onsdag 2 mars 2016

Nu är det på riktigt

Igår blev jag avtackad av mina arbetskamrater. För vi har verkligen varit kamrater. Mer än kollegor. Vi har stötts och blötts. Under de senaste 10 åren har vi haft 8 chefer. Så ja, det säger sig självt att vi har blivit beroende av varandra på olika sätt. Vi har diskuterat, argumenterat, haft olika åsikter, slagits för vad vi trott på - ibland tillsammans, ibland mot varandra - men mest av allt har vi skrattat. Så vi gjorde som vi brukade, berättade våra favorithistorier, skrattade så värmen steg och mitt i allt får jag en stor present.  En bok och så cellofaninslagna njutningsmedel som goda ostar, fröknäcke, marmelader, massor med choklad och förstås en flaska bubbel. En sort som samma dag hade levererats till Systembolaget, alldeles ny. "För du gillar ju nyheter". Ja det gör jag ju. Och jag gillar att få presenter som kan konsumeras :) Jag känner mig så rik. Jag vet säkert efter igår, att vi har varandra även om vi inte kommer att arbeta tillsammans mer. Men det är samtidigt smärtsamt. Alltid ett stråk av vemod i uppbrott från långa relationer, oavsett vilken relation vi pratar om. De här människorna har stöttat mig hela vägen, de har stått bakom och bredvid och det har varit ovärderligt. Kanske därför det känns lite extra när jag kramar om alla.
   Och jag kommer hem och känner den den bubblan av tomhet i mitt mellangärde. Jag stannar i det, det sämsta jag kan göra är att fly från den eller låtsas om den inte finns. Jag ville sluta. Jag valde att gå. Visserligen efter en ganska hemsk process. Men det har ändå varit min önskan ganska länge, i flera år, för att ta mig vidare i det som är mitt liv och det jag är här för. Vaknar sent och stannar i tomheten. Den finns där. Men det är ok. Jag vilar i förvissningen om alltings föränderlighet. Jag läser ett fint betyg och sneglar på chokladen. Nu är det verkligen på riktigt. Om allt hittills känts overkligt så är det i högsta grad verkligt nu. Glädjen är kvar men lite mer diffus i kanten. Jag vet att jag haft exakt samma känsla var jag än har brutit upp ifrån när det gäller arbete. Det är tillhörigheten som är borta. Den där känslan av en slags trygghet av att veta att man kan det man gör och att man har sina nätverk och är "känd" i sin organisation. Det har jag släppt. Jag är inte mitt jobb. Jag har valt och det är verkligen dags att gå vidare. Jag skriver, tar en promenad i gråvädret och ikväll dansar jag igen.

12 kommentarer:

  1. Så härligt!, tänker jag som sitter och tänker att jag borde ha ett "ordentligt" jobb och inte bara flumma runt. Hur gör man? Känner mig vilsen, fast jag är glad för din skull. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja du kanske frågar fel person ;) Jag har ju precis slutat... Skämt åsido, det sägs ju att svenskar är sådana trygghetsnarkomaner, vi vill helst vara anställda så vi vet att vi får lön. Upplever att andra folkslag är mer entreprenöriella. Du är kanske en entreprenör? Tack och kram ❤️️

      Radera
  2. Förstår precis vad du menar. Tror att det tar ett litet tag att hitta ett nytt sammanhang och det finns en sorgeprocess i att lämna även om man vill det. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja precis! Man måste ge sig själv tid, det är ok. Kram!

      Radera
  3. I flera år funderade jag på att lämna Friskhuset men vågade inte för vem var jag utan Friskhuset? Det kändes som en omöjlighet. Men så en vacker dag hade processen malt färdigt, den perfekta lokalen dök upp och det var bara att steget. Och jag har inte ångrat mig en enda sekund. När det är dags är det dags, och när det är färdigt är det färdigt. Nu fick ju du en extra skjuts i beslutsfattandet eftersom den situationen uppstod, men förr eller senare hade du lämnat ändå. Nu blev det så här men det blev nog precis som det skulle. Klart att det måste få kännas lite grann. Vi är ju inga robotar, men det blir så bra allting. Det är jag säker på.
    Kram Carina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja precis. När det är klart så är det. Och ja, det känns. Det är pk. Varm kram

      Radera
  4. Vilket skönt avslut du fick OCH bekräftelse på att relationer inte behöver ta slut bara för att omständigheterna förändras. Kram och dansa, dansa, dansa :D

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det var väldigt skönt! Och du, jag har dansat mig genomsvettig. Det är grymt svårt och kul! Kramar

      Radera
  5. Jag känner mer och mer att jag är en trygghetsknarkare av stora mått och ibland kan jag känna en ilska över att jag upplever mig feg. Samtidigt tror jag mycket på att jag mår bäst av att förändra antigen jobb eller hemma.. Vill liksom ha det tryggt på ena stället för att ändra på andra...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tänker att allt har sin tid, just nu är du verkligen i din småbarnsfas, det kräver mycket energi. Förändra hemma så ska du se att om och när den dagen för andra förändringar kommer, då vet du :9

      Radera
  6. Att våga vara i tomheten, möta den, och se tiden an - det är stort. Du har kommit långt på din väg. /Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Ja för min del är det långt, jag som alltid sysslat med något, alltid haft något att liksom fokusera på och fastna i. Kram!

      Radera