Ett hjärta som lyssnar

Den senaste tiden har ovanliga saker inträffat i det lilla. Jag blir tillfrågad om råd på olika sätt. Av människor som jag inte känner eller känner ganska lite. Det har varit på sms, telefon, mail och på messenger. Det är lustigt och märkligt på något vis. Jag kan ju inte råda någon till något mer än att följa sitt hjärta och när det känns lätt så brukar det vara rätt. Bara man själv kan känna känslan av att ta rätt beslut för en själv. Det kan ju ingen annan göra. Men jag tror att det egentligen handlar om mer att lyssna. Jag väjer inte för något som människor säger till mig, jag har jobbat inom BUP, med flyktingar, missbrukare, kriminella och med många samtal inom sorgbearbetningen. För att inte tala om det som poppat upp bland yogautövare hos mig.
   Jag tror på att sitta stilla och lyssna. Vara ett hjärta med stora öron men med liten mun som vi brukar säga inom sorgbearbetningen, det kommer man så långt med. Att människor uttalar sina innersta och gömda drömmar eller tankar, det är som en stor present. Jag böjer huvudet för förtroenden men har också lärt mig att stänga till om min egen bröstkorg. Ingen mår bra av ett för stort och vidöppet hjärta. Missförstå mig rätt. Självklart ska vi tänka med hjärtat. Men för att kunna hjälpa andra går det inte att ta på sig andras problem. Man kan bara finnas där, lyssna, stötta och ibland trösta. Jag känner mig väldigt levande i de stunderna som jag blir tillfrågad.
   Egentligen har det varit min roll hela mitt liv, men jag har haft så oerhört svårt att ha  och sätta gränser i de lägena. I yogan har jag hittat min svårighet att säga nej, att vilja vara andra till lags, söka bekräftelser men samtidigt känt att jag måste vara rak och stå upp för saker. Tänkt varje dag att jag inte vill vara en liten lort, vill kunna se mig i spegeln, men samtidigt inte stupa på kuppen. Kunna ta emot men inte kapsla in andras problem. I handledningen på BUP sa vår psykolog som ledde oss att jag var som en container, jag härbärgerade andras sorger och bedrövelser. Det har jag lärt mig med lång träning att inte göra. Jag har lärt mig att via mina och andras sorger inse att alla har sin väg att gå och våra vägar är förvånansvärt lika varandra även om våra händelser i livet inte sker samtidigt så råkar de flesta ut för glädje och sorg. På olika vis. Mitt förhållningssätt idag är att lyssna inåt, ta emot det jag får där, tro på det och inte tappa mig själv. Att heller inte gå med i hur andra har det, mer än att lyssna och sedan släppa. Vill någon diskutera så vill jag också det, men jag skulle aldrig tvinga mig på någon i det hela. Det kunde göra mig otroligt upprorisk som ung att människor inte ville ha en dialog, medan jag idag bara låter bli. Impulskontrollen är bra men kan bli bättre. Att släppa ännu tidigare och sitta på fingrarna när händerna vill skriva något kring orättvisor och annat skit som händer. Att tänka lite mer före innan jag handlar. Jag högaktar människor som vågar visa sig och diskutera det som de upplever som problem och tillkortakommanden. Tänk va härligt det är när vi tar hjälp av varandra. Jag var ändå helt oförberedd på det som har hänt senaste tiden. På ett bra sätt. Önskar dig en skön helg!


Kanske har alla mina händelser landat i att andra känner sig trygga med att fråga mig saker. Jag lyssnar gärna med mitt hjärta och mina stora öron och låter sedan samtalet ta oss vidare. Det är magiskt!


Bilden har jag lånat från www.sorg.se

Akilleshälen

Vi har alla akilleshälar, jag är övertygad. Det är bara så svårt att titta på sig själv. En av mina saker att hantera är att jag inte så gärna går till doktorn. Det handlar inte bara om tjurskallighet och envishet, snarare en effekt av att ha träffat för många arroganta läkare som inte velat lyssna på vad jag eller något av barnen varit där för. Motsatsen finns naturligtvis, min underbara kirurg när jag tog bort gallblåsan och ortopeden jag mötte efter mina diskbråck i bröstryggen och skidvurpan jag gjorde för 7-8 år sedan. Men annars har det varit lite tufft. Jag har några vänner som är läkare, ska jag säga för säkerhets skull, men i allmänhet har läkarna inom vården skrämt bort mig. Jag har ofta sagt till min man; men vad ska de kunna hjälpa mig med?! när han velat att jag ska söka för något.
   Men ibland är det bra med kirurgi, medicin eller vad det nu handlar om. Jag är ingen bakåtsträvare men tror som många andra på att olika delar kan vara bra för olika problem, sjukdomar och åkommor.
 
