Vill sluta äta ibland

Vi reste till Göteborg fredag förmiddag. Tog bilen och mannen tog alla sina kamera-attiraljer. Själv tog jag med mig själv med varsamhet. Kliande skinn och väldigt prickig på bröstkorgen, inte riktigt lika mycket på armarna, men bubblig i huden helt enkelt. Tänkte att det skulle gå över. Men det gjorde det inte. Lördag morgon insåg jag att jag inte skulle orka följa med på bröllopet som skulle fotograferas. Det var en dotter till vänner vi umgicks med förr, som skulle gifta sig med sin drömprins. Men inget ont som inte har något gott med sig. Jag och vår dotter som bor i Göteborg bestämde oss för att ha dagen med varandra. Vid lunch var jag kokande inombords och i huden, ville bara ut i kylan. Tog på mig jeans och en kall vit skjorta, kändes fint på skinnet. Vinden var kall och jag njöt fullt ut av kylan.
   Vi gick en promenad. Slank in på ett retroartat ställe och åt indisk linssoppa. Drack kaffe. Strosade genom Trädgårdsföreningens vackra park tillbaka och sedan var orken helt slut. Feber. VARM. Det är som det pågår ett slags krig i kroppen, eller det kanske låter drastiskt, men ett litet slag, en konflikt, eller hur jag ska uttrycka det. Jag är inte ledsen. Jag är inte arg. Jag är mentalt friare och gladare än på många år. Faktiskt. Men kroppen är riktigt med. Vad kan jag göra mer än vara varsam, inte stressa kroppen med träning när den fajtas med värme, hetta och feber och jobbiga utslag?
   Har funderat på om jag liksom dribblar med mig själv och egentligen inte alls mår bra (!) men det här är en reaktion på något och det måste definitivt inte vara något känslomässigt. Tankarna startade återigen kring kosten. Åh. Jag skulle vilja slippa äta! Jag är ingen som lyriskt pratar om vilken mat jag äter/älskar/lagar. Visst kan man njuta av mat, men det har aldrig varit prioriterat i mitt liv. Jag är lite lat i det sammanhanget, har aldrig varit någon matmamma, jag har ätit det mesta, men sedan utifrån hälsa valt att äta på ett annat sätt med inflammationsdämpande kost sedan några år. Och det har ju fungerat.
   Jag har aldrig haft några ätstörningar, jag har inte haft behovet av kontroll av min kropp och liv på det sättet. Aldrig. Men jag är känslig för en del födoämnen. Liksom många andra. Har tidigare sett det som ett svaghetstecken men inte längre. Förstår inte ens att jag känt så. Inte när man har barn som har olika allergier och där vår dotter nästan dog i en anafylaktiskt chock när hon var 6 år. Det har präglat mig att bli försiktig, att läsa en gång för mycket på innehållsförteckningar. En del har tyckt att jag är petig, jag har inte brytt mig en sekund om det. När det kommer till att få må bra kan man inte bry sig om andras tyckanden. Och när så min man nästan dog på ett bröllop vi var på för 15 år sedan i en anafylaktisk chock så tog vi livet efter den som vår bonustid. Att leva fullt ut det liv vi vill leva. Ibland får vi påminna oss om det men det finns i bakhuvudet ändå. Och vara försiktiga med vad vi stoppar i oss.
  Jag har fortfarande utslagen kvar, inte lika kliande och röda, men de är inte borta. Jag väljer bort fisk efter det här. Ifall det var makrillen. Det förklarar faktiskt mina återkommande röda utslag under sommaren som kommit hux flux och utan sammanhang för mig själv. Men nu finns det ett samband. Är jag ledsen? Nej faktiskt inte. Snarare mer fundersam vad det handlar om. Min logiska strukturerade sida vill ju hitta svar.

Kanske behövde jag en knuff i att välja bort fisk? Kanske en knuff i att lyssna ännu mer? Inget ont som inte har något gott med sig!