I've got stamina!

Jag vet när jag vaknar att jag är stark men också fylld av någon slags känsla av att jag-vill-inte jag-gör -det-här-senare. Då vet jag att jag bara måste göra. Så jag gör hela min angahara1 och den tar tid. Jag är mjukare! Och svettig när allt är klart. Dricker kaffe och tar mig till kraftsportklubben. Den enda anledningen till att jag åker dit är att jag har en bokad tid med min nya pt. Jag försöker hitta på ursäkter för att inte åka dit för jag vill verkligen inte. Men jag sätter mig i bilen och kör dit. Vi pratar igenom mitt motstånd, shit va bra hon är! Ung och klok. Och så kör vi. Hon ser direkt mina framsteg som jag själv inte noterat... Hon pekar ut nya muskler som rör sig och så får jag nya övningar. Jag darrar av ansträngning men också av rädsla. Hon ser och hon vet. Hon har varit där själv. När man inte litar helt på kroppen, eftersom kroppen tidigare har gått sönder, som hon säger. Det är en ganska bra sammanfattning egentligen. Och tills dess måste jag bara ta tag i pannbenet, sinnet, the mind och ta mig förbi alla inbillade hinder och faror. Hon säger också att jag är jättestark i benen. Hela mitt liv har jag levt i villfarelsen att benen är svaga. Smala är de men inte svaga. Det är en enorm skillnad :) Och ni vet, när man tagit sig förbi två stora berg och bara sitter och vrålsjunger till Sia på hemvägen, ja då känner jag mig oövervinnerlig, för fasen I've got stamina! (tack Pernilla för länken ;) )

Tänk att det alltid finns mest att vinna när motståndet är som störst!