måndag 17 oktober 2016

Jag vet inte

Jag vet inte om jag blivit en enstöring. Jag blir så lätt trött på folk och sammanhang.

Jag vet inte om jag har blivit extra noggrann men jag orkar inte med alla människor som jag tidigare spenderade en hel del tid med. Mitt umgänge har drastiskt minskat, för att jag är noggrannare än tidigare och vågar låta bli att höra av mig. It takes two to tango.

Jag vet inte om jag är en krävande typ, men där det inte är ett utbyte längre där skippar jag relationen. Utan dåligt samvete eller nog borde jag.

Jag vet inte om jag är extra besvärlig men när människor anmäler sig till saker och inte dyker upp så tycker jag i ärlighetens namn att man betalar för sig. Som på alla andra saker man bokar men skippar att komma och höra av sig.

Jag vet inte om jag är självgod, men jag är nöjd med mitt eget sällskap.

Jag vet inte om jag har blivit folkilsken men jag tröstar mig med Shandors kärnfulla yttrande; Actually most people act like shit. Jag står snart inte ut med internet längre helt enkelt. Eller dumskallar som kräver att få hänga in sitt bagage i Kulturhusets reception i Stockholm.

Jag vet inte om jag blivit extra känslig för att sova borta, men jag sover inte bra på hotellen längre.

Jag vet inte om jag helt enkelt bara blivit en hemmakatt som vill resa med ett syfte, inte bara någon slags längtan bort, för den finns inte där. Jag längtar numera bara till.

Egentligen vet jag kanske svaret på allt det här. Men idag, efter en helg i Stockholm och jag bara vill landa känner jag av vemodet och ett stänk av något annat. När yogan är gjord sitter jag här och landar i att allt, precis allt har svängt det senaste året för mig. Ett helt varv runt. Och saker jag tidigare brytt mig om, faller undan. Människor jag tidigare känt ett krav ifrån att jag ska höra av mig, de väljer jag bort. Jag vill vara så fri jag kan. Jag vill vara utan en massa lull lull. Jag vill vara hemma, göra yoga, andas, röra på mig, vara med min familj och några vänner då och då. Jag går här i trädgården och väntar på att både kastanjer och löv ska fall. Och inuti mig har det mesta redan fallit. Ja jag är stark och stadig. Men det andra. Det är jag så klar med. Är det någon som känner igen sig? Nä. Det här är inte ett peppande superduperglatt inlägg, bara där jag är. Och att jag är varken deppig eller fundersam. Det är bara som att saker flyter upp och saker försvinner. Jag traskar vidare.

16 kommentarer:

  1. Känner igen, tror kanske jag har blivit en surtant, våga vägra att umgås med människor som inte gillar en, inte peppar en och inte är snälla. Kram♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha ja men egentligen är ju inte det någon surtant utan en tant som väljer varsamt... Kram!

      Radera
  2. Annika! Är det verkligen du som skrivit detta, är det inte jag?
    Jag skriver under på allt. Hisnande. Shit också.
    Drar mej väldigt mycket undan just nu. Orkar inte helt enkelt. Hösten? Yogan? Livet? Synkronicitet? Allt på en gång? Egentligen har det ingen betydelse, tror helt enkelt att det är vår väg just nu. Less is more. Tystnad ger mer.
    Kram och Sat Nam!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh va skönt att höra, ibland känner jag mig så udda. Less is more! For sure. Stor kram!

      Radera
  3. Men... har slutat läsa bloggar, tagit bort fb-appen på telefonen, slutat läsa dagstidningar, blir arg på Tv-människorna.... Men hamnar här när jag tveksamt besöker min sovande blogg... Och det är bara igenkänning och rena rama sanningen jag får läsa, som om jag skrivit själv. Varendaste ord. Så otroligt skönt att läsa, orden jag ville skriva, som du skrev, åt mig.. Är det yogan, är det den vansinniga världen, är det tystnaden vi vågar vara i..? Eller Livet..? Eller allt och lite av varje? Tack i alla fall! Cybersis >3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Marie! Så länge sen! Och vet du, jag var in på din blogg häromdagen, tänkte på att det var så länge sen du skrev. Å andra sidan är det många bloggare som slutat och de flesta verkar finnas på IG. Jag behöver mer plats för mina tankar så bloggen lever vidare :) Skönt att höra att du känner igen dig, vi verkar vara många som känner så här. Kramar!

