Svårt att sova. Tankar som skaver. Relationer som kräver. Kräver det jag inte är beredd längre att ge. Yogan har fört mig in på en stig som gjort att jag lärt känna en mängd nya människor, människor som jag tycker mycket om och som jag delar något fundamentalt med. På olika ställen i världen. Här hemma. Sedan finns det människor som jag varit nära men där vi helt enkelt gått åt olika håll. Ingens fel, men grunden ser inte lika ut. Längre. Det är inte enkelt alla gånger. Och det skaver i mig. Jag som är uppväxt med att vi ska alla vara sams och ha trevligt ihop :) Och nej, jag är inte osams med någon eller i någon konflikt, jag är bara trött ibland på att saker som känns självklara inte är det. Att många har så lite koll på sig själva, hur de uppfattas av andra. Det där
Joharifönstret ni vet :) som jag skrev om
här. Och att alla måste ta ansvar för sig själva. För sitt mående eller illamående. Ingen annan kan göra det. Och jag har många gånger försökt hjälpa, kanske har det inte alls varit bra? Har många gånger känt att jag vill göra något. Kanske är det svåraste att inse att man inte kan göra något för någons inre resa. Man måste själv ta sig vidare. Och vi som står där på vårt golv nästan varje morgon, som läser våra böcker, som funderar och tänker, brottas med frågor och insikter, som åker på kurser, som vidareutbildar oss i vår yoga.
Vi kanske inte tänker på hur stort det faktiskt är. Och hur lång väg vi kanske gått fast det känns som några steg ibland. Att alla de där små frågorna och svaren blir en summa. Som inte är så liten. Insikten slår ner i mig när jag vrider och vänder mig och halva natten har gått. Jag tänker för mycket ibland. Men ibland är det bra också :) Att hitta lösningar. Och att släppa tag. Om det som man ändå inte styr. Tassar upp, kaminen dånar och det är faktiskt kolsvart ute. Äter en chokladmousse som jag hittar i kylen och känner mig låg och vemodig. Det knakar lite i huset. DÅ. RINGER. TELEFONEN. Och sonen som är på Nya Zeeland ringer! Jag blir helt lycklig.
Helt lycklig. Han har det så bra. Och jag som längtat så efter ett livstecken blir lugn. Och allt det andra sjunker undan. Vilket svar på min längtan.
Tack. Allt annat är inte upp till mig att lösa. Tiden går och människor förändras. Oavsett vad jag gör. Oavsett. Jag inser det nu. Glasklart. Det känns lätt. Och stort. Men mest som en lättnad. Alla får bära sin egen väska, sitt eget bagage. Ja vi kan hjälpa till ibland, stryka en panna, trösta och ge någon ett glas vatten, men resten får vi lita till vår inre styrka och vår inre lärare. Som finns bara vi ger oss chansen. Det är stort. Låt oss se att det är så stort som det faktiskt är!
Godmorgon kära Du! Vilket fint inlägg! Som vanligt (har jag upptäckt sedan jag hittade din blogg)sätter du fingret på något jag känner igen, något som är aktuellt i mitt liv, tankar på resans gång. En lång resa, fylld av mängder av erfarenheter som jag gjort, smakat av, dryftat, vänt på, svettats igenom och nu sakta och ibland medvetet, ibland liksom av sig själv, läggs ett pussel framför mig, där jag lär känna mig, ser mig och allt jag gjort och åstadkommit får en betydelse, en mening. Jag förstår så väl vad du menar med att man inte längre är nära vissa vänner. Jag försöker så långt det är möjligt att vara bevittnande, inte bedömande, ha stor acceptans för allas unikum och så långt är det bra. Men somliga får helt enkelt glida iväg, de finner inte så stort intresse i mig heller så det gör liksom inget. De närmaste är kvar, vi utvecklas och delar, gläds med varann. Jag önskar alla väl och vet att ibland så utvecklas människor och ens vägar går ihop längre fram. Som du säger, man får lita till vår inre lärare.
