onsdag 26 oktober 2016

Akilleshälen

Vi har alla akilleshälar, jag är övertygad. Det är bara så svårt att titta på sig själv. En av mina saker att hantera är att jag inte så gärna går till doktorn. Det handlar inte bara om tjurskallighet och envishet, snarare en effekt av att ha träffat för många arroganta läkare som inte velat lyssna på vad jag eller något av barnen varit där för. Motsatsen finns naturligtvis, min underbara kirurg när jag tog bort gallblåsan och ortopeden jag mötte efter mina diskbråck i bröstryggen och skidvurpan jag gjorde för 7-8 år sedan. Men annars har det varit lite tufft. Jag har några vänner som är läkare, ska jag säga för säkerhets skull, men i allmänhet har läkarna inom vården skrämt bort mig. Jag har ofta sagt till min man; men vad ska de kunna hjälpa mig med?! när han velat att jag ska söka för något.
   Men ibland är det bra med kirurgi, medicin eller vad det nu handlar om. Jag är ingen bakåtsträvare men tror som många andra på att olika delar kan vara bra för olika problem, sjukdomar och åkommor.
 
När jag föddes var det dramatiskt, jag kom till världen alldeles blå och med en påhejande pappa vid förlossningen. Han var bara där för att barnmorskan och läkaren trodde att både jag och mamma skulle stryka med. Men vi levde vidare. Jag med mitt livs första vecka i kuvös och när jag fick komma ut därifrån så hade jag eksem. Torr hud. Och det har varit min följeslagare sedan dess. I perioder. Barndomen var jobbig utifrån huden sett, mycket salvor, låg inne på barnsjukhus med händer och fötter bundna vid sängkarmarna för att jag inte skulle riva sönder mig (ja, man gjorde faktiskt så och ingen förälder tilläts vara med, jag var fyra år...Ärligt talat tror jag man kan få eksem av den behandlingen) bad i tjära och ett blått pulver som gjorde händerna ljuslila och ett evigt kliande. Hade jag sluppit mjölkprodukter är jag säker på att jag hade mått bättre, men man visste ju inte. Som vuxen hade det "växt bort" tills jag blev gravid. Då kom det tillbaka och när min lilla baby var ett halvår och jag hade slutat amma påbörjade jag min första akupunkturbehandling. Den gjorde mig eksemfri på två år. Det är nästan 30 år sedan. Sedan har jag haft någon torr fläck eller utslag här och där men inget att fästa sig vid. Förrän i våras. Då fick jag stora kliande blaffor på händerna. På nya ställen. Runt halsen. På bröstet. Trodde det var solen. Trodde det var kaffet. Trodde det var känslomässigt. Men det försvann inte. Jag testade nya huskurer, som om jag inte hade fått nog av alla dessa tips och råd jag fått genom åren. Och så nässelutslagen för några veckor sedan när vi skulle på bröllop. Började med kortisonsalva trots allt. Tog antihistamintabletter och det bleknade ner för att slå ut i full blom i natt igen. Men nu på överarmarna. Utrensning säger vän av alternativmedicin. Men ja. Men nej. Ibland är det en lätt förklaring på något komplicerat. Jag kokade inombords igen och huden torr och het som på ett gammalt element. Ringde till vårdcentralen. Och träffade en urgullig läkare. Hon sa direkt, du måste äta en kur med kortison (jag vet!) du måste smörja med starkare kortisonkräm (jag vet!) du måste äta antihistamintabletter hela tiden (mja, jo, jag vet!). Dessutom sa hon att det såg så allvarligt ut att hon ville ge mig antibiotika. Men det väntar jag lite med. Jag är ju trots allt jag, den envisa :)
   Vad vill jag säga med den här långa texten? Jo att jag måste ta hjälp ibland. Även från de som jag generellt inte frågar i första taget. Jag behöver det ibland. Och vet ni, jag sitter här, med tabletterna nedsvalda och salvan påstruken och för första gången på ett halvår, så kliar det inte. Det var det här med att sköta om sig, lyssna inåt och faktiskt ta emot hjälp när kroppen fått kämpa för länge. För det har den gjort nu. Och jag är nöjd. Mjuk inuti. Och håll nu tummarna att det ger sig. Jag är så trött på det här och mina egna turer. Nu vet jag ju att jag kan visa min akilleshäl utan att det händer något. Det här är jag.

9 kommentarer:

  1. Amen på det! Känner igen. Att söka hjälp känns så svårt. Fast det egentligen inte är det. Kramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis. Skönt att jag inte är ensam. Kram!