När jag föddes var det dramatiskt, jag kom till världen alldeles blå och med en påhejande pappa vid förlossningen. Han var bara där för att barnmorskan och läkaren trodde att både jag och mamma skulle stryka med. Men vi levde vidare. Jag med mitt livs första vecka i kuvös och när jag fick komma ut därifrån så hade jag eksem. Torr hud. Och det har varit min följeslagare sedan dess. I perioder. Barndomen var jobbig utifrån huden sett, mycket salvor, låg inne på barnsjukhus med händer och fötter bundna vid sängkarmarna för att jag inte skulle riva sönder mig (ja, man gjorde faktiskt så och ingen förälder tilläts vara med, jag var fyra år...Ärligt talat tror jag man kan få eksem av den behandlingen) bad i tjära och ett blått pulver som gjorde händerna ljuslila och ett evigt kliande. Hade jag sluppit mjölkprodukter är jag säker på att jag hade mått bättre, men man visste ju inte. Som vuxen hade det "växt bort" tills jag blev gravid. Då kom det tillbaka och när min lilla baby var ett halvår och jag hade slutat amma påbörjade jag min första akupunkturbehandling. Den gjorde mig eksemfri på två år. Det är nästan 30 år sedan. Sedan har jag haft någon torr fläck eller utslag här och där men inget att fästa sig vid. Förrän i våras. Då fick jag stora kliande blaffor på händerna. På nya ställen. Runt halsen. På bröstet. Trodde det var solen. Trodde det var kaffet. Trodde det var känslomässigt. Men det försvann inte. Jag testade nya huskurer, som om jag inte hade fått nog av alla dessa tips och råd jag fått genom åren. Och så nässelutslagen för några veckor sedan när vi skulle på bröllop. Började med kortisonsalva trots allt. Tog antihistamintabletter och det bleknade ner för att slå ut i full blom i natt igen. Men nu på överarmarna. Utrensning säger vän av alternativmedicin. Men ja. Men nej. Ibland är det en lätt förklaring på något komplicerat. Jag kokade inombords igen och huden torr och het som på ett gammalt element. Ringde till vårdcentralen. Och träffade en urgullig läkare. Hon sa direkt, du måste äta en kur med kortison (jag vet!) du måste smörja med starkare kortisonkräm (jag vet!) du måste äta antihistamintabletter hela tiden (mja, jo, jag vet!). Dessutom sa hon att det såg så allvarligt ut att hon ville ge mig antibiotika. Men det väntar jag lite med. Jag är ju trots allt jag, den envisa :)
   Vad vill jag säga med den här långa texten? Jo att jag måste ta hjälp ibland. Även från de som jag generellt inte frågar i första taget. Jag behöver det ibland. Och vet ni, jag sitter här, med tabletterna nedsvalda och salvan påstruken och för första gången på ett halvår, så kliar det inte. Det var det här med att sköta om sig, lyssna inåt och faktiskt ta emot hjälp när kroppen fått kämpa för länge. För det har den gjort nu. Och jag är nöjd. Mjuk inuti. Och håll nu tummarna att det ger sig. Jag är så trött på det här och mina egna turer. Nu vet jag ju att jag kan visa min akilleshäl utan att det händer något. Det här är jag.

Alla årstider på en och samma gång

Åker hemåt efter några timmar med en kär vän. Himlen är magnifik. Den är grå. Den är gul och det både hällregnar och solen strålar. Samtidigt varnar displayen på bilen för att det är halka på gång, eftersom det bara är 4 plusgrader ute. Som om alla årstider kom på en och samma gång. Vill stanna någonstans och fotografera när regnets gardiner rullar fram över åkrarna men det är trafik överallt och inga mötesplatser. Så är det stilla när jag kliver ur bilen. Allt bara lyser med en underton som talar till mig någonstans djupt inuti. En slags gulhet som jag verkligen vill ha. Min tid. Hösten. Någonting utomhus talar så starkt till mig inombords. Något som bara finns den här tiden. Luften är mättad av fukt och det är ändå inte fuktigt. Paradoxerna radar upp sig. Småfåglarna kivas om fröbollarna, syret rullar in i mina ådror och jag vet att allt är möjligt. Messar med sonen där jag gång på gång skriver om saker jag tror är möjliga. Till slut skriver han; jag får väl skicka en önskan till universum då. Bara så där. Va?! Jag faller nästan baklänges av glädje. Han brukar retas med mig och säga hur mycket hokus pokus det är över mig, slänga sig med ord som energi, chakran och leviteringar. Hochi pochi mamman säger han också :) Men han lyssnar ändå. Någonstans. Det räcker så. Bjuder på några bilder från kvällens skådespel.

