker. Om nästa år. Ha det allra bästa slutet på det gamla. Och den allra godaste början på det nya. Året. Vänner - Gott Nytt År! Imorgon tar vi bilen mot Arlanda och ett hotell där. För att tidigt, tidigt, tidigt lyfta med planet mot Indien på nyårsaftonsmorgon. Äntligen :)
Bilder. I hela mitt liv har bilder varit viktiga. Jag har målat en del, tecknat lite och fotograferat mer. Med all kraft i magen så längtar jag efter att göra det igen. Skapa. Bilder. Är gift med en fotograf. Har haft en annan fotograf som pojkvän i ett tidigare liv. Kanske betyder det något i sammanhanget. Kanske inte...Hursomhelst. Fotografen i mig börjar vakna. Fick en kamera i julklapp. En Canon. Med utbytbara objektiv. Som jag är van och vill ha det :) Jag är bönhörd utan att ha uttalat bönen... Eller har jag det? Och det kliar nästan inombords för jag är sprängfylld av vilja. Kanske måste man inte definiera varför det är viktigt? Jag tror att man ibland ska låta bli. Och i denna bildtäta tid som vi lever i är det kanske överflödigt. Att ens fundera över varför... Bara göra. Öppnar min mail och hittar en bild tagen för länge sedan på min pappa. Som en avlägsen kusin fått för sig att skicka till mig! Så otippat. Och som jag saknar pappa. Plötsligt. Som inte har varit med oss här på 27 år. Och bilden träffar mig. I solar plexus. Där står han med sin kamera. Innan jag fanns. Minns hans fotograferande under hela min barndom. Trots lite pengar. Och en inte helt up to date-utrustning. Men ändå. Kommer ihåg att en av våra garderober var ett mörkrum. Och de där filmrutorna som han var så rädd om. Skrev upp bländare för varje ruta. För att inte ödsla. Kanske var det mer lärorikt än att just ödsla? Who knows. Jag vet bara att nu måste jag ta tag i det som brinner inuti och vill något. Fotografer...
Bitit sönder en kindtand. Men jag tar det med ro. Det ordnar sig säkert hos tandläkaren på jourtiden jag fått idag. Det är smärtsamt frostigt ute. Svider när man andas. Men på något konstigt sätt så tycker jag om det. Samma sak på sommaren fast tvärtom :) Då är det för varmt ibland. Och det är väl så vår tillvaro ser ut. Olika sidor av samma mynt. Och jag yogade imorse. Jo. Men det tog emot, var nästan för trött. Och så plötsligt, plötsligt så står jag där. Kan inte beskriva det annorlunda. Det är som yogan drar mig till golvet. Ljus och rökelse. Ute är det tyst. Barnen ovanpå springer inte. Inte ens en bil utanför. Någon går i den knarrande snön och det stillnar. Jag är plötsligt så fokuserad att jag deltar i varje rörelse som jag själv gör. Med sinnet också. Det är inte ofta jag får till det så. Det blir inte hela min serie. Men varje rörelse är min idag. Trots min trasiga tand... Och det känns som en julgåva. Och allt är som det ska. Igår kom ett mörkgrönt vackert paket på posten från en annan bloggare. Imorgon är det ledigt och JUL. Önskar er alla en rofylld och synnerligen GOD JUL. Och jag kommer inte att avhålla mig härifrån. Det är bara så i mitt blod. Skriva måste jag :) Och ni som ska ut på vägarna, snälla ni, ta det varsamt! Allt gott till er alla i juletider!
Nästintill mångalen.Fullmåne natten till igår då den spred sin kalla vackra glans och inatt kände jag det. Också. I hela kroppen. Tror jag. Eller var det julfestens middag igår kväll? Chokladtårtan som jag kände smaken av kl 04 inatt? Är det så att jag tror att jag ska vara vaken och därför blir jag det? Nä, jag tror inte det. Vaknar och är klarvaken. Utan anledning... Eller, anledning fanns ju. Månen påverkar faktiskt hela kroppen enligt Z. Och när det är fullmåne eller nymåne har månen också en våldsam ingrediens och det är därför vi ska träna försiktigt dessa dagar. Eller låta bli som man gör i Ashtangatraditionen. För att helt enkelt inte skada oss. Med detta i sinnet bestämmer jag mig i nattens vakna timme att INTE yoga när morgonen tassar in. Och kroppen pustar ut. Även om den inte var helt full...Imorgon bitti står jag där igen. Gör du?
Vad önskar du dig? Egentligen. Visst kan man tycka att alla som önskar sig fred på jorden kan få något nördigt över sig? För att det känns som en utopi. För de flesta av oss. Men måste vi inte tro? Tro att det går. Och att fattigdomen ska upphöra, att alla ska få ett drägligt liv. ALLA. Jag har köpt julklappar i år. Fler än jag hade tänkt. Som det ofta blir :) Utan att jag frossar i det kan jag ändå känna att det är så kul att handla. Att göra någon glad. När man hittar det där lilla extra. Såg på tv imorse att vi är givmildare än vanligt i år i Sveige. Kanske har vi mer pengar att röra oss med... Kanske snurrar hjulen i kommersen snabbt igen...Vi börjar närma oss de summar i gåvor som vi gav efter tsunamikatastrofen. Och därför. För att vi kan. För att vi vill. Så vill jag tipsa såhär några dagar före jul om Action Aid. 
Poff. Så gick en termin. Jag kan inte fatta hur snabbt det gått egentligen. Och hur mycket vi hunnit med trots att vi inte skyndat på någonting. Nej tvärtom, vi har stannat upp ibland och tittat extra noga på något. Gått över broar. En del ganska korta och låga. Men viktiga. Andra väldigt höga. Och vi har jublat. Jag har gjort planer men har inte alltid följt dem. Grupperna visar vägen på något vis. Och jag vågar vara mig själv. Är det inte det, som det hela handlar om? Egentligen. Och att vara precis den man är - inte ta andras ord eller tankar för sina. När man släpper taget om vad som "måste" hinnas med och verkligen tittar närmare på vad olika människor behöver, då kan hela bilden förändras. Bron kanske måste vänta där framme, vi kan inte springa fram till den. Och hur jag kan tänka tillbaka på mitt eget deltagande i olika klasser och hur bråttom det känts ibland. Mitt steg har varit svajigt och inte riktigt på plats men upp på bron har jag tagit mig. Lite hursomhelst. Inte som det var menat. Alla de där kraven jag ställt på mig själv tidigare, de håller jag på och skalar bort och fram träder något annat. Inte så att jag inte försöker yoga med all innerlighet jag har, nej, inte det. Men att inte kräva saker av mig. Asanas. Eller av andra. Balans. Se andra. Samtidigt finns det många tankar om framtiden. Det är smällkallt ute och våren snurrar redan i mitt huvud. Men nu ska jag ta en paus i min undervisning. Nu dröjer det 4 veckor tills vi möts igen i mitt ljusa rum med de vita ljusstakarna tända. Och då är vi framme vid EN bro. Och jag ska koncentrera mig än mer på vad jag gör varje morgon. Och stanna i det. Och tids nog är vårterminen där. Både på papper och på mattan. Vill så gärna kliva över alla de där broarna som jag inte kommit fram till ännu. Inte ännu. Är inte där och jag försöker vila i nuet. Ikväll, lite tomt och ödsligt inuti. Ingen tanke på nästa vecka och och och... Nej, nu har jag nästan lite andlig baksmälla och lite tomhet. Kikar mot broarna i fjärran och längtar. Känner ni igen det?
