tisdag 4 oktober 2016

Glädja mig fullt ut och lyssna till mig själv

Vardagsansiktet, trött men glad
Hösten är helt magnifik. Helt enkelt. Det har inte varit lika skimrande i mitt inre. Jag väntar liksom ut mig själv just nu. Igår låg jag i sängen hela förmiddagen. För trött att gå upp. Trött av vad? Jag vet inte riktigt. Men så rann tårarna som ett tyst vattenfall. Längs hela kinderna. Jag funderade inte. Jag bara lät det vara. Jag hade många hårda ord till mig själv i mitt inre tills jag bara tystade mig själv och tänkte på det Shandor sagt; let it talk to you. Så jag lyssnade. Hörde andra saker inuti. Från mig till mig. Jag blev snäll och mjuk och vid lunch klev jag upp. Satte mig i solen med en kopp kaffe och läste min bok som äntligen kommit, Elena Ferrantes Hennes nya namn, del två i serien.
   Jag vet inte exakt var alla krav på mig kommer ifrån. Jag vet att det är något som finns i mig. Inte från någon annan. Det som lagts på mig som barn och ung, hoppas jag att jag rensat ut. Jag jobbar nästan varje dag och ändå kan jag inte tillåta mig att njuta en dag här och där. Varför? Tror det handlar om tidiga mönster i mitt liv. Och vad andra skulle tänka. Som om det vore viktigt. Men om jag rannsakar mig så har det ofta spelat in när jag tänker tankar om mig själv. Jag försöker verkligen rensa i mig. Och igår nådde jag ett slags ändrat tillstånd. Jag bara satt där på verandan, lät solen värma och smeka mina kinder. Jag är. Punkt. Alla tankar om vad mitt liv skulle bli från det jag var barn och ung passerade. Jag lät dem susa förbi. Jag landade i att jag är jag och det är gott nog. Vad jag gör eller inte gör, angår ingen annan än mig. Och det är ju egentligen så himla skönt att vara jag. Så varför krigar jag med mig? Förmodligen för att förändring kostar. Förmodligen för att jag på något plan inte känt att jag varit värd det. Jaja, rent intellektuellt vet jag det. Jag pratar om känslan av mig till mig. Den som behöver uppgraderas och landa i min nutid. Var är jag idag? Vad vill jag? Det finns inga måsten. Bara glädjen. Och det var som den friska luften rusade in i mig. Som om den dansade runt där inne samtidigt som kinderna var varma. Allt finns. Nu. Och jag kan bara följa med. Leva mitt liv. Fullt ut som jag vill. Som jag får. Det låter kanske futtigt för dig men igår landade jag rakt igenom i min egen situation. Jag är tacksam över där jag befinner mig nu. Genuint glad för det. Varför inte glädja sig fullt ut? Så jag bestämde det, kände skiftet exakt inombords och den där envisa talgoxen som hade följt mig hela dagen och nästan flugit in i mitt huvud på balkongen, den lämnade mig där. Jag tar emot. Allt är faktiskt och på riktigt möjligt.

Lättnaden i att jag duger. Inte bara för andra, utan allra mest för mig själv - underbar!

6 kommentarer:

  1. Så skönt att läsa här idag, du vet jag har brottats så mycket med liknande tankar senast tiden. Inte vet hur jag ska komma ur det just nu heller. Längtar efter tid att bara vara. Varför ska jag vara så sträng mot mig själv? Kram kram och tack tack♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack själv och stor kram ❤️️

      Radera
  2. Här är en till som är sträng mot sig själv. Gråten som finns där på tvären kan liksom lösgöra sig för ingenting just nu. Så vackert inlägg! Ska verkligen tänka på det där med let it talk to you. Läste Ferrantes förra bok och tänkte på dig. Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack. Och bok nummer två är lika bra. Kram ❤️️

      Radera
  3. Jag kunde ju inte låta bli att se vad Solöga säger om talgoxen. Håll i dej!
    "Känn tillit. Det du gör är fullkomligt rätt.
    Din gåva är att ha förtroende för dig själv och det du gör.
    Med andra ord - du kan slappna av. Du är på helt rätt spår."
    Sat Nam Annika ❤️

    SvaraRadera