Glädjen sjunger i min kropp

På något vis är det som det vänder så snart jag skrivit om det tunga. Det kanske ligger i själva delandet? Eller i att jag helt enkelt uttrycker det med ord? Jag är inte rädd för att skriva om det som kan vara svårt och kännas hopplöst. Egentligen. Mer orolig för att uppfattas som gnällig :) Eller som the secret-fans ständigt påpekar - man inte ska fokusera på det negativa. För då attraherar man det. Nja säger jag. För mig är det lite som tvärtom. När jag lyfter saker mot ljuset så tonar de bort och bleknar. När jag vågar. Jag har inget dolt inom mig. Inga mörka hörn som jag inte vågar städa i eller granska. Och det gör mig fri på ett skönt sätt. Igår kväll när jag mötte alla förväntansfulla ansikten i mina grupper kände jag också att jag gör ett bra jobb. Trots allt. Trots begränsningar och dåligt självförtroende ibland. Trots ensamheten i att driva en egen shala. Att ha egna grupper. Jag ser ju att de har kommit vidare, ser att de jobbar fokuserat, hör deras djupa samstämmiga andning och jag blir tagen. Över att förra terminens enorma berg som jag tog mig över, helt enkelt resulterade i bra saker för andra också. För andra också. Det är stort. Och alla mina tankar om hur en bra yogalärare är, de finns kvar och jag strävar dit. Men jag kan ju bara vara jag. Men jag blir bättre och bättre på just det. Att vara jag :) Och inte försöka vara någon man beundrar. Eller ta över andras sätt och stil i yogasalen. Man måste våga. För mig är det viktigaste att vara sann. Mot mig själv. Våga se svårigheter jag brottas med. Men självklart också se glädjen. När den trycks in i hela mitt system av att se andra yoga. Hur den sjunger i min kropp. Hur ryggar sträcks när de får en mjuk hand på sin skuldra. Hur ben sträcks ut vid ett litet påpekande och hur andningen ANDNINGEN tar ner allt på rätt nivå. Vi är där vi är. Vi är de vi är. Ju mer jag yogar ju säkrare blir jag, det här är min biljett till frihet inombords. Men på vägen måste jag städa. Och rensa. Låta det tuffa komma till ytan för att bli fri från det. Det försvinner inte av sig själv för att jag fokuserar på andra saker. Det är min övertygelse och något som kroppen visat mig otaliga gånger. Min guru Zhander säger att det helt enkelt inte tar slut. Det skräp som flyter till ytan, det ser bara annorlunda ut. Men det tar inte slut. Inget farligt med det. Vi är människor och vi delar alla detta i att vi är mänskliga. Men för varje spadtag ner i den gropen så blir det på sätt och vis lättare. Vet att det gör ont först, sedan lättar allt. Och man är på nästa nivå. Inte för att jag tänkt det. Inte för att jag inte tänkt det eller flyttat fokus till något annat. Nej. Helt enkelt för att jag jobbat mig igenom det hela. Och nu sjunger glädjen i mig.