Äppelmust

I förra veckan när jag kom hem i skymningen stod tre stora älgar och mumsade på de äpplen som vi faktiskt hade sparat för att göra äppelmust på. Jag blev lite paff och lite försiktig. De där djuren är så stora när man kommer nära, och nära vill jag inte komma! Jag ringde in till min man som kom ut och mötte mig och då lufsade de motvillig iväg. I dagsljuset såg vi sedan att det var inte mycket de hade sparat till oss. Vi får väl skylla oss själva egentligen, jag har haft ett väldigt stort motstånd mot att ta mig ut och helt enkelt plocka ned dem. Utöver de pajer jag gjort så har det varit klent med min motivation. Men de hade sparat ett träd, det ställde jag resolut stegen mot och plockade rent. Det blev nästan en full sopsäck, tänk att det blev så många av ett litet gammal segt äppelträd. Vilket fruktår det har varit! Vi tog sedan med oss äpplena till några goda vänner som mustar på det handgripliga gamla sättet. Ingen storproduktion. Hjälp så gott det blev! Egentligen mår jag inte bra på rå frukt eller rå fruktljuice, men jag drack ändå av den syrliga drycken. Snacka om eko och utan besprutningar. Nästa år ska vi bättra oss och plocka frukten i tid.

Det är så skönt med att ha trädgård, man får alltid en chans till!

Det radikala projektet

Det duggregnar och himlen är mjukt sidengrå. Löven är knallgula och hösten omfamnar mig med all sin mjukhet och stillhet.  Jag sover och läser. Läser och sover. Det är en läkande process och något som jag fullkomligt älskar och behöver.
   Mitt senaste bokfynd i yogavärlden är Simon Krohns fantastiska bok Närmare något, filosofin bakom yoga. (Tack vare en kommentar i bloggen tidigare från en anonym läsare) Simon är en dansk yogalärare och författare och han lyckas med att väva samman den ibland tunga, svårgenomträngliga filosofin i yogan till att bli helt begriplig, utan att tumma på innehåll eller att förenkla och göra det hela mer "västerländskt" eller akademiskt. Det är en slags introduktion till de filosofiska tankar som ligger till grund för yogatraditionen. Han beskriver det som systematiserade erfarenheter av självutveckling under  mer än 2500 år. Erfarenheter av människans sinne och medvetande som presenteras i kryptiska indiska texter och religiösa myter och ritualer, skriven på ett språk som nästan ingen i väst kan läsa. Eftersom det hela är inbäddat i en kultur och verklighetsuppfattning man inte känner igen eller förstår kan man snabbt egentligen avvisa kunskapen för att man helt enkelt inte förstår själva kontexten de är skrivna i. Som han skriver;
   "I de indiska texterna beskrivs erfarenheterna med ett religiöst, mytiskt språk som självfallet motsvarar författarnas världsbild. För mig var dessa myter främmande och konstiga men jag kunde ändå tydligt känna igen mina egna upplevelser i texterna. Yogans främmande beskrivningar kan alltså mycket lätt bli ett hinder när vi försöker begripa den indiska visdomen. Det finns en tendens att avfärda de indiska beskrivningarna för att de inte stämmer överens med vår västerländska syn på verkligheten. Vi har en något osmidig syn på verkligheten här i väst. Antingen- eller-attityden till världen. Falskt eller sant. Rätt eller fel. För oss finns inte både och. Där båda delarna är lika sanna men visar oss olika sätt att tolka verkligheten på."

    En av anledningarna till att jag skrev min bok En aning om yoga, var för att jag ingenstans hade hittat en bok som visade på allt det som inte är underbart, spa-liknande eller ett intonat välbehag med yogan. Att i själva verket är det ofta precis tvärtom, just i stunden, men det ger något helt annat i slutänden. Simon Krohn skriver;

   "Yoga förknippas ofta med ökat välbefinnande, och som regel mår du också härligt efter att ha gjort yoga. Traditionellt handlar yoga dock inte om att må bra, utan om transformation. Det handlar om att öppna dig så mycket du kan och därigenom få fram din fulla mänskliga potential. Det är ett radikalt projekt. Det kräver att du ser dig själv och ditt liv i ögonen. Du måste lära känna alla dina demoner, och du kommer förhoppningsvis att rucka på dina mest fundamentala reaktionsmönster, försvarsmekanismer och självbilder. Det är sällan lätt och det är ofta omvälvande. Dessutom kommer den förhöjda känsligheten att göra dig mottaglig för helt nya insikter, känslor och tillstånd, som kan vara mycket svåra att rymma. Hela din verklighetsuppfattning kommer ibland att utmanas och du kommer oundvikligen att få många egendomliga upplevelser. Det kan vara mentalt, i form av extraordinära medvetandetillstånd, det kan vara kraftfulla upplevelser av energi som strömmar genom dig, eller det kan vara upplevelser av religiös natur där du upplever att du får kontakt med något som är mycket större än du själv. Alltihop är en del av resan. Yoga erbjuder dig en väg in i de djupare lagren av dig själv och om du väl har öppnat denna process finns det i regel ingen återvändo. När du väl har upplevt den djupa äkthet, frihet och samhörighet som gömmer sig därinne är det svårt att glömma den igen. Och när du väl har fått upp ögonen för vad som verkligen betyder något för dig, kommer det att pocka på tills du låter det fylla hela ditt liv. Det kommer att vara som en röst inifrån som ständigt kallar på dig och kräver att du ska leva ditt liv från denna djupa plats inom dig."