Strax efter kl 5 är jag uppe. Tänder ljus och tassar runt. När jag väl kommit upp älskar jag de här morgnarna. Så tidigt. Väcker kroppen stillsamt. Gör. Kroppen liksom vecklar ut sig vissa dagar. Och jag styr från mitt centrum. Hara. Ibland går det och idag är en sådan dag. Armar och ben är liksom en förlängning av ett centrum som är fyllt av energi. Jag andas så sakta och är i ett lugn jag inte känt på väldigt länge. Som när man släpper greppet om olika kroppsdelar. Sjunker ner i mig men samtidigt utan att tappa greppet. Kikar ut i mörkret och hoppas på att få se en liten lucia... men nej. Lussar hemma lite fuskigt sådär med röda kläder. Och sedan raskt iväg till jobbet för att se och höra underbara luciaröster. Och där mitt i sången, tänker jag en sekund på självmordsbombaren i Stockholm i helgen. Att han valde den vägen. Och att det är så skönt att han inte fick någon med sig i döden. Och att livet alltid visar både ock. På något vis. Och det enda vi kan göra är att förhålla oss till det. Och välja ljuset. Ute vaknar världen och snön knarrar hårt. Att välja att dö så våldsamt känns som en enorm förlust, för att inte tala om alla som kan dras med i någon annans val. Jag yogar för att jag ska dö frisk. Missförstå mig rätt :) Jag kom till världen blå och utan eget andetag. Jag tänker lämna den precis tvärtom. Om jag får bestämma! Och jag andas vidare.
Mina tankar vandrar till Indialand. Vi reser, bara D och jag för att vara i Goa 2 veckor. På nyårsafton lyfter vi och idag hämtade vi drickvaccin och det börjar kännas på riktigt. Första gången vi var där, hela familjen 2004, så klev vi ner i ett varmt mörker som doftade kanel och som blev till gryning där människor log. Den känslan längtar jag efter. Och i yogans hemland ser man självklart yoga. Överallt :) Av varierande karaktär och stil. Forstås. Vi såg en kvinna varje morgon i Palolem som min fotografman till slut frågade om han fick ta bilder på. En yogini från England som också hade yogat med Z...den där världen som känns så liten ibland! Jacqui Brooks stod på huvudet varje morgon när stranden var lagom tom. Bara vi och hundarna fanns som iakttagare. Hon hade häpnadesväckande vridningar i midjan, sådana jag drömmer om :)
När jag kör in på parkeringen så sitter en domherre där. Bara sitter. Kikar inte ens upp. Jag får snällt vänta tills han lättat och flugit upp i en björk full av rimfrost. Som ett julkort. Och den där julkänslan griper tag om mig. Domherrar. Som jag tittade efter dem när jag var barn. För då. När man äntligen fick syn på dem, då visste man att det var vinter "på riktigt" och att julen inte var så långt borta. Om jag går på stan och tittar kan jag få en släng av borde-kanske-köpa, men jag försöker skaka av mig det snabbt. För mig handlar julen mest om ljus, blommor och goda dofter. Lite knäck och saffransbröd. Julbordet är väldigt flexibelt och kan rymma det mesta. Och julklapparna, de där som man tänker ut, så underbart att hitta saker att ge. Men inte bara för att. Inte bara köpa något för att man ska. Exakt samma som i yogan. Egentligen. Inte bara göra för att ha gjort. Om ni förstår hur jag menar? Att hitta nyheten i rörelserna, utmaningen men också det självklara valet när man tränar varje dag. Man måste hitta sitt flöde, sitt andetag men också själva anledningen till varför man gör det. Varför yoga? Och där kan det bli trixigt, eftersom det är så mycket som det inte går att sätta ord på. Men låt det vara så. Jag låter det vara så. Det mesta jag diskuterar med er här är ju det man kan använda ord till :) Och min anledning denna lite gråkalla morgon när jag yogar medan morgonen vaknar var så självklar att jag blev glad ända inifrån och ut, jag blir fri. Frihetsmolnet känns i varje molekyl. IDAG. Fri från alla måsten, vilken årstid det än är. Fri i min kropp. Fri i sinnet. Och där stannar jag. Önskar dig också frihet!
Cherry On Top Award har ramlat ner hos mig av två personer, Molly och Marica TACK! Måste säga att jag blir glad, människor läser mina ord och speciellt när det är två hälsobloggare så blir det extra roligt. Molly som hela tiden lägger ut goda recept och smarrigheter och Marica som når högre höjder med sin träning hela tiden och som har ett ambitiöst program. Varje vecka! Tack och bock.
Haft några dagars uppehåll med min egna fysiska träning och det är alltid då som jag längtar som mest till min egen matta. Verkligen längtar! Kan inte vara utan yogan mer än 2-3 dagar sedan är jag där. Plötsligt imorse så står jag där. Och gör. Och jag är DÄR. Den mjuka snön som singlar ner utanför fönstret och gör stora hyllor på mitt fönsterbleck, den är vilsam. Precis som mitt pass. För första gången sedan i maj förra året gör jag en av mina asanas precis så lugnt som det är meningen :) Mina raka ben styrs sakta sakta mot golvet med maximal vridning i midjan. Och fötterna landar mjukt, jag har full kontroll på den ena sidan och den andra är på god väg. Axlarna kvar i golvet. Kvar. Mjukt! Nästan så jag vill skriva hundra utropstecken efter det ordet. Som jag kämpat. Ni ska veta att jag hade fullkomlig panik i början när jag gjorde jatahara parivartanasana. Och som det stretade i twisten och gjorde ont. ONT. Men nu. Jag andas mig ner, tar tre andetag på mig att bara komma till golvet med fötterna och jag är mjuk. Och tacksam. För jag kan känna förändringen så tydligt. Och min längtan är stillad. Av mig själv. I min yoga. Och efteråt. När jag sitter i min egen stilla stund så sänder jag en extra tacksamhetsbön till min guru, som givit mig en så verksam position. För mig. Och detta önskar jag er alla som gör er yoga, att ni längtar och hittar. Yogan tar tid, låt den göra det! Ha en alldeles vit och vilsam helg kära ni.
