Jag vilar. Tar pauser. Gör stillsamt. Och samtidigt kommer annat till ytan. Som det brukar i de lägena :) Jag har en punkt i bröstkorgen som är öm. Den har funnits tidigare. Mitt på bröstbenet. Dr V masserade den flera gånger. Först blev jag lite rädd. Men ömheten minskar faktiskt lite hela tiden. Den minskar när jag låter saker komma till ytan. Om vad jag känner. Kring olika saker i mitt liv. Kring olika människor. Och jag inser att jag förträngt en hel del. Som jag inte orkat se. Eller hur jag ska uttrycka det. För att jag någonstans varit lite bekväm. Eller velat att allt ska var som det är. BRA. Eller varit rädd för att såra. Eller en hel del massa eller. Men kan det vara så att det är mitt hjärtchakra som berättar något? När jag böjer mig framåt och låter bröstkorgen vara öppen hela vägen, då känns det som ett litet tryck, som sedan försvinner. När bröstkorgen öppnar sig när jag går bakåt. Känner ni igen det? Tror jag läst det hos någon av er, mina bloggvänner. Något stänk av oro som sedan flyter iväg. Löses upp. Den här Indienresan. Den här behandlingen. Som tagit min kropp med storm. Den öppnar också andra delar i mig. Känslor. Gammal bråte. Så skönt att rensa. Jag är inte rädd. Jag känner bara att jag måste. Låta en vit vind svepa runt där inne. Låta det bli fritt. Ett chakra. Ett energisystem. En del av
the subtle body. Som rör på sig. Som vill släppa saker och som jag nu låter komma till ytan. Inget märkvärdigt kanske. Men för mig som nog hållit hjärtat hårt är det fantastiskt frigörande. Välgörande. På alla plan. Hjärtat är starkt. Klarar sig. Jag behöver inte styra. Släpper taget om saker. Känslor. Tänker inte så mycket längre. På det som varit. Låter det som är nu styra. Och då händer annat. En del människor möter man och delar mycket med och sedan går man åt olika håll. Inget fel i det. Andra håller man krampaktigt tag i för att man inte vågat annat. Men jag är helare nu. Jag är friare. Det som tyngt och blockerat i kroppen har också funnits där. I hjärtat. Men jag öppnar det. Och låter det ske som sker. Mitt hjärta.
Det är så vackert Annika, så vackert. Jag känner igen mig en hel del o tänker att det är skönt att jag inte är ensam. Namaste!
SvaraRaderaSå fint du skriver Annika. Och jag kom att tänka på att Tiezes syndrom kanske egentligen beror på det som du skriver om...verkligen. Kram!
SvaraRaderaDu kan skriva så det eländiga blir vackert och så det jobbiga blir lättare. Och du får mej att känna igen saker jag inte visste jag kände igen. Kram!
SvaraRaderaojojoj kära du vad du berör! jag blir lite, eller mycket rädd också..du vet jag känner igen det där med hjärtat. vet att det gör ont..att jag inte vågar öppna helt och hållet...det är där mycket av sorgen efter Vida sitter. många stängda dörrar, vill inte ens tänka på det riktigt. skulle nog behöva..men då kommer fasligt mycket gråt vet jag..tar aldrig slut!
SvaraRaderalåter så bra i dig, önskar jag kommit lika långt!
och han Cohen - vilken genialisk fantastisk människa...bara kärlek!
kramar Lycke
Maria - tack! Namasté
SvaraRaderaMarica - oj, så spännande. Och tack. Och kram!
Nina - tack, blir extra glad ibland för era kommentarer. Kram!
Lycke - jag kan tänka mig att du får släppa ut lite i taget om det känns för stort. Fasligt mycket gråt, det får väl bli så. Tänk om jag kunde komma och lyssna till din historia och sitta i din soffa. Dricka starkt kaffe för det behöver vi nog då! Och lite Cohen :) Kramar