SvaraRaderaVad skönt att din son hörde av sig, tänk att vara ung och ute på ett av sitt livs äventyr, även om det kan vara svårt för mamma.
Ha en fin helg, kram från en syster på nätet :)
Tack för ditt innehållsrika svar! Och det är alltid skönt att höra att vi är fler som fungerar likartat :) Ja, han är på sitt livs resa och jag har en tendens att oroa mig för mycket ibland. Just nu var det helt underbart att höra hans röst och veta att där han befinner sig har de oftast ingen täckning alls. Och det ska vara så också tänker jag. Att man inte ska behöva höra av sig hela tiden när man är på äventyr. Ha en fin helg du också Monika, kram tillbaka
RaderaSå fint skrivet, så många sanningar. Jag känner att jag önskar att vi bodde nära varandra, kunde ses ibland över en kopp och prata om livet. Vi är så lika på så många sätt, vi har kommit fram till samma svar, samma frågor. Våra vägar varierar, din är yogans, min är meditationen och healingen men allting är egentligen samma sak. Vägen leder åt samma håll. Och ja, det är skönt att upptäcka att vi är flera som tänker, växer, utvecklas. Som lever medvetet, med ögonen och sinnena öppna, så gott det går. För det är inte alltid lätt, i den här tiden och det här samhället. Man känner sig onekligen som ett litet UFO mellan varven;) Vad skönt att höra ifrån sonen. Känn tillit för att hans väg kommer leda honom till exakt det han behöver möta på sin livsväg.
SvaraRaderaKram från Carina
Åh, va fint. Ses och prata om livet och ta en kopp. Kanske gör vi det någon gång! Och det spelar ju ingen roll vilken väg vi väljer, målet är samma, som jag ser det. Ja ibland känner jag mig märklig när människor reagerar på något jag säger som känns helt naturligt för mig :) Kram tillbaka!
RaderaAnnika. du skriver så klokt och rätt och riktigt, och jag tänker ofta på det där oxå. på hur det är att leva utan strävan efter mera insikt och förståelse. hur kan man inte vilja...veta, lära sig? Och varför vill vi så gärna utvecklas mer och mer, är vi ängsligare än de som inte undrar, är vi lyckligare eller tänker vi för mycket så det blir dumt? jag vet inte, man kan bara göra det som känns bäst för hjärtat. jag vill veta. jag vill lära mer. sen är ju du så enormt mkt mer insiktsfull och vetande än jag, men det är kanske oxå faktiskt dumt, att jämföra. hursomhelst så önskar jag att du bodde nässgårds så jag bara kunde komma över o fråga efter ett ägg eller en kopp rågmjöl ibland och dröja mig kvar lite...bara hänga lite i din närvaro...det skulle vara en guldkant helt klart. Varm kram!
SvaraRaderaAh, vi får lösa det! Och du, du är precis lika insiktsfull som jag vet du! Och kan dessutom förpacka det så jag skrattar och gråter. På riktigt. Varm kram tillbaka!
RaderaDet verkar som om vi får starta nåt litet kollektivt..;) Vad mysigt vi skulle ha det!
SvaraRaderaCarina
Jaaaa!
RaderaDet är ibland väldigt svårt med relationer. Jag försöker själv göra mig av med energitjuvar vilket kan vara svårt. Relationer där man bara ger och ger kan inte vara goda i slutändan.
SvaraRaderaNej, det är väl så. Och det gäller bara att bena upp vad som är vad, och jag vägrar ta ansvar för någon annans känslor :) Tack för dina ord!
RaderaViktigt det där att inte ta ansvar för andras känslor. Och svårt. Många av oss fick ju lära oss som barn att andras känslor var mycket viktigare än våra egna... Det har behövts mycket träning för att kunna släppa den programmeringen.
SvaraRaderaCarina (igen)
Ja precis. Samtidigt är det svårt att värja sig när andra vill att man ska ta ansvar för deras känslor. Tufft och fyllt av en massa outtalade delar som jag tror att man bär på om man inte är van att titta på sig själv. Tack för dina ord!
Radera