Hemma idag. Försöker vila. Har något virus, ont i huvudet och är väldigt väldigt trött. Bäddar ner mig och ser hur kallt det är utanför. Och världen tystnar ner när det är så fruset. Stillnar. Och det är en skön känsla. Men kylan är iskall. Och det är raggsockor och pyjamas på. Slår på förmiddagstv. Sådant jag aldrig, aldrig ser på annars. Och just då är det ett inslag om medicinsk yoga, som Göran Boll i Stockholm har utvecklat och som är en variant av Kundaliniyoga. Malou von Sivers lägger huvudet på sned på bästa dag-tv-tid och pratar initierat om yoga. Wow! Det händer saker. Och även om det inte är min yogastil så har det absolut ingen som helst betydelse. Som jag ser det har yogan så många ansikten men samma mål. En äldre kvinna är med i soffan. Hon har haft svåra hjärtproblem men är helt problemfri tack vare sin yoga. Det är underbart. Och Göran Boll berättar om projekt med Karolinska Institutet och med Ersta-Sköndal där flera projekt pågår med hjärtsjuka patienter men även människor med högt blodtryck. Alla sänker sitt för höga blodtryck med yogan. ALLA. Och så säger Malou, men varför berättar man inte mer om det? Varför vet vi inte mer om det? Och då blir jag lite full i skratt, ibland tror vi i Sverige att allt rör sig runt vår navel, att vi är centrum. I världen finns det över 435 miljoner människor som utövar yoga. Alla varianter. Och alla dessa människor vet redan hur väl yogan kan fungera för oss. Inte bara fysiskt. Men vetenskapen ska nu "bevisa" det, nämligen att det fungerar. Det är nästan lite gulligt om man tänker på det ur det perspektivet. Och visst. Jag vet! Att för att vår granskande Socialstyrelse ska godkänna någon som helst behandling så krävs studier. Självklart. För att inte tala om välbefinnandet som alla beskriver...men det går ju inte att fastställa vetenskapligt. Lite komiskt är det allt, eller vad säger ni? Men idag sträcker sig min yoga till boken Pranayama, The Yoga of Breathing av Andrée van Lysebeth. Som är en otrolig bok. Och jag tänker på hur mångfacetterad yogan är.
De där dagarna. När man lever ett liv innan lunch. När allt möjligt händer... En sådan dag har jag vaknat till. -14 grader och gnistrande vackert. MEN. När D står i duschen så går en del av strömmen...kaffebryggaren svajar precis som radion, stjärnan i fönstret blinkar och inne i duschen är det kolsvart. Trefasens elektricitet går på halvfart. Smällkalla dagar kan det bli så. Ringer hyresvärden. Upptäcker att sonen inte kommit hem med bilen... han sov hos flickvännen och skulle komma hem "tidigt imorgon bitti"... Nåja, han är sen ibland och allt ordnar sig väl. Men det gör inte riktigt det. Ingen son. Ingen ström. Ringer runt. Inget kontakt. Till slut är vi påklädda med lite gröt i magen och då kommer elektrikern. Han är flåshurtigt skojfrisk. Jag står och trampar, har bråttom men fortfarande ingen son... Oron kryper ner i mellangärdet och drar igång rejält. Vi kommer iväg, åker och leter och hittar honom till slut med en nedisad bil...han har ingen telefon som fungerar... Han är oskadd, kall och trött. Bilbatteriet flämtande svagt. Och inget har egentligen hänt. Och i mitt inre har det värsta värsta scenariot inträffat. Jag intalar mig gång på gång när vi åker iväg innan vi hittar honom att ta det lugnt. Andas. Och jag andas men de där tankarna, de flimrar förbi i expressfart. Och att jag nästan med våld vill skjuta undan dem. För innan något har hänt, så har det inte hänt. Och varför ta ut det värsta i förskott när det ändå inte hände något? Hur svårt det är att vara lugn. Jag är lugn hela tiden. Ända tills vi träffar på honom, då stiger lättnaden som ett ursinne inuti. Kan inte hejda mig riktigt. Men faktum kvarstår. Han är hel. Och jag är så tacksam. Påminnelsen om hur lätt saker kan hända molar inuti. Hur mycket jag måste styra tankarna. När det händer. Att inte rulla igång hela katastrofscenariot inombods. Det är enkelt. Det svåra är att vara lugn, att stanna helt i nuet. Stanna där och invänta vad som sker. Jag tar till mig morgonens lektion, inser att allt finns att jobba på. Och solen lyser. Och han är HEL. Och allt annat sjunker undan. Kanske är min främsta identitet att vara mamma? Trots att de är vuxna bultar mammahjärtat hårt i mig ... Blir fundersam och känner att påminnelser alltid kommer av en anledning. Jag böjer nacken. Jag tar till mig och blir stilla.