   Han skriver vidare om att trots att yogan har blivit så populär upplever han inte att yogafilosofin har blivit mer tillgänglig. Tankarna presenteras oftast på ett som sätt där man tar för givet att man kan navigera kring begrepp som reinkarnation, energier och nirvana. Men det måste inte vara så. De flesta tankar inom yogatraditionen bygger på allmän mänsklig erfarenhet och filosofin kräver därför inte en särskild världsbild för att bli begriplig. Men den självkännedom som yogafilosofin talar om är ingen vanlig kunskap. En kan inte bli varse den med sinnena. En kan varken läsa eller tänka sig till den. Det är en slags mystisk kunskap, eftersom den strävar efter att transcendera hela den rationella fattningsförmågan. Vad betyder det? Tja, att alla metoder man vanligtvis använder sig av för att förstå sin värld helt enkelt inte fungerar här. Därför mina vänner, behöver man en guide, en lärare som kan hjälpa en att navigera när man tagit sig en bit. Det är alldeles för lätt att tappa bort sig i det stora blå. Helt enkelt för att ett subjekt är inte ett objekt, och om man försöker förstå ett subjekt rationellt gör man det till ett objekt och då är man genast på villovägar.

   "Många yogalärare tonar helt medvetet ned de mystiska aspekterna när de undervisar i yoga. I Skandinavien är detta generellt en bra strategi eftersom Skandinavien inte är en utpräglat ”mystisk” del av världen och många skandinaver är nästan allergiska mot allt som låter religiöst. Ett vanligt yogapass på en och en halv timme inbegriper normalt inte särskilt stora mystiska upplevelser och därför finns det heller inget behov av att prata om dem. Men om man vill fördjupa sig i yoga är det annorlunda. Då kan man helt enkelt inte undgå de mystiska upplevelserna och beskrivningarna. Studerar man yogafilosofi kan man självfallet alltid hoppa över de delar som man inte kan relatera till. Det är dock viktigt att komma ihåg att de mystiska beskrivningarna är värdefulla. Yogafilosofin har bland annat som syfte att tillhandahålla en karta som man kan navigera efter om man råkar ut för svåra eller underliga upplevelser i sin praktik. Om man tar bor alla delar man inte förstår får man visserligen en mer lättsmält filosofi, men man skär samtidigt stora hål i kartan."

Jag känner igen mig i allt han beskriver, så oerhört befriande att läsa!

Sova ifatt

Tröttheten och sömnen. Jag som varit en riktig uppesittarperson. Jag som alltid kommit först på fester och gått sist. Ungefär som jag varit rädd att missa något. Jag som alltid haft min kreativa period runt 23-01. Jag sover nu. Som en baby. Vet inte om det är åldern, yogan eller årstiden. Eller allt. Eller inget. Bara en ny fas. Sista året har inte varit mitt bästa sömnår. Men nu. Vet att man säger att man inte kan sova ifatt. Men just nu känns det faktiskt som jag gör det. Jag går ifatt mig själv på flera plan. Jag sover djupt, vet inte var jag är när jag vaknar. Vaga minnesbilder av drömmar, eller rättare sagt av personer jag tycker mig ha pratat med. Jag sover dessutom länge. Yogaklockan i mig har tagit paus. Jag tror det hänger ihop med mörkret. Att vi nästan går i ide och det är bra. Jag sover till klockan åtta utan problem, det som tidigare var sovmorgon. Och jag älskar det! Jag vet ju att yogan ska göras tidigt, helst vid soluppgång och sedan solnedgång. Men på våra breddgrader med väldigt skiftande tider och ljus och mörker som ser helt olika ut beroende på årstid så får man känna sig fram. Som Shandor sa en gång när jag frågade honom. Så jag yogar när jag vaknar, när det än är. Och vilken befrielse det är. Att inte känna sig dålig för att man sover längre, även om jag somnat tidigt. Att bara ta emot den här presenten som djup sömn är. Jag är tacksam. Jag lever på. Jag sover som ett barn. Eller rättare sagt som en tonåring på morgnarna. Tack.

Periodvis har jag haft trassel med min sömn, sovit ytligt och lite och nu är det precis tvärtom. Vilken lycka!

Jag vet inte

Jag vet inte om jag blivit en enstöring. Jag blir så lätt trött på folk och sammanhang.

Jag vet inte om jag har blivit extra noggrann men jag orkar inte med alla människor som jag tidigare spenderade en hel del tid med. Mitt umgänge har drastiskt minskat, för att jag är noggrannare än tidigare och vågar låta bli att höra av mig. It takes two to tango.

Jag vet inte om jag är en krävande typ, men där det inte är ett utbyte längre där skippar jag relationen. Utan dåligt samvete eller nog borde jag.

Jag vet inte om jag är extra besvärlig men när människor anmäler sig till saker och inte dyker upp så tycker jag i ärlighetens namn att man betalar för sig. Som på alla andra saker man bokar men skippar att komma och höra av sig.

Jag vet inte om jag är självgod, men jag är nöjd med mitt eget sällskap.