      Radera
  2. Min äldsta dotter hade jättemycket eksem som liten och fick ofta falsk krupp/astma och nässelutslag. Jag gjorde zonterapi på henne en period och då hamnade vi på akuten flera gånger, som om det utlöste allting men sen försvann det.Blev påmind om det nu när jag läser hos dig, men naturligtvis ska man ta den hjälp som finns, min man måste äta kortison i perioder pga allergiska besvär, då blir han mycket bättre.. Jag har haft en kliande hals under min jobbstressiga period, allt hänger ihop. Tror det blev en lite spretig kommentar..men jag tycker det är ett intressant ämne. Kram♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja du, vår äldsta hade falsk krupp som liten. Nästa dotter har varit jättesjuk i astma och med massor av eksem. Vår son hade förkylningsastma som barn. När mellanbarnet var liten var vi väldigt anti kortison. Men det gick inte, hon var bokstavligt talat dödssjuk, vi låg inne med henne på sjukhuset från det att hon var ett år till hon var 15 år, i början varje månad så ja vi har fått vår beskärda del av allergier, eksem och astma. De har alla tre lite olika matallergier idag, inget alarmerande. Vår astmasjuka dotter började med yoga när hon var 15 och sedan har hon kunnat släppa medicinerna en efter en. Hon är som jag känslig vid säsongsövergångar och då kan det behövas något tillskott av traditionell medicin. Vi har också pittaelementet starkt i oss, hettan hjälper inte i de lägena. Och de har alla tre gått på akupunktur och blivit hjälpta, (innan de var 8 år enligt kvacksalverilagen) så fick de akupressur. Jag har alltid letat alternativ. Men ibland har det känts klent med kunniga människor där också, precis som inom traditionell vård. Det är ju ingen slump att jag själv rest till Indien på behandlingar i tre omgångar (som min nästa bok handlar om) och inte heller att min man gjort samma sak (han har varit jättesjuk i astma och hade också eksem som barn) men han använder ingen medicin och har inget eksem idag. Han har också gått på akupunktur och yogar ju sen 15 år.
      Ja jag tror också att allt hänger ihop, det är the mind som styr kroppen, det är jag övertygad om. Men sedan är man född med både ärftliga sjukdomar och förvärvade sjukdomar som ens föräldrar inte haft genetiskt men förvärvat själva. Det arvet har jag fixat i akupunkturen, både mitt eget och det jag fört vidare.
      Det jag kan bli trött på är själva ordet "utrensning" inom det alternativa. För hur länge varar en utrensning och är det verkligen det hela tiden? Jag som nu haft eksem i ett halvår igen. 6 månader av utrensning? Mja, jag är inte så säker. Kanske hittar kroppen ett sätt att förhålla sig där också och det bara fortgår. Det är min teori efter alla dessa år av sjukdomar, leta vägar, bli utskälld på barnkliniken för vår "oacceptabla inställning till kortison" till att använda det. Men sparsamt. Och när jag behöver det!
      Långt svar, men jag kände att jag ju bara hade berättat om mig, och jag ville fylla på med lite familjehistoria som du gjorde. Kram♥♥

      Radera
    2. När jag läser ditt får jag också mer minnen sen stortjejerna var små, Tack och kram♥

      Radera
  3. Medelvägen och det underbara lagom :)

    Jag resonerar långt som du och i förlängningen vill jag lita på att vi slipper de "onödiga" läkarbesöken, bara vi tar hand om oss. Låter lite barnsligt, men jag tror du vet vad jag menar. För knackar vi på hos doktorn för minsta lilla så har vi hem antibiotika och kortison i storpack flera gånger om året. Istället är jag övertygad om att medicinen biter bättre och som den ska om vi bara tar den när det verkligen är nödvändigt.

    Jag hade ofta böjveckseksem som barn och alla möjliga hudåkommor, men växte ifrån det mesta i övre tonåren. Dottern gör en ungefär likadan resa och vi har periodvis fått ta till kortison, men bara det lugnat sig har efter en tids smörjning så har hon fått vara besvärsfri långa perioder.

    Litet fniss på "utrensning" för det har crossed my mind flera gånger att jamen, hur mycket ska ut egentligen och i hur många olika former? Please! :P

    Kram och sköt om dej!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack syster, vi är nog ganska lika här också :) Ja fnissar är väl att ta i för mig just nu :) Men jag vet vad du menar! Kram

      Radera
  4. Att lyssna inåt är så viktigt. Precis som det är bra att man inser att man ibland också behöver ta hjälp utifrån. Skönt att det går åt rätt håll. /Kram

    SvaraRadera