Följer några bloggare som har en 30-dagars utmaning med olika spännande rubriker. MEN. Jag vill ju ofta bestämma själv :) tänkte ta de rubriker som fått mig att själv tänka i egna banor. Fått en del aha-känslor över vissa saker jag läst hos Maria till exempel. Jag förstår att själva tanken är att visa fler delar av sig, som vad man äter, vilka kläder man har osv. Men jag hoppar över de sakerna :) Idag väljer jag rubriken ett ögonblick, egentligen mitt första egna ögonblick. Det första av flera stunder då mitt liv har visat sig från en helt annan sida. MINA ögonblick, inga stunder av skräck eller lycka som jag delat med någon annan människa. Ibland kan de där omvälvande sakerna som pågår inom en, aldrig riktigt delas, som i yogan till exempel, det mäktigaste är oftast ordlöst. Det här vill jag dock dela :)
Motgång. Medvind. Så snabbt det kan skifta. Och jag tror det allra mesta av det vi räknar in i det ena eller andra, sitter i "the mind". Allt som snurrar där inne. Tänk hur mycket huvudet styr. Egentligen. Och inte minst i yogaträningen. Om jag lyckas "höja" mig över mina tankar, liksom betraktande mig ovanifrån då blir allt annorlunda. Vinkeln och betraktandet blir nästan som att se en teater. Där jag är aktören. Också. Men inte bara jag. Men det som jag bestämmer över är mitt eget handlande. Och så mycket vi påverkar varandra. Mycket mycket mer än vad vi tror. Tror jag. Jag tror att om vi gör bra saker, när vi övervinner förtret och irritation - då vinner inte bara vi själva, utan även andra. Därför är min seger, också din. Och din vinst är också min. Alla vinner :) Och jag tänker på det när det är motigt i min träning. När kroppen är kall och omedgörlig. När jag är trött och vill hänge mig åt det. Och jag menar inte att pressa mig men att ta mig över det som är motståndet. Den stora skillnaden. Jag skyndar mig ner till Stillastund för kvällens lektion. Har på känn att det inte ska komma någon, många har varit förkylda och snuviga de sista gångerna. Det är nästan storm ute och jag far hit och dit när jag stretar i vinden. Tänker på mr Iyengars klokhet: 
En dag av goda nyheter. Från långväga vänner. Från goda grannar. Åh, så många planer i mitt huvud och snön kyler effektivt ner min överhettning :) Vi åker ut på landet och tittar på grunden till det som blir nybyggget. Overkligt. Men gott. Och igår hade jag ett pass med några av mina elever direkt efter jobbet. En skön stund att göra yoga på. Precis när helgen ska börja. Energin var påtaglig i rummet. Gick hem och kände hur stark jag är. Och blir. I min undervisning. Jag är så tacksam att jag har mina grupper. Att de vill yoga hos mig. Och att det händer saker i deras kroppar. Lugn och ro. Andning djupt nere. TACK! Goda nyheter har en tendens att spridas, det vet ni väl? En alldeles förträffligt god snöig helg önskar jag er, mina vänner!
Det regnar iskallt regn och solen är gömd någonstans bakom något kompakt grått. Yogan är tuff för mig. Jag kämpar på, vridningarna skapar allt möjligt i mig just nu. Jag överser med det. Det gör ont men jag finner mig. Avslutar i savasana med ljusen tända tillsammans med D hur länge som helst. Det går inte att göra mer. Går på ett infekterat möte direkt på morgonen, människor är i affekt så tidigt... Jag kan bara iaktta och känna att det finns så mycket känslor som rusar runt i människor. Saker de inte har koll på. ALLS. Öppnar min mail och där ligger ett mail från en människa jag inte känner, hon läser min blogg varje dag skriver hon och jag fär en liten utmärkelse. Precis vad jag behövde idag! Ska egentligen skriva 7 saker om mig själv men jag har gjort det lite ibland när det har kommit andra liknande awards. Och jag skickar inte vidare den här gången. Sorry! Men jag tackar och bockar så innerligt för den jag fick av dig, Linda Madeleine :) Och jag väljer att fokusera på det som yogan givit mig som jag aldrig hade föreställt mig innan jag började. Eller ens när jag började så sakta. Varsågoda:
Tänk att vi lever i det öppnaste av länder. På olika sätt. Att vi har insyn i en mängd saker. Att vi lever med offentlighetsprincipen. Jag älskar det! Och jag är stolt över det. Öppenhet - vilken frihet och förmån. Tänk att vara en av en miljard kineser som inte får använda vilken sökmotor de vill på Internet... Tja, det kanske är ett dåligt exempel, men något som berör direkt i vardagen. När vi letar efter något. Att ingen censurerat vårt letande. I vårt land har det till exempel däremot varit av tradition och vana att man inte talat om vilken politisk tillhörighet man har. I andra länder har det varit annorlunda. Läste att inför vårt riksdagsval i år så blev vi öppna på Facebook med var vi står politiskt. Ett vägval. Vi öppnar vår egen dörr. Bjuder in. Där vi plötsligt går åt det öppnare hållet även i den politiska frågan som riksdagsvalet är. Det var spännande tycker jag, kanske står det också för en yngre generations tankemönster? Att inget behöver vara hemligt. Läste hos någon bloggare att hon inte visste vad hennes man röstade på för parti. För mig är det en gåta, men vi är som sagt olika. Men jag trivs i öppenheten. Jag väljer den. Jag till och med hyllar den. I min blogg är jag öppen. Med vem jag är. Med var jag står. I en mängd saker. Från stort till smått och tillbaka igen. Delar ur mitt liv helt enkelt. Och jag har ingen patent på någon sanning, mer än min egen :) Och jag vet att över 100 personer läser här varje dag. Och att de kommer från hela världen. Det är spännande och häftigt. Vet att en del startar en liten blogg som de är hemliga med och som bara de närmaste känner till. Så kan det också vara, men jag skriver för att jag vill bli läst, även av de som inte känner mig från början, men där vi lär känna varandra. Längs vägen har jag fått några riktigt nära vänner via bloggen. Det är fantastiskt! Vet också att de flesta som läser i bloggar, de väljer att inte kommentera. Oavsett vilken blogg det är. Min tes som jag drivit länge är, när du blir tillräckligt berörd då kan du inte låta bli att kommentera :) En del väljer att maila mig med frågor och funderingar kring olika inlägg. Det har jag all respekt för. Och jag svarar alltid :) Dialogen är det centrala för mig. MEN. Med öppenheten följer också respekt. Respekt för olika tankar. Respekt för olika åsikter. Öppenhet. Jag har i en del bloggar jag följt läst riktigt otrevliga inlägg. Påhopp. Saker som inte alls hänger ihop med det skrivna men där det ändå dras långa växlar och associationsbanorna är hisnande ibland. Det alla dessa har gemensamt är en sak. De är anonyma. Alltså motsatsen till öppna... Det säger mig något. Säger det dig något? Jag säger absolut inte att alla som är anonyma i sina betraktelser eller tankar är ovänliga. NEJ! Men. Det jag säger är att de som väljer påhoppsstilen, de väljer anonymitet. ALLTID. Visst är det intressant? Att man i skydd av att ingen vet vem man är, skriver saker som man tydligen inte vill stå för med sitt namn. Om man blev tvungen att skriva sitt namn, då tror jag att det har en självsanerande effekt. De som inte vågar stå för vilka de är och sina åsikter, de försvinner in sitt mörker. Jag väljer öppenheten. För jag ser att jag vågar räta mer på ryggen när jag talar om var jag står, jag känner arvet av att leva i mitt land. Att jag för det vidare. Hur högtravande det än kan låta. Och det kommer nästan bara gott ur det. Jag inte bara gläntar på dörren till mitt inre, jag öppnar faktiskt dörren. Och det stärker mig. Kanske ser någon det som en total egoboost. Själv känner jag det inte så när jag resonerar i mina inlägg. Jag ser det som att ju öppnare vi är med hur vi känner och vad vi upplever, ju mer kommer vi att se att vi delar det. Delar det allra allra mesta med varandra. Och självklart väljer jag vad jag vill dela. Som vi alla gör. Vet att författaren Åsa Moberg skrev om detta i en lång artikel för några år sedan i DN. Om att när hon blev riktigt personlig och till och med privat, då kunde människor känna igen sig. Och dela. Och att hon blev skyddad där i öppenheten. Det var vackert. Och jag tänker att om hon till och med vågade vara privat, då vågar jag vara personlig. Längre har jag inte kommit. Med min öppenhet. Men ingen vet vart den tar mig. Låt oss vara så stolta över vår öppenhet där vi lever!