Jag vet inte om jag har blivit folkilsken men jag tröstar mig med Shandors kärnfulla yttrande; Actually most people act like shit. Jag står snart inte ut med internet längre helt enkelt. Eller dumskallar som kräver att få hänga in sitt bagage i Kulturhusets reception i Stockholm.

Jag vet inte om jag blivit extra känslig för att sova borta, men jag sover inte bra på hotellen längre.

Jag vet inte om jag helt enkelt bara blivit en hemmakatt som vill resa med ett syfte, inte bara någon slags längtan bort, för den finns inte där. Jag längtar numera bara till.

Egentligen vet jag kanske svaret på allt det här. Men idag, efter en helg i Stockholm och jag bara vill landa känner jag av vemodet och ett stänk av något annat. När yogan är gjord sitter jag här och landar i att allt, precis allt har svängt det senaste året för mig. Ett helt varv runt. Och saker jag tidigare brytt mig om, faller undan. Människor jag tidigare känt ett krav ifrån att jag ska höra av mig, de väljer jag bort. Jag vill vara så fri jag kan. Jag vill vara utan en massa lull lull. Jag vill vara hemma, göra yoga, andas, röra på mig, vara med min familj och några vänner då och då. Jag går här i trädgården och väntar på att både kastanjer och löv ska fall. Och inuti mig har det mesta redan fallit. Ja jag är stark och stadig. Men det andra. Det är jag så klar med. Är det någon som känner igen sig? Nä. Det här är inte ett peppande superduperglatt inlägg, bara där jag är. Och att jag är varken deppig eller fundersam. Det är bara som att saker flyter upp och saker försvinner. Jag traskar vidare.

I've got stamina!

Jag vet när jag vaknar att jag är stark men också fylld av någon slags känsla av att jag-vill-inte jag-gör -det-här-senare. Då vet jag att jag bara måste göra. Så jag gör hela min angahara1 och den tar tid. Jag är mjukare! Och svettig när allt är klart. Dricker kaffe och tar mig till kraftsportklubben. Den enda anledningen till att jag åker dit är att jag har en bokad tid med min nya pt. Jag försöker hitta på ursäkter för att inte åka dit för jag vill verkligen inte. Men jag sätter mig i bilen och kör dit. Vi pratar igenom mitt motstånd, shit va bra hon är! Ung och klok. Och så kör vi. Hon ser direkt mina framsteg som jag själv inte noterat... Hon pekar ut nya muskler som rör sig och så får jag nya övningar. Jag darrar av ansträngning men också av rädsla. Hon ser och hon vet. Hon har varit där själv. När man inte litar helt på kroppen, eftersom kroppen tidigare har gått sönder, som hon säger. Det är en ganska bra sammanfattning egentligen. Och tills dess måste jag bara ta tag i pannbenet, sinnet, the mind och ta mig förbi alla inbillade hinder och faror. Hon säger också att jag är jättestark i benen. Hela mitt liv har jag levt i villfarelsen att benen är svaga. Smala är de men inte svaga. Det är en enorm skillnad :) Och ni vet, när man tagit sig förbi två stora berg och bara sitter och vrålsjunger till Sia på hemvägen, ja då känner jag mig oövervinnerlig, för fasen I've got stamina! (tack Pernilla för länken ;) )

Tänk att det alltid finns mest att vinna när motståndet är som störst!

Äntligen i synk med mig själv

Vaknar stark. Frisk. Glad. Det är som alla funderingar, allt tvivel kring olika saker bara glidit ur mig under natten. Utslagen bleknat bort. Drömmer små korta drömmar varje morgon, precis innan jag vaknar, drömmar som är mer som visioner. Drömmer om en vän jag inte sett på länge och skickar ett meddelande om min dröm. Hon får slag. Jag har drömt sant! Och sådär håller det på. Jag drömde mycket "sanndrömmar" som barn men skämdes lite och pratade inte så mycket om det. Sedan har jag gjort det som vuxen, men nu var det länge sen. På något vis är det som jag är i synk med mig själv nu. Drömmen kom som ett förtydligande för mig själv men också som en present för mig och även för henne.
   Ute är det kyligt och himlen lite grå. Och jag älskar det! Löven är gula, allt är gult och jag längtar efter att måla gult. Ser ett par gula sammetsgardiner som jag blir förälskad i, men sansar mig, har ingen plats för dem någonstans. Men de är lockande. Solen finns där bakom molnen och det är så skönt att inte se henne just nu. Att få ha en tillvaro utan skuggor och spel eller värmen som nu glider iväg. Det är skönt.
   Tar tag i min yoga - bryter äntligen igenom vallen av motstånd. Höger sida är tyst. Jag vet att jag är urstark. Den känslan slår undan allt annat. Det är som alla chakran står i givakt, ryggraden mjuk och rak och sinnet fritt som ett blankt hav. Äntligen är hösten här. I mig. Som jag längtat. Den årstid som är närmast min natur. Det här med nystart, mjukhet och allt annat som bara är möjligt. Önskar dig samma känsla och tillhörighet i dig själv.

