Mycket klokare

Lite här och där läser jag att det är snobbigt med vissa saker inom yogan. Att det är snobbigt med sanskrit. Att läsa Yoga Sutras av Patanjali. Eller att det är gammal nys att inte träna när det är fullmåne eller nymåne. Nästan som skrock. Eller att vi gör väl som vi själva vill, det där gamla måste man inte hålla fast vid. Hmmm. Vi har alla våra bevekelsegrunder till varför och hur. Vi säger det vi säger och gör det vi gör. Och alla har vi egon som är högröstade ibland. Jag och du. Vi alla. Det tror jag är en del i att vara människa. Och ju längre man tassar på en stig av personlig utveckling, ju mer intrikata kan egots funderingar bli. Det ligger i sakens natur. Om ni förstår hur jag menar? Mr Iyengar skriver till och med att det kan handla om elightning och clarity, dvs, man upplever sig själv om upplyst och klarsynt - men det är ännu ett hinder... Är man upplyst är man inte på jorden längre. Så många snår att ta sig igenom. Men det är så vist ordnat. Om jag vill yoga och har bestämt mig för det och så råkar det bli fullmåne. Strunt samma. Jag gör väl som jag vill. Självklart gör man det. MEN. Varför man gör det? Allt kan inte handla om vad som är praktiskt. Eller? Det kanske blir nästa fråga som kan vara nog så jobbig att svara på inför sig själv. Ingen annan. Sig själv. När mörkret faller och det skymmer är det bara oss själva vi kan veta allt om. Vad vi tänkt, varför och hur. För mig är det självklart att jag fördjupar mig mer och mer i min yoga. I att läsa skrifter som behandlar detta gigantiska. Som jag ödmjukt böjer nacken inför. För att den mångtusenåriga kunskapen finns där. Även om vi väljer snuttar ur den och säger att vi är moderna och så här ser våra liv ut. Vi har så kort perspektiv. Alla vi. Tror jag. Inte minst jag. Oändlighet går inte att greppa. Eller tänka. Jag försöker följa med. Lyda råd som jag inte alltid förstår varför jag fått dem eller varför de finns. Därför att jag tror att någon annan varit klokare, mycket klokare än mig. Mitt eviga mantra i att hitta en lärare man kan följa, det blir mer och mer sant i mitt yogahjärta. Mer och mer. För jag har fått råd som det har tagit mig många stunder, timmar, arga tankar, rättfärdigande av tankar och yoga practice till att till slut kapitulera inför. Inför en klokskap som jag ser en skärva av. Ibland. En liten glimt av en vik där det finns en stor ocean. Jag tror det är väldigt viktigt att lyssna inåt. Men jag tror också på att böja nacken inför den faktiska kunskapen som förmedlas av en erfaren och klok lärare. Annars skulle man ha yogat själv och det hade varit nog. Om det är snobbigt att vilja gå vidare och läsa historien, läsa metaforerna i Bahgavad Gita, ja då är jag snobbig. Jag vill lära mig. Jag förstår att jag inte alltid förstår varför. Ungefär som att gå i skolan. Man börjar på dagis och lär sig saker. Ju mindre man kan, ju mer tror man att man kan. När man sedan går på universitetet då går det upp för en hur lite man kan. Även när man fördjupar sig. Och det handlar inte om någon blind tro att man inte vågar tänka egna tankar. Tvärtom! Jag vill vidare. Jag har slutat argumentera kring det jag inte förstår. Lägger inte energi på det. Jag försöker öppna mitt sinne. Vidga mina vyer. Tänka att saker finns där av en anledning. En anledning. Som jag kanske inte känner till. Sist jag var på kurs sa min kloka lärare, att månen har en våldsam ingrediens i sin energi när det är fullmåne. Nog för att skada sig. I yoga. Som han hade gjort. Jag tar in det och omsätter det hos mig själv. Från en som är mycket klokare än jag.