Snön bäddar in hela stan i en helt annan kostym. Egentligen gillar jag det. MEN. Det blåser. Det är kallt. Iskallt. Jag brukar aldrig frysa. Men jag gör det nu. Och kroppen liksom drar ihop sig och stelnar till lite. Tror att vi alla blir påverkade av vårt klimat. En del kanske mer än andra? Jag är mer påverkad av vind än av kyla, och kombinationen är nog tuff för många. Tror vi ska ta hänsyn till det. Inte pressa oss. Läste hos någon, var det du Ulrika? för ett tag sedan om att november är vilans månad. Och jag håller helt med. När vi byter årstid så händer andra saker. Inte så att vi ska sluta träna men att vi ska ta hänsyn till vädret och mörkret. Vi blir påverkade, vare sig vi tänker det eller inte. Vare sig vi vill det eller inte... Som vanligt gäller det att hitta balansen. Fokusera på de andra delarna i yogan. Också. Unna oss att inte ta i för hårt. Inte köra slut. Känna att vi fyller på med energi istället. Jag vilar lite grann. Gör en del av min yoga och de dagar jag inte orkar fullt ut, då gör jag inte det. Kokar gott te. Tänder många ljus. Sover lite mer. Lite längre på morgnarna för jag känner att jag behöver det. Vägrar känna dåligt samvete för mig själv. Ligger lite på spikmattan. Läser om yoga. Igen :) Nu vilar vi!
Trogen. Att vara trogen sig själv betyder inte att göra samma invanda saker hela tiden. Tvärtom. Att vara trogen och följa sin inre röst betyder helt enkelt att följa rösten. Hur tokigt det än kan tyckas. Fel liksom. Hur snårigt det än kan verka. Tror jag. Att inte lyssna till egots virrvarr. Melodin är svag. Att inte hänga upp sig på utsidan. På andra. Vad de tycker. Pengar. Hur ska det gå? Inget sådant betyder något. Egentligen. Jag har ända sedan jag började träna yoga utan grupp insett hur vingligt det har varit. För min del. När man släpper allt runtom. Tittar inåt - då kan man hissna. Avgrunden som John Evans pratar om. Men den där inre guiden. Den finns där. Hos oss alla. Jag är helt övertygad. Vi måste släppa fram den. BARA. Lätt och svårt. Men om man vill vara trogen sig själv måste man ibland sluta hos en lärare och hitta en annan. Inte ofta. Men ibland. För växandet tar andra former. Trogen. Och det ser så otroligt olika ut för oss. Så det går helt enkelt inte att jämföra. Fällan vi så ofta hamnar i. Jämförelser. Diskussioner. Jag tror att det är det som Z menar när han säger diskutera inte så mycket med varandra. Ibland behöver man stöttning. Det är självklart och inte det jag menar. Jag menar att vi behöver hitta vår alldeles egna stig i skogen. Hur mörkt det än kan tyckas. Gläntorna kanske inte kommer så ofta. Bäcken hörs bara i fjärran fast vi är så törstiga. Om vi då sätter oss ner, mossan är ändå mjuk, och lyssnar inåt. Kan det vara så att vi inte hör något alls till en början. Det bara brusar och miljoners tankar kommer och går. Men när det stillar sig kan man skönja en flöjt. En silvermelodi. Den där som är vår alldeles egna. Den pekar åt ett okänt håll. Rädslan sköljer över oss. Men vi tar ett steg i taget. Och så är vi där. Framme. För en stund. Sedan spelar melodin igen, rösten viskar varligt men bestämt, hitåt ska du. Och jag svindlar. Jag funderar. Tänker. Nej, detta är inte för mig. Fast jag vet att det är så :) Och jag reser mig sakta, jag går åt ett okänt håll. Melodin stadig. Och jag är trogen mig själv.
Duggregn och mjukt. Ösregn och kallt. Morgontrött och ingen yoga. Kommer hem. Tänder ljus. Och där är den! MIN YOGA. Magisk stund. Vill bara le. Kroppen är stark. Den bär. Och den är min. Och allt är som det ska. Andetaget nästan ljudlöst kraftfullt långt ner i kroppen. Om shanti!
Förlåtelse. Det mest missförstådda ordet i sorg och förluster. Handlar om att för sin egen skull ge förlåtelse för en oförrätt eller värre saker man blivit utsatt för. Inte något annat. Man förlåter för sin egen skull. Man kan inte heller be någon om förlåtelse egentligen. Man ber ju då om att den andra parten ska utföra en handling. Inte man själv. Stor skillnad mot att själv be om ursäkt. Eller hur? Inom sorgbearbetningen brukar det vara den svåraste nöten att knäcka. Många känner det som att man säger att det som hände var ok. Eller att man blandar ihop det med att glömma något. En del blandar till och med ihop det hela och säger Jag kan förlåta men glömma gör jag inte... Och i den meningen ligger något annat inbyggt. Vi mixtrar till det för oss. För att egentligen handlar det om det svåraste, att släppa taget om en bättre gårddag. Ett bättre förflutet. Att det som hände inte ska ha hänt. Vad det än är. 