När utslagen bleknade bort, klev den guldgula styrkan fram som jag längtat efter!

Vill sluta äta ibland

Vi reste till Göteborg fredag förmiddag. Tog bilen och mannen tog alla sina kamera-attiraljer. Själv tog jag med mig själv med varsamhet. Kliande skinn och väldigt prickig på bröstkorgen, inte riktigt lika mycket på armarna, men bubblig i huden helt enkelt. Tänkte att det skulle gå över. Men det gjorde det inte. Lördag morgon insåg jag att jag inte skulle orka följa med på bröllopet som skulle fotograferas. Det var en dotter till vänner vi umgicks med förr, som skulle gifta sig med sin drömprins. Men inget ont som inte har något gott med sig. Jag och vår dotter som bor i Göteborg bestämde oss för att ha dagen med varandra. Vid lunch var jag kokande inombords och i huden, ville bara ut i kylan. Tog på mig jeans och en kall vit skjorta, kändes fint på skinnet. Vinden var kall och jag njöt fullt ut av kylan.
   Vi gick en promenad. Slank in på ett retroartat ställe och åt indisk linssoppa. Drack kaffe. Strosade genom Trädgårdsföreningens vackra park tillbaka och sedan var orken helt slut. Feber. VARM. Det är som det pågår ett slags krig i kroppen, eller det kanske låter drastiskt, men ett litet slag, en konflikt, eller hur jag ska uttrycka det. Jag är inte ledsen. Jag är inte arg. Jag är mentalt friare och gladare än på många år. Faktiskt. Men kroppen är riktigt med. Vad kan jag göra mer än vara varsam, inte stressa kroppen med träning när den fajtas med värme, hetta och feber och jobbiga utslag?
   Har funderat på om jag liksom dribblar med mig själv och egentligen inte alls mår bra (!) men det här är en reaktion på något och det måste definitivt inte vara något känslomässigt. Tankarna startade återigen kring kosten. Åh. Jag skulle vilja slippa äta! Jag är ingen som lyriskt pratar om vilken mat jag äter/älskar/lagar. Visst kan man njuta av mat, men det har aldrig varit prioriterat i mitt liv. Jag är lite lat i det sammanhanget, har aldrig varit någon matmamma, jag har ätit det mesta, men sedan utifrån hälsa valt att äta på ett annat sätt med inflammationsdämpande kost sedan några år. Och det har ju fungerat.
   Jag har aldrig haft några ätstörningar, jag har inte haft behovet av kontroll av min kropp och liv på det sättet. Aldrig. Men jag är känslig för en del födoämnen. Liksom många andra. Har tidigare sett det som ett svaghetstecken men inte längre. Förstår inte ens att jag känt så. Inte när man har barn som har olika allergier och där vår dotter nästan dog i en anafylaktiskt chock när hon var 6 år. Det har präglat mig att bli försiktig, att läsa en gång för mycket på innehållsförteckningar. En del har tyckt att jag är petig, jag har inte brytt mig en sekund om det. När det kommer till att få må bra kan man inte bry sig om andras tyckanden. Och när så min man nästan dog på ett bröllop vi var på för 15 år sedan i en anafylaktisk chock så tog vi livet efter den som vår bonustid. Att leva fullt ut det liv vi vill leva. Ibland får vi påminna oss om det men det finns i bakhuvudet ändå. Och vara försiktiga med vad vi stoppar i oss.
  Jag har fortfarande utslagen kvar, inte lika kliande och röda, men de är inte borta. Jag väljer bort fisk efter det här. Ifall det var makrillen. Det förklarar faktiskt mina återkommande röda utslag under sommaren som kommit hux flux och utan sammanhang för mig själv. Men nu finns det ett samband. Är jag ledsen? Nej faktiskt inte. Snarare mer fundersam vad det handlar om. Min logiska strukturerade sida vill ju hitta svar.

Kanske behövde jag en knuff i att välja bort fisk? Kanske en knuff i att lyssna ännu mer? Inget ont som inte har något gott med sig!

Kunde vara bättre

Full av röda utslag på hela bröstkorgen och lite på armarna. Inte kul. Förmodligen orsakade av makrillen som jag åt igår. Jag äter så spartanskt när jag är ensam, tar en konserv och en fröknäckemacka. Om det är makrillen så förklarar det ett och annat under sommaren när jag fått utslag lite då och då. Men inget som det här. Eller också är det så kallade keto rash. Mina ser exakt ut som på bilden. Och ja, LCHF är ju en detox, men jag vill inte ha mer detoxeffekter just nu. Vi ska hälsa på en dotter och gå på bröllop, kunde inte komma mer olägligt. Med vänlig hälsning varm, kliig och trött.

Jag vet att allt kunde vara värre, men det kunde också vara bättre!

