onsdag 2 september 2009

Darriga egna självständiga ben

Vet att yogan är en ensam väg att gå. Även om man tränar i grupp. Men nu ska jag inte delta i någon gruppträning alls! Inte på hela året... Har mailat med Z som säger att jag ska köra mitt program, min serie med efterföljande asanas fram till "early spring". Känns lite motigt även om jag inte heller är sugen på regelrätt gruppträning. Står någonstans mitt emellan. Även om jag vet att jag ska igenom det här själv nu. Själv. Nu. Igår kväll hade jag en individuell lektion med F, min lärare här hemma. Blev nervös, helt otippat, när jag gjorde min uppvärmning, serie och avslutning framför henne. Hon har ett väldigt tränat öga och är ju den som lärt mig det mesta jag kan. Grunderna. Men eftersom jag tränade senast för henne i mars så känns det avlägset och lite pirrigt. Som första skoldagen ungefär :) Men, hon observerar lugnt och ger mig sedan nycklar till var jag kan lägga mer fokus. Och tänk. Det är precis de delar jag har haft svårt med. En del i uppvärmningen, en del i avslutningen och så två delar mitt i. Guldkorn för mig. Vi pratar länge och hon peppar. För nu står jag där på två smala darriga egna självständiga ben. Det här är din väg att gå nu. Som hon så enkelt uttryckte det. Vi har gått en lång väg ihop men just nu så delar sig våra vägar. Lite svårt och lite skönt. Jag tänker på all styrka jag hämtar ur mitt skrivande och ur mitt läsande. Och jag tänker på Alexandra, en av min allra bästa vänner, som skriver så fint på sin blogg om att vi faktiskt är förenade i det vi gör. Även om vi är ensamma där på golvet på egna ben. Egna ben!

3 kommentarer:

  1. Men vilken bekräftelse du fick när hon sade att dethär är din väg att gå nu! Slappna av i det och lita på dina darriga ben. Om Shanti.

    SvaraRadera
  2. Vad spännande att gå sin egen väg!!! Har äntligen själv kommit igång med lite yoga efter ett alldeles för långt sommaruppehåll. Häromkvällen låg jag och min 2-åriga dotter och bläddrade i Iyengars "Light on Yoga" - åh vad hon fascinerades av alla bilder. När det var foton på upp- och nedvända övningar så såg hon lite fundersam ut och sa "vända" - hon menade att han vände upp och ner. Hon var fascinerad och ville kolla på fler bilder. Igår kväll när jag var på yoga - undrade hon vart jag hade tagit vägen. Min sambo förklarade att jag var på yoga. Då sa hon "mamma inte vända". Ha ha ha. Underbart! Jag älskade förresten din beskrivning Annika - av barnen i sanden. Det är ju så häftigt! Jag brukar också uppmärksamma min dotter när hon sitter i lite olika asanas...Vi får väl se när vi börjar yoga tillsammans - hon och jag. Ha det gott på dina egna ben Annika. Jag ska förresten bjuda dig på lunch någon dag! Kramar Helena

    SvaraRadera
  3. Tack för ert stöd. Det är klart att jag klarar det även om det känns lite småläskigt på något märkligt vis! Man klarar ju alltid mer än man tror...

    Alexandra - ja det har varit en riktig resa, mer när jag tittar bakåt än vad jag riktigt fattat. Faktiskt :)

    Nina - du har så rätt, som vanligt, det är ju en bekräftelse, skönt med andras ögon också :9

    Helena, va härligt med din dotters syn! Ungar är fantastiska. Lunch - det ser jag fram emot!

    SvaraRadera