Skillnaden. Att ge sig själv rymd inombords. Lite vemod. Milt väder. Grann höst med låg sol och vingliga löv. Och allt kommer ifatt. Som det ska. Den mjuka kropp jag hade i helgen på kursen, den har blivit som en pinne. En kratta. Hur är det möjligt tänkte jag imorse, att det kan skilja så? I samma kropp... fast jag vet att det växlar blir jag ändå förbluffad. Över skillnaden. Och jag går ett steg till och praktiserar den omvända andningen jag lärde mig i helgen och den mjukar upp mig. Den gör skillnad. Att precis innan uddiyana bandha dras in så släpps magen ut lite grann och när väl uddiyanan sedan dras in kommer man djupare. Stor skillnad. Frihet. Och jag fokuserar på mitt centrum. Att armar och ben rör sig utifrån centrum, inte på egen hand. Om ni förstår? Att allt är en förlängning av centrum. Var det än sitter på kroppen. Det blir annorlunda. Och gör skillnad. Solen lyser och jag är trött. Allt har sin egen tid. Lyssnar på stillsam musik och känner att jag är i centrum. Skillnad.
Avslutade en kurs igår kväll. En kurs jag hållit i sorgbearbetning över 8 veckor. Deltagarna har sakta men säkert arbetat sig igenom programmet. Man kan tycka att det låter snabbt. Man kan tänka att det låter för enkelt, själva metoden. Men faktum är att det fungerar. Det fungerar. Blir nästan förbluffad själv varje gång. Och mina egna relationer som jag arbetat med har gjort mig så mycket lättare och slätat ut min panna. Dragit ut taggtråden ur bröstet. Ju mer jobb man lägger in själv, ju bättre resultat. Ju ärligare mot sig själv, ju bättre resultat. Det handlar om att fullborda en relation. Man väljer själv den relation som fortfarande inte är hel och som ligger och skvalpar under ytan. Tänk att vi pratar så sällan om sorg i vårt samhälle! Det är nästan som att det är något tabu eller konstigt. Vi drabbas alla av förluster, så är livet. Men med ett verktyg kan man frigöra rymd inuti. Läka sig själv helt enkelt. Med en guide. Och jag ser de i deras ansikten efteråt. Lättnaden. Frihet. De vill vara tysta och bara åka hem. Fantastiskt. Vi har alla allt inom oss, jag är bergsäker på det. Vi behöver bara en liten push ibland, en hjälpande hand, en fungerande metod för att ta oss vidare. En deltagare uttryckte sin stora tacksamhet över att detta var möjligt. Att det går att läka sig själv. Faktiskt. Mirakel i vardagen. Sorgbearbetning.
Sitter i en glänta. Kan inte summera riktigt. Kan bara känna. Och det är gott. Gott nog. Yogakursen i helgen i London. Innehöll det jag önskat inombords. Och det var SÅ bra. Yoga på flera nivåer. Om ni förstår? Tycker att det är lite sorgligt ibland när vi har så bråttom i den här västliga världen med att allt inom yogan ska nagelfaras och förklaras anatomiskt från muskler, leder och senor till biomekanik och vad som händer exakt i en muskel eller led när vi lutar hit eller dit. Om jag får raljera lite? YOGANS anatomi skiljer sig väsentligt från hur vi benämner saker. Faktiskt. Nu har vi pratat marmapunkter, vindar, energikanaler, olika medvetandegrader i kroppen. Och inte ens då är vi i närheten av att sätta ord på det vi faktiskt känner. På vad som händer. Glimtarna jag får av hur djup yogans kunskap är och hur vi oftast bara surfar på ytan. Är det djupet som skrämmer? Vi tittade närmare på var vi andas i olika asanas. Kopplingarna mellan olika sinnen och kroppen. Kopplingarna mellan olika delar av vårt centrum till andra delar i kroppen. Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen - utan en erfaren lärare är man utan riktning. Guidning behövs och när man hittar en sådan person som John Evans, ödmjuk och enormt kunnig då är det bara att ta emot. Flera rörelser jag gjort i minst 5 år fick andra betydelser när han visade på yin-yangkanalerna i kroppen och varför vi gör på ett visst sätt i en rörelse. Hans återkoppling till Zhander, som också är hans guru och vän, det blev vackert. Hur han flätade ihop orden från Z till sin egen kunskap och byggde på. Linjen från lärare till elev blev så tydlig. För mig kändes det som att ha gått i snårigt buskage en tid och så plötsligt komma till den där gläntan. Där det är ljust, vackert och lite magiskt. L och jag skrattade åt hur träningsvärken satte in redan lördag eftermiddag och vi småhaltade in på Camden street för att strosa i seconhandaffärer och ta en underbar fika på det eviga Breakfast Club. Och hur saker föll på plats inom mig. Varför jag yogar. Jag vet det! Och jag fick påfyllning. Och hans avslutningsord första dagen var som balsam - the stiff ones are the lucky ones - för vi som varit stela från början har direkt mött vårt motstånd och var vi behöver jobba. Och jag vet var jag ska jobba. Och jag såg och hörde allt jag längtat efter utan att kunna formulera mig. Visst är det härligt? Johns prat om "the abyss" avgrunden utan botten vi möter när vi står på kanten. På kanten till en svårighet eller ett växande. Att gå in i rädslan. Och i rädslan finns en större rädsla... ja jag vet! En del av er tycker att det blir så tungt och svårt. Men tänk om det är svårt? Och måste det vara tungt för att det är svårt? Nej! Är mitt svar på den frågan. MEN. Det är inget lättviktigt. Ingen gymnastik. Om man inte vet var man själv befinner sig i sin egen träning - då måste man hitta en guide. En guide som lotsar varligt men bestämt. Det kommer antagligen inte att se ut som det gör i tanken innan. MEN. Det behövs. Jag är gammalmodig, tror mest på guru-elevtanken. Och jag böjer stilla mitt huvud inför det som är större och för de som faktiskt kan mer än mig. MYCKET mer. Och jag tappar ändå inte fotfästet. Jag är där jag är. Jag gick inte under av självrannsakan över varför jag själv undervisar :) Jag har de elever som valt att komma till mig. Förmodligen är det så vist inrättat att vi får de elever vi behöver. Så tänker jag. Och mitt möte där i gläntan i helgen - det stärkte. Framför allt när John berättade att detta var hans farewell workshop - han kommer inte att ha fler yogakurser utan kommer att fokusera all tid på svärdskonsten som han också är så begåvad i. Sista kursen... och vi var där. Gläntan finns!