      Radera
  4. Jag känner så igen mig. Den öde ön lockar allt mera...fast jag inte äter fisk. Trött på folk som talar om för mig hur och vad jag ska göra. Act like shit indeed! Kramar i massor!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja den där öde ön blir inte så öde när vi alla ska rymmas :) Kramar i massor tillbaka!

      Radera
  5. Shit, jag kan inte kommentera med mig jävla wordpresskonto...vad är det här? Trött på det med.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, så roligt, du kommenterade och två minuter senare skrev du det här... Det syns förmodligen inte i din telefon (?) om det är den du kommenterade i. Hursom, jag fick din kommentar!

      Radera
  6. Nu fnissar jag igen. Tack för ett peppande inte superduperglatt inlägg!
    Jag förstår. Och vet du, det där mötet jag hade med den där människan. Det satte igång hjärnan i kombination med känslor igen. Ungefär det tänket.

    Helt plötsligt så känner jag att jag är glad att min telefon blev stulen.
    Eftersom att jag inte skickade ut ett mass-sms om mitt nya nummer så insåg jag på bara några dagar hur många människor som vill ha saker av mig men som sällan eller aldrig finns där när jag behöver.
    Inte för att dom är allt igenom dumma, utan för att jag ställer upp på den rollen. Något att granska för mig...

    Tror helt krasst att det handlar om mognad och mod. Att man törs välja det som tillför och känns sunt utan att kanske bry sig så mycket om det man "bör". För med handen på hjärtat så finns det mycket som sig bör i relationer och känslor med andra människor. Vilket gör att man också stannar och ställer upp på saker man kanske inte trivs med.
    Så tänker jag.

    Fick kramp i hjärtat när jag läste vad Shandor säger.
    Så sa alltid min farfar. På sitt sätt.
    Jag hade glömt det. Nu hörde jag hans röst igen.

    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det mötet med den människan lät så rätt och underbart.

      Angående din telefon, tänk att allt verkligen har två sidor! Skönt att du upptäcker det du kan släppa.

      Ja mognad eller trötthet på tiden, vet inte riktigt... Men visst kräver det något att våga välja men framför allt våga välja bort.

      Din farfar, en klok man alltså!

      Varma kramar!

      Radera
  7. Jag tycker det låter som att du har hittat fram till dig själv, till din kärna. Vad du behöver och vad du vill ha och vad du behöver och vill ha från andra. Måste på något sätt vara befriande att känna så.

    Plus att det är sant att folk är rätt dumma i huvudet, det kan vara skönt att ha dem på håll ibland ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja du har rätt, det är befriande!

      Radera
  8. Ja jag instämmer med både dig och de övriga - som om du läst mina tankar!
    Jag håller på med ett stort jobb med mig själv, ofrånkomligt om jag vill vidare och det vill jag verkligen, och efter bearbetning kom insikten om mitt medberoendemönster upp precis framför mig. Tydligt och ofarligt. Fick boken "Djävulsdansen" i min hand och det ska jag säga är det bästa jobb jag hittills gjort med mig själv! Noga, bit för bit och mer kommer, betar jag av mig själv och jag är väldigt trygg i det. Glad liksom. Fast det är djupdykningar. Och - då har jag också fått större respekt för mina egna känslor. Och då faller skynkena undan. Och människor. Vill bara vara med dem som är varma, levande, lite kantstötta som jag, med lite limmade sprickor. Jag har slutat bemöda mig med dem där jag måste just - bemöda mig - för att det ska bli till något med umgänget. Vill man ha mig i sitt liv så finns jag alldeles levande intill, gör tid för mina medmänniskor och har slutat vrida mig runt för dem som ju inte gör tid för mig. Använder mina nya verktyg för att se på vilken grund jag tidigare valt in människor i mitt liv och förstår, utan sorg, att jag bara gått framåt. Nya, varma människor kommer i min väg och det är underbart. Tacksamhet inför mina insikter och att vilja mig själv. Kram till dig och tack för att du tar upp så viktiga ämnen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack själv för det du delar. Det är en investering att jobba med sig själv även om det är tufft. Och när allt klarnar så ser man vad som är viktigt och värt att lägga tid på och vad som inte är det. Varma kramar

      Radera