Omodern

Känner mig så omodern. Har tänkt ett tag att jag vill ändra utseendet på min blogg. Men orkar liksom inte. Bara vill att det ska vara gjort NU ungefär. Vet att Marika också ändrat till wordpress, men det orkar jag liksom inte. Själv har jag aldrig haft problem med att kommentera, mer än ibland, det har gällt alla plattformar. Jag har min hemsida i wordpress och den är inte enkel att manövrera så jag vet inte om jag är osedvanligt tjockskallig som inte begriper finessen. Den har jag för övrigt haft i 6 år... Nä. Jag stannar nog här och försöker få till något nytt, rent och tjusigt. Ni som bloggar i wordpress, importerade ni alla gamla inlägg? Tycker ni att det blir enklare vartefter? Hur har det fungerat med att lägga upp bilder? Jag funderar ju ändå som ni hör. Och så googlade jag och hittade sidan där alla fel med wordpress kom upp... Nä. Jag går ut i solen istället. Helt enkelt.

Glädja mig fullt ut och lyssna till mig själv

Vardagsansiktet, trött men glad

Hösten är helt magnifik. Helt enkelt. Det har inte varit lika skimrande i mitt inre. Jag väntar liksom ut mig själv just nu. Igår låg jag i sängen hela förmiddagen. För trött att gå upp. Trött av vad? Jag vet inte riktigt. Men så rann tårarna som ett tyst vattenfall. Längs hela kinderna. Jag funderade inte. Jag bara lät det vara. Jag hade många hårda ord till mig själv i mitt inre tills jag bara tystade mig själv och tänkte på det Shandor sagt; let it talk to you. Så jag lyssnade. Hörde andra saker inuti. Från mig till mig. Jag blev snäll och mjuk och vid lunch klev jag upp. Satte mig i solen med en kopp kaffe och läste min bok som äntligen kommit, Elena Ferrantes Hennes nya namn, del två i serien.
   Jag vet inte exakt var alla krav på mig kommer ifrån. Jag vet att det är något som finns i mig. Inte från någon annan. Det som lagts på mig som barn och ung, hoppas jag att jag rensat ut. Jag jobbar nästan varje dag och ändå kan jag inte tillåta mig att njuta en dag här och där. Varför? Tror det handlar om tidiga mönster i mitt liv. Och vad andra skulle tänka. Som om det vore viktigt. Men om jag rannsakar mig så har det ofta spelat in när jag tänker tankar om mig själv. Jag försöker verkligen rensa i mig. Och igår nådde jag ett slags ändrat tillstånd. Jag bara satt där på verandan, lät solen värma och smeka mina kinder. Jag är. Punkt. Alla tankar om vad mitt liv skulle bli från det jag var barn och ung passerade. Jag lät dem susa förbi. Jag landade i att jag är jag och det är gott nog. Vad jag gör eller inte gör, angår ingen annan än mig. Och det är ju egentligen så himla skönt att vara jag. Så varför krigar jag med mig? Förmodligen för att förändring kostar. Förmodligen för att jag på något plan inte känt att jag varit värd det. Jaja, rent intellektuellt vet jag det. Jag pratar om känslan av mig till mig. Den som behöver uppgraderas och landa i min nutid. Var är jag idag? Vad vill jag? Det finns inga måsten. Bara glädjen. Och det var som den friska luften rusade in i mig. Som om den dansade runt där inne samtidigt som kinderna var varma. Allt finns. Nu. Och jag kan bara följa med. Leva mitt liv. Fullt ut som jag vill. Som jag får. Det låter kanske futtigt för dig men igår landade jag rakt igenom i min egen situation. Jag är tacksam över där jag befinner mig nu. Genuint glad för det. Varför inte glädja sig fullt ut? Så jag bestämde det, kände skiftet exakt inombords och den där envisa talgoxen som hade följt mig hela dagen och nästan flugit in i mitt huvud på balkongen, den lämnade mig där. Jag tar emot. Allt är faktiskt och på riktigt möjligt.

Lättnaden i att jag duger. Inte bara för andra, utan allra mest för mig själv - underbar!