Inte bara. Inte bara yoga. Utan London. Inte bara vila. Utan NÖJE. Inte bara semester. Utan UMGÅS MED MIN DOTTER. Efter trassel som jag själv stått för till 100 % med ett borttappat alldeles nytt pass så sitter jag här med ett rosa provisoriskt pass som räcker för en resa. EN resa. Men det är ju det jag gör nu :) En resa. Till London. Jag kan nästan inte vänta till imorgon. Och jag lämnar datorn hemma. Och jag ska inte gå på något internetkafé. För att jag vill ta en paus från det också. Uppleva kort och gott. IRL... Och jag återvänder hit. Så klart! Och då ska jag berätta om yogan och det andra :) Må så gott
Fikar med en vän. Pratar länge. Just nu har jag inte tid för så mycket sådant i mitt liv. Men därför blir det desto viktigare att det blir av ibland. AG har varit i London och gått en workshop, jag blir så inspirerad. Sugen på att gå kurs hela tiden. Nästan... Men jag vet att det är här hemma i vardagen som allt ska omsättas som man lärt sig. Är mest förströdd i min yoga de här dagarna. Kanske kommer det sig av att jag är så väldigt fokuserad de kvällar jag undervisar och att förkylningen inte helt har släppt? Vad det än är, bara att ta emot. Försöker se det lite ovanifrån och få ett annat perspektiv. Inte döma. Bara titta. Och jag ser att det inte är så konstigt att jag är trött. Jag jobbar heltid. Sedan jobbar jag deltid med mitt eget. Det får vara så, det ser ut så nu. Jag öppnar min mailbox, känner mig nästan lite låg och där skimrar ett mail från en bloggvän. Så oväntat! Jag blir glad ända ner i tårna och känner att vänner är livet. Vänner som man aldrig sett men likafullt har blivit vänner. Och det vänder. Solen lyser faktiskt där ute och jag är uppe i min egen tid. De andra sover. Jag har en hel blänkande dag framför mig. Där ska mitt fokus ligga. Att bara följa med och vara. Skön söndag mina vänner!
Tänk dig. Att hela din dag går åt till att hämta vatten. Bara tänk dig det. En liten stund. Och känn sen hur otroligt priviligierad du är som faktiskt har det. Och jag är. Vi alla som har. Rent. Vatten. Rakt ut i kranen. Rakt ut i badkaret. Spolvattnet är lika rent som det vi dricker.... Något är knasigt där. Vi vill ha vatten som är smaksatt...Med bubblor. Utan bubblor. Vatten - världens bästa törstsläckare. Och klart källvatten, finns inget godare. Älskar vatten. Det gör förmodligen också alla de som får kämpa hela tiden för att få vattnet... En svindlande tanke är att allt vatten som finns är allt vatten som finns. Att kretsloppet är totalt. Det regnar, marken suger upp det, grundvattnet fylls på och vi får det i våra ledningar. Och vi smaksätter. Vi väljer bort. Dricker allt annat. Men vi duschar gärna och ofta i ett land som inte har några begränsningar för vattenförbrukning. Visst är det viktigt att känna tacksamhet för att vattnet är vårt? Och att vi hjälper de som inte har. Rent. Vatten.
Skriver om platåer, skriver om drama. Vad är det jag vill? I helgens milda höst har jag kokat ner det till vad det handlar om för mig - en utmaning. Nu. I yogan. Behöver jag. Hittar en helgkurs i London för en av de lärare jag respekterar mest inom Shadowyogan, John Evans. 21 oktober åker jag dit! Till London. Med L, min dotter. Lite semester och kvalitetstid. Men också yoga. För en lärare. En lärares skarpsinne och ögon. Jag behöver det. Att bli sedd. Men också för att gå vidare. Att bli bekväm i yogan - vill jag inte. Missförstå mig rätt. Hör människor prata om att yogan är någon slag tillflykt. En glädje där inget är svårt. Blir inte glädje för mig på det viset. Jag behöver utmaning. Och jag tror att utan att förflytta våra gränser - ingen andlig utveckling. I bekvämlighetszonen - ingen utveckling. Svårt men egentligen enkelt. Vad det än handlar om. Om vi hela tiden befinner oss där det inte är svårt på något vis - hur utvecklas vi då? I min värld, behöver vi utmaningar. Ha det lite tufft. Ibland. När någon håller oss i en asana som vi absolut inte vill stanna i. Eller påpekar det som är dolt för oss. För mig är det övermäktigt att hålla mig själv kvar i det som skaver. Jag är inte där. Behöver någons blick. Som jag litar på. Som jag vet kan hur mycket som helst som jag själv inte kan. Så jag skaffar mig en utmaning. Nu är jag där.
Grand Canyon. Har aldrig varit där. Skulle vilja åka dit en dag. Med enorma bergsformationer och platåer. Canyons. Och jag är i mitt inre redan där. På en platå. En lagom hög platå. Där står jag nu. Tittar ut lite. Tittar bakåt lite. Men mest framåt. Och ser andra platåer. Höga höjder. Och tänker att det ger mig yrsel. Men om jag vill. Då tar jag mig dit. Tänker på Zhanders inledningsprat på kursen i maj. Om mål. Om var vi själva befinner oss i yogan. Och vart vi önskar och tänker att den ska ta oss. Om vikten av att sätta upp mål. I yogan. Inget mål är fel. Men viktigt att veta vad man själv vill med sin egen yoga. Vilka mål man faktiskt har. Uttala dem. Och jag gör det. Sätter upp mina mål. Mina personliga, privata mål. Och det svindlar. Men jag vet att det är viktigt. Och den där platån där jag står. Den är inte vinglig. Den är stadig. Den är inte skrämmande. Den är ok. Mer än så faktiskt. Den ger mig en bas. Att stå på. Även om vinden är stark så står jag där. Jag. I min yoga. Och även om jag är förkyld just nu så är det bara en stilla krusning på ett stadigt berg. Mina vingliga ben. Min svårighet med balansövningar - helt överkomligt :) Och jag står där. Ensam utan att vara övergiven. För runtom står det fler. Och platåerna kommer ibland och då behöver vi stanna där. Tills vi tar oss vidare. Målet i sikte. Inte oöverstigligt, men ändå långt långt fram. Viktigt att uttala för sig själv. Se det. Ha det inuti. I vardagens träning. Men nu vilar jag lite på en platå. Var är du?
Så slog den ner i mig. Längtan. Efter semester. Efter sommar. Jag som alltid berättar om hur skön jag tycker att hösten är - jag surfar runt på resesajter och längtar längtar längtar. Till vila och värme. Men när jag ser bilderna vet jag inte...Är det det? Halsen skrovlig. Yogan i bakgrunden. Min egen alltså :) När jag undervisar är jag helt i det jag gör och det är fint. Och som jag vill. Men sen...sommarens korta semester och lite förkylningar här och där, allt bleknar och jag vill tvärtom. Det är en konstig tid. Oreda i riksdagen. Katastrof i Pakistan. Och jag lite trött och tvär. Försöker se nivåerna i livet. Men det är suddigt. Som om jag behövde glasögon men inte kan hitta dem. Som om jag pratar ett språk med en lite annorlunda dialekt. Längtan efter något. Längtan efter Indien? Få drunkna i folkvimlet och färgerna. Leenden som inte har en dold agena. Tingeltangel och sol. Templets eviga mässande. Kanske är det det? Ett tempel. Att gå till. Utan att förrätta någon ceremoni. Bara sitta. Ta in lugnet och vara. Eller nej...inte riktigt det heller. Ulf Lundell sjöng på 80-talet att man kallar det längtan men inget vet vad det är. Det sammanfattar mig. Just nu. Ett slags kliande inuti. En växtvärk i sinnet. Böcker hjälper inte. Filmer hjälper inte. Vad är det som vill ut? Vad finns därinne inuti? Nej. Jag mår inte dåligt. Är bara i ett mellanläge där jag inte vet. ÄR. Ovant för mig. Har alltid vetat. ALLTID. Vad jag vill. Vad jag tänker. Hur jag tycker. Och nu...som sand mellan fingrarna. Ovan. Förströdd. Försöker att inte sätta etiketter på det hela. MEN. Jag vet inte. Så ovant. Känner du också så ibland?
Te. Jag dricker te. Men på ett annat sätt. Inte te som te istället för kaffe. Inte te för att jag äälskar det. Nej. Jag dricker te som te i medicin. Min TCM läkare (Traditional Chinese Medicin) har 200 tekannor!! Och mer än 100 sorters te. När man kommer till honom får man ibland en kopp te. Exakt anpassat för just mig. I rätt tekanna dessutom :) Jag dricker te som syftar till att stärka jordelementet i min kropp. Jag får ett stort paket te av honom när jag går. Vilken present! Jag dricker vit pion. Lär mig ritualen kring hur jag ska koka det och sila och dricka. Jag mår fint av det. Lugn :) Smakar inte mycket och doftar inte alls av pion. Tyärr! Men gör gott. Tänk dig morgondagens vårdcentral - du kommer in till en lugn plats. Du får te anpassat för dig. Du väntar och känner lugnet. Vilken start det skulle vara. En dag i city. Jag köper en ny liten tekanna. För mitt vitapionte. Och jag kokar. Dricker. Solen värmer som ett honungsfärgat filter. Läkandet kan se ut precis så här. Te!
Dimma. Kallt. Lite mörkare men ändå grönt. Märklig känsla när jag kliver utanför dörren. På andra sidan jorden är det kväll och i Ecuador råder undantagstillstånd nu. Det har varit våldsamma protester. Från poliser mot militärer. Och jag ser presidenten hålla tal till en uppskruvad folkmassa. Han blottar halsen, skriker - skjut mig då! Mörda mig. Ni fega uslingar. Drama. Ibland kan jag känna att det där dramat tilltalar mig. Nej! Naturligtvis inte våldet. Men det här att vara så känslosam. Tänk er Reinfeldt skrika det... nej, det går inte ihop med vårt kynne. Kanske är det lika bra det. Men det här som Gardell fångar i Mellanmjölkens land. Det här som välvilligt kan kallas balans, men som lite mer kritiskt kan kallas feghet. Kanske? Vem vet? Mitt morgonpass är trögt. Som sirap. Som något tungflytande. Men jag gör. Vet att det vänder. Men mitt i den där segheten, trögheten och mesigheten önskar jag mig drama. Missförstå mig rätt! Att något revolutionerande ska inträffa på min yogamatta som är uppiggande orange. Att kroppen ska göra något helt oväntat. Vika ihop sig till en liten boll , sträcka ut sig totalt i upavistha konasana och lägga hakan i golvet och överraska mig. Men det händer inte... jag strävar på och dramat för dagen får helt enkelt bli att jag gjorde. Trots våldsamma protester i mitt sinne :)
Lite suddig kanterna. Men fast i mitt fundament. Tänker inte så mycket. Är samtidigt mer. Hösten är fortfarande varm, inte det där frostigt kalla som jag faktiskt älskar. Solen värmer lite. Vinden vilsam. Och jag funderar på vad det är som gör mig till mig. Att jag är jag. ÄR. När jag skalar bort alla så kallade identiteter. Mitt yrke, min utbildning, mina familjeförhållanden. Min politiska åsikt, mina ambitioner, tankar och drömmar. Vad är det då som finns där inne? Det som jag vill åt. Det som jag inte ser, men som jag via yogan får en glimt av. Ibland mer. Ibland mindre. När jag känner mig hel. Ljus. Som en pelare inuti av ljus. Igår när jag på eftermiddagen kände att det var dags att yoga lite. Då var det där. Den där totala närvaron i mig. MIG. Och det handlar inte om ego, självbild eller identitet. Något annat. Något ogripbart. Förstår ni vad jag menar? Då finns inga kanter. Inga gränser. Mer som ett suddigt utsnitt. Kanske är jag för otydlig? Kanske ska man inte nämna det vid namn för att det inte går? Tror att vi alla vill hitta kärnan. Pelaren inuti från centrum upp mot det oändliga. Något helt. Via något. För mig är det yogan. Vad är det för dig?
Vet att det är årsdagen idag. Ett år sedan Petter gick vidare till nästa dimension. Och jag ser tre vackra minnesannonser i morgontidningen. Hjärtat fylls av känslor, alla möjliga. Men en mer framträdande - att hans familj verkar vara av ett ovanligt slag. För de minns honom, men de går också vidare. L, hans mamma, uppmanade oss igår att ta till vara nuet, njuta av barnen eftersom man inte vet hur länge vi har dem. Allt kan ske. Och när det otänkbara händer...ja då måste man hantera det. Det går ju inte att vrida klockan tillbaka, önska sig ett annat igår. Hur gärna vi än vill stoppa tiden ibland. Det enda vi vet säkert det är att allt förändras. Och vi ska alla dö. Och vi behöver stärka oss i att vara i nuet. Njuta lite mer och stressa mindre. Ta hand om oss. Om varandra. Och tända ljuset istället för att förbanna mörkret. Jag tänder mina ljus idag för lillkillen men även för hans nära och kära. Både hemma och virtuellt. Och jag deltar på avstånd eftersom jag jobbar när minnesstunden hemma hos hans mamma äger rum. I mitt hjärta. I min tanke. Dimman klär in tillvaron lite mjukt. Löven utanför mitt fönster är fortfarande gröna. Årsdag.