Det var det här med kosten och smakerna

Det är nog dags för ett litet kostinlägg igen. Har funderat och testat. Tidigare åt vi strikt lågkolhydratkost och sedan har vi ätit mer liberalt.  Hostan försvann som i ett trollslag. Om den återkommer vet jag precis vad jag ska göra, jag måste bli striktare ett tag. Jag känner att var och en måste hitta det som fungerar för dem. Att äta helt vegetariskt fungerar inte för oss med tanke på proteinet, vi mår inte jättebra på bönor. Kanske finns en överkänslighet hos oss också, vår son är allergisk mot alla sorters baljväxter. Och soja kan ingen av oss äta. Egentligen är det inte människoföda, det är hårdsmält som sjutton och i Asien har den alltid bara varit ett litet komplement, inget man baserar hela måltider på. Och det finns ju faktiskt kött från vilda djur och det finns naturbeteskött och kyckling uppfödd på majs. När man känner att man behöver äta lite kött. Jag känner direkt när jag saknar det, när jag inte ätit det på några dagar. Jag blir helt enkelt inte lika mätt, det är som kroppen inte blir "tyst" innan. Skaldjur är något som gör mig nästintill äcklad, har också en överkänslighet mot det, så det är inte så konstigt. Samma med fisk. Ibland när jag äter fisk så kliar det i munnen. Därför äter jag inte det överdrivet ofta och inte när jag inte vet exakt var fisken kommer ifrån. Men kvicksilverhalter gör det hela obehagligt liksom de utfiskade sorterna. Det är ju som det är i våra tider av kost, djurhållning och många etiska aspekter som spelar in. Jag blir mer och mer sugen på att äta det jag är uppväxt på; rotfrukter, kött någon gång ibland, frukt och bär som växt här där jag växt upp. Och ägg. Det är min basföda nästintill.
   Det viktiga för mig idag är att det är eko och gärna så närodlat som möjligt. Jag äter inte raffinerat socker, jag äter inte vetemjöl. Sparsam med mjölkprodukter, har börjat med laktosfritt och det är bättre för mig. Försöker låta bli allt som har tillsatser av något slag, mer ren mat. Eller hur man ska säga. Lagar allt från grunden och det tar ingen längre tid än att inte göra det. Och så mantrat då; 80/20. Jag slarvar ibland förstås och det ryms inom 20 %-delen för mig.
  Men så är det ju det här med smakerna. Vi har fem smaker; sött, surt, salt, beskt och syrligt. Enligt ayurvedan behöver vi alla. Men olika mycket utifrån hur vi fungerar. Att äta ett äpple från mitt eget äppelträd är så långt man kan komma från det raffinerade sockret i någon kemikaliemix som i smågodis. Men det är ändå sött och det söta triggar insulinet i kroppen OAVSETT var det kommer ifrån. Rent biologiskt och kemiskt fungerar vi så. Men jag tror också att vi är olika känsliga för det söta, vad som händer i oss när vi äter det. Om det triggar något sug som är övermäktigt, ja då är det väl inte det bästa man kan ge sig. Men om det inte gör det? Jag följer Nilla, en kunnig person som lagar paleo och undviker gluten, raffinerat socker och mjölkprodukter. Jag har bakat så mycket utifrån hennes recept. Och nog ska man få äta den söta smaken ibland? Det söta som dämpar pittan, eldelementet i oss. Jag har gått från strikt till liberalt och jag mår fint. Jag testar mig fram. Idag har jag bakat en äppelpaj med våra egna äpplen, riktigt smör och med ett täcke av en smet gjord på hasselnötsmjöl, havre, riven kokos och lite kokossocker.  

Det är så skönt när man hittar sin egen väg. Oavsett vad det handlar om.

Upphackad tid

Det är så många bollar i luften just nu. Även om jag är hemma och jobbar med min bok så har jag tusen andra saker att göra. Just här. För vi bygger ju om vår entré och det tar tid och mera tid. Vår första byggare, vännen som blev skadad i nacken, har äntligen blivit opererad i Uppsala och är hemma i Örebro igen. Då stod det still och vi tappade lite fart. Men som tur är har vi en annan man som hjälpt oss och jag har fått ta många beslut som jag är nästintill obekväm med för att jag inte riktigt kan. För att jag är den enda som varit hemma. Men vi har köpt virke, plattor, skruvar osv. Åkt med släpkärra och fixat. Han är en gammaldags hantverkare, dvs han slänger grejer runt sig så jag städar gården någon timme varje dag. Sedan vill jag ju självklart bjuda på kaffe när någon är här och jobbar. Ja ni vet. Nej, jag klagar inte men allt hackar sönder min dag. Och jag har upptäckt att jag är så känslig för upphackade dagar. Det går liksom inte att sätta sig en timme här eller där för att skriva. Jag behöver obruten tid till det. Det säger egentligen sig självt. Och så har jag och min redaktör haft frågor och svar till varandra. Det kräver också tid. Jag har tänkt hela varvet runt igen. Yogan har inte varit optimal, jag gör men väldigt lite och känner hur påverkad jag blir av det. Jag har tränat min styrketräning och det är bra. Men inget går liksom lätt. Trots nymånen igår och allt det där.
   Nej. Det går verkligen ingen nöd på mig men jag måste skjuta fram min egen deadline. Och det är ju egentligen inte heller något problem. Men jag känner hur det skaver i mig. Årstidsskifte. Torr i skinnet. Trött i ögonen och lite sus i öronen. Dålig sömn och koncentration och allt är saker jag känner igen. Så. Back to basic. Yoga. Träna. Och skriva när tid finns. Jag behöver verkligen inte stressa på något vis. Varför ställer jag orimliga krav på mig själv? Vi tog en kvällspromenad igår och rätade ut alla funderingar. Skogen är en riktig återställare. Allt finns kvar. Inget är förlorat, bara lite tid men jag har ju den. Ha en fin lördag!

Virrar hit och dit, inget blir gjort som jag tänkt. Men det